Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför omnämns han som en Gud

Foto: COLORSPORT/REX / SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL
Foto: LAPRESSE/SIPA USA/IBL

Ett oroligt hjärta brast till sist.

En rastlös själ har funnit ro.

Diego Armando Maradona förlorade i går sin långa match mot livet.

Men i alla de hjärtan han vunnit lever han för evigt.

Hur mörk kan en natt bli, hur länge kan den vara?

I en värld fast i covid-plågans järngrepp läggs nu ytterligare ett sorgeflor över oss.

Diego Armando Maradona är död och fotbollsvärlden är ett geni fattigare. Men inte bara fotbollen begråter honom, han var mycket större, mycket mer älskad än så. Den lille store mannen med en så sanslös bollbegåvning, en så osannolik spelkänsla att inga ord räcker till för att beskriva den.

I Neapel, i staden där han för alltid kommer att vara så mycket mer än en spelare, trotsade folk i natt utegångsförbudet och fyllde gatorna. Ljus tändes i gränderna, människor grät och bad på torgen för den man som 1987 och 1990 gav Napoli två ligasegrar och evig upprättelse.

Maradona var den som ledde staden och laget till triumf och glädje, bortom stadens hårda vardag av fattigdom och kriminalitet. Han var den som återgav inte bara Neapel utan hela södra Italien respekten, i kampen mot det rika norr och de mäktiga storklubbarna Juventus, Milan och Inter.

Ingen stad kunde avgudat honom mer

Därför pryder hans altare, där ett av hans hårstrån påstås finnas, ännu gatan Spaccanapoli, som går rakt genom Neapels hjärta. Därför blickar han ner från väggmålningarna på de slitna hyreshusen i fattigkvarteren. Därför omnämns han som en Gud, i evighet, amen.

Vi är många som minns mötet mellan Argentina och Italien i VM 1990, på Stadio San Paolo. Hur hemmapubliken var kluven, många höll på Maradona, inte på sitt landslag.

Så sent som i förrgår var jag i Neapel för att bevaka stormötet Napoli-Milan. Jag åkte förbi restaurangen som en gång hette Al Sarago, mindes kvällarna där. Maradona och lagkamraterna, journalistkollegorna, innefolket, de vackra kvinnorna. Livet var en fest, Maradona kung.

Älskad till vanvett, älskad till döds.

Ingen stad kunde ha avgudat honom mer, ingen stad kunde förlett och förgjort honom fortare.

Början till hans förfall började redan där och då, under glansdagarna. Dopningen, fusket med kontrollerna, drogerna, pengarna, camorran; alla som ville ha en bit av Maradona och drog honom åt alla håll, fel håll, slet itu honom.

Han hade inte karaktären att stå emot, försökte inte ens.

Vägen mot undergång tycktes oundviklig

Med tiden solkades hans namn av skandalerna, de stora skatteskulderna, förfallet. Övermod, högmod, armod.

Sonen Diego Junior som han fick med älskarinnan Cristiana Sinagra, men inte ville erkänna och aldrig ville vara far till.

Sveken, rubrikerna, kollapserna. Maradonas väg mot undergång tycktes ödesbestämd, omöjlig att undvika.

I söndags gick jag vid strandpromenaden i Neapel, sol över vattnet, Vesuvius lockande, hotande profil mot himlen.

Jag pratade med fans, försäljare, gatumånglare – alla oroliga över de senaste rapporterna om Maradonas vacklande hälsa.

För hur han än svikit och svinat har inget, absolut inget, kunna förta glansen från de fornstora dagarna, döda kärleken till en gudabenådad spelare som blev för stor för sitt eget bästa. Likt så många av dem vi utser till ikoner men som inte kan och orkar leva upp till våra förväntningar.

Maradona blev bara 60 år men i varje klipp med hans mål och finter, i varje minne från de där åren, minns vi hans storhet.

Och i alla de hjärtan som i natt gråter lever han kvar, odödlig.

Borta från världen alldeles för tidigt, men äntligen framme där han kan få ro.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.