Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

MobilTabletDator

Messi behöver inget guld – han är redan förbi alla andra

DOHA. Genom Australien, över ett berg av nerver.

Leo Messis överkänsliga Argentina är framme i kvartsfinal.

Maradona är han redan förbi.

Argentinas herrlandslag i fotboll

Rafael van der Vaart har letat sig genom bruset flera gånger de senaste veckorna. Häromdagen kallade han Niklas Süle för Tysklands Harry Maguire, ännu ett dråpslag mot världens mest mobbade fotbollsspelare 2022, som samma dag fick agera metafor för Ghanas haltande finanspolitik när den diskuterades i parlamentet.

Inför Argentinas åttondelsfinal mot Australien var holländaren i gång igen.

– Den HÄR Messi? Jag har spelat mot Messi, och tro mig, jag ropade efter min mamma. På den tiden var han så bra att man inte kunde fånga honom. Just nu går det att fånga honom, sa han i holländsk tv.

Exakt när van der Vaart menar att man slutade ropa efter sin mamma för att man mötte Messi vet jag inte. Det som däremot går att fastslå är att det pågår två tävlingar. 

Den ena handlar om att avpollettera honom, förklara att det är över. Den andra handlar om att sortera in honom i fotbollshistorien. 

En populär åsikt är att Messi hamnar bakom Maradona. Man kan säkert presentera bra argument för den ståndpunkten, precis som att man kan påvisa saker som gör att Cristiano Ronaldo ska kastas in i samma diskussion, men det sämsta skälet som släpas fram handlar om att Leo Messi inte har vunnit VM.

I vad som verkar ha varit Messis 1000:e match som professionell fotbollsspelare – alla länder har sina januariturné-debatter – sköt Argentinas nummer 10 sitt 9:e VM-mål, sitt 789:e totalt. Det var hans första i ett VM-slutspel, sjukt nog, men ett mer än Maradonas åtta. Enligt BBC matchade han honom i skapade målchanser och en rad andra mätvärden av bara farten igår.


Men nu var det ju det här med att använda VM för att mäta arv.

Det är inte på grund av Messi Argentina inte har vunnit VM-guld sedan 1986. 2006 var han tonåring. 2010 leddes han och hans lagkamrater av det mest känslomässigt styrda förbundskaptensvalet i fotbollshistorien, Diego Maradona, och blev nedsmulade av Tyskland i kvartsfinalen. Fyra år senare gick Argentina till final. 2018 kollapsade Jorge Sampaolis papperskonstruktion bakifrån innan det roliga hade börjat.

Och nu?

Läktarna inne på Ahmad Bin Ali-stadion var återigen fullproppade med blåvitrandig VM-puls. Efter Mexiko och Saudiarabiens uttåg är Argentina flest här. Det hörs, det syns och det påverkar deras spelare på olika sätt.

Det landslag som kände sig in i åttondelsfinalen mot Australien ser nästan ut att höra historierna från förr i läktarsången. VM-ångesten, den ligger latent, och med den kommer ett helt paket av problem: Handlingsförlamning, oroligheter, misstag och en blek Leo Messi. 

Efter en halvtimmes spel hade han knappt rört bollen, och när han väl fick tag på den gav han bort den. 

Återigen greps man av intrycket att Argentina är ett helt land som spelar lika mycket mot sig själva som sina motståndare.


Det finns fler som tror det. 

Efter segern mot Mexiko torgförde förbudskapten Lionel Scaloni ett av de mest intressanta resonemangen jag har hört på en presskonferens i Qatar. Han pratade om känslor och fotboll, och hur fler i och runt Argentinas landslag behövde behandla fotbollsmatcherna som fotbollsmatcher. ”Det kan inte bli så här varje gång vi spelar en turnering”, klagade han. 

Det lät kanske lite överdrivet rationellt, känslor är trots allt rätt viktiga i fotboll, men när Messi spräckte nollan den kvällen – ett mål som bar stora likheter med det han sköt efter 35 minuter här – bet en av Scalonis assistenter, Pablo Aimar, nästan hål på underläppen i sina desperata försök att hålla tårarna tillbaka medan han sjönk ihop på bänken.

Jag tror att Scaloni har rätt. Argentina behöver sluta behandla VM som en existentiell kamp och börja med mer en-match-i-taget-förnuft. Det blev tydligt även i kväll.

Efter Messis 1-0 sjönk axlarna. Spelaren som är det närmsta de kommer att nästan börja kalla för en femtedels arvtagare, Julian Alvarez, snodde åt sig bollen och rullade in 2-0. 

Allt såg ovanligt fridfullt ut när ofarlige Craig Goodwin från Adelaide United, som på något sätt hade gjort mål på Frankrike också, skickade i väg ett avslut med minus-xG i ryggen på Enzo Fernandez. Det ställde Emiliano Martinez fullständigt, och vips såg det ut som om ljudkulissen viskade om den stora faran igen. 

Från full kontroll till panik. Australien kom ofattbart nära att kvittera. Aziz Behic, vänsterbacken från skotska ligajumbon Dundee United, dribblade plötsligt av halva laget innan han stoppades av en sista-sekunden-block. I den sista tilläggsminuten frilägesräddade Martinez från supertalangen Garang Kuol – och när han hade greppat bollen föll argentinska spelare ihop som nervvrak över hela planen fast det inte var slut.


För utkomsten av den här turneringen är det nog en bra idé om allt avdramatiseras lite, även om det är osannolikt.

För Messis plats i fotbollshistorien är det i sin tur inte lika viktigt.

Det är värt att stanna upp vid de eventuellt 1000 matcherna. Målet i kväll var hans 789:e, om jag valde rätt källa. Hans 94:e i landslaget på 169 landskamper. Maradona spelade enligt de vanligaste beräkningarna 491 för olika klubblag och gjorde 259 mål. Han gjorde 34 på 91 landskamper. Det är siffror som inte heller utgör hundraprocentigt jämförelseunderlag eftersom de behöver överföras från en annan tid och en annan fotboll, men de kastar ett mer relevant ljus över två av historiens bästa spelare än att använda VM-guld som utslagsgivande punkt.

VM är en kort turnering. Den erbjuder tur, slump och chans att kraftigt påverka utfallet. Vem vet vad 1986 hade blivit med VAR. Därför är det vanskligt att dra slutsatser om hur det är ställt med fotbollen i Asien baserat på hur många lag som har gått vidare i år. Därför är det konstigt att döma ut den danska fotbollens arbetssätt efter 0-1 mot Australien. 

Det har inte hindrat beslut och åsikter från att anta stora proportioner utifrån fyra veckors sommarfotboll tidigare. Fråga Ferdinand Coly. Fråga David Beckham. Fråga Hansi Flick, vars Tyskland åkte ut efter en freak-förlust mot Japan men ändå tvingades diskutera omtag av den tyska utbildningsmodellen tio minuter efter slutsignal.

Argentina är framme vid kvartsfinal. De ser ut som nervvrak, men det struntar alla här inne i eftersom faran är över för i kväll. Det finns mycket att säga om Messi, inte minst vad han använder sin plattform till, men nu är han återigen tre matcher från guldet han inte behöver för att definieras som bäst i historien.