Var det anfallsspelet? Mittfältstriangeln? Kasper Schmeichels form? Förberedelserna? Otur?
Eller förväntningarna? Veckorna innan VM skulle dra i gång slog Danmark världsmästarna från Frankrike med 2-1. Det var andra gången Didier Deschamps superlag fick se sig besegrade av sina rödvita motståndare i Nations League under 2022, och det senaste i en lång rad resultat som byggde intrycket av en fotbollsnation på oerhört stark frammarsch.
Här, i Qatar, skulle Hjulmands landslag etablera sig som ett att frukta på allvar.
Det blev precis tvärtom.
I två matcher hade Danmark inte bara misslyckats med att se ut som en outsider, de hade inte sett ut som någonting, men det gjorde ju inte så mycket. 90 minuter fotboll mot Australien återstod, och precis som under EM förra sommaren – när Danmark gick vidare med tre poäng efter en seger mot Ryssland – kunde gruppspelet styras upp med en sista bra match.
De rödvita spelarna fick i uppgift att uppträda i märklig stämning inne på Al Janoub Stadium. Som vanligt under det här mästerskapet gapade arenan lite halvtom när matchen blåstes i gång inför ungefär 800 tillresta danska supportrar för att efterhand fyllas på av gratisinträden. I ett hörn försökte en grupp personer som viftade med Libanons flagga sätta i gång vågen ungefär 18 gånger under första halvlek, och det var egentligen det enda som lät.
Tystnaden gjorde att Danmark och Australien kunde höra sina egna tankar nere på planen. Vi på läktaren hörde också. Australiens lät bäst: De gjorde det trångt utan att göra speciellt mycket alls. Kasper Schmeichel var arg, för många av hans mittfältare hamnade på mellanhand och Martin Braithwaite spelade som om han vore en 31-årig anfallare som gjorde sex mål på 24 matcher för Leganés för två år sedan. Kanske eftersom Martin Braithwaite är en 31-årig anfallare som gjorde sex mål på 24 matcher för Leganés för två år sedan.
Fem ganska risiga halvlekar. En på sig att rädda allt – men Danmark såg desorienterade ut, idélösa, osäkra och tagna. Australien desto mer trygga, men så gjorde Tunisien 1-0 på ett sönder-roterat Frankrike. Med 30 minuter kvar behövde båda lagen vinna, och det mest beslutsamma gänget här dröjde inte.
Australiens 1-0 kom på en omställning, genomförd och avslutad av kraftlöparen Matthew Leckie som lämnat Europa för att vända hem till Melbourne, ett avbrott i en mesig, seg och ofarlig dansk alibi-press.
Det gick att konstruera en massa olika scenarier för hur deras VM skulle bli. Att det skulle gå under i tystnad, inför ett 19:e försök att rulla vågen runt en fragmenterad läktare, utan en tillstymmelse till desperation, utan en procents energi, det var himla svårt att se framför sig. När allt stod på spel var det inte bara otillräckligt, det var en ogripbart dålig insats som fick sätta knorr på deras turnering, och vad gör det med allt?
Kanske borde man uppehålla sig vid den australiensiska sensationen, hur det på papperet svagaste laget i den här gruppen inledde med att bli helt manglade av Frankrike, reste sig och gick vidare utan att ha en enda spelare som spelar i någon av Europas elitligor – men det går inte att sudda ut den danska skräckinsatsen från näthinnan.
Självklart måste det ställas frågor om Kasper Hjulmands framtid. Han har varit dansk förbundskapten i två mästerskap. Det finns så klart omständigheter som gör att analysen behöver nyanseras och kontextualiseras, och jag tänker då naturligtvis på Christian Eriksens dramatiska kollaps förra sommaren, men han har vunnit en gruppspelsmatch av sex. Kryssat mot Tunisien och förlorat mot Australien. Danmarks stora framgång i EM föddes ur segrar mot Tjeckien, Ryssland och ett decimerat Wales.
Av alla lag i Qatar är det bara Belgien som kan rå på den danska underprestationen vid förlust i morgon. Det här landslaget är mycket bättre än det här, och jag står fast vid att Danmark är ett fotbollsland på väg åt rätt håll, men i Qatar var det inte bara något som gick fel. Det var allt.
