Sverige tog brons i U17-VM – vad hände sen?

I mitten av oktober 2013 landar ett gäng förväntansfulla tonåringar i Förenade arabemiraten. Den fuktiga, 35-gradiga värmen omfamnar dem och lovar försiktigt en knapp månad av fotbollsglädje, gemenskap och uppmärksamhet. Vad de inte vet då är att de i slutänden också kommer ha stått för en av svensk fotbolls största framgångar någonsin. 

– Det var nog en av mina bästa månader i livet, säger Viktor Nordin, på den tiden stor mittfältstalang i Hammarby.

– Det var en lång period som var ganska verklighetsfrånvänd, där och då vet jag att jag tänkte att det var helt overkligt att få åka i väg på det där sättet. Just att man var 17 år, man var jäkligt ung... Shit vad det var en stor grej för en så ung kille.

Det är ingen annan som någonsin varit i ett VM

Ingenting i förberedelserna lämnas åt slumpen. För att hantera just värmen har man kallat in experthjälp ett par månader tidigare. Christian ”Chippen” Wilhelmsson har spelat i såväl Saudiarabien som Qatar, och tillhör vid den här tidpunkten en klubb i Förenade arabemiraten. I hans sommarhus i Hällevik sitter förbundskapten Roland Larsson med team och suger åt sig all information de kan för att vara så förberedda som möjligt när de väl åker ner.

– Vi förstod att det var något alldeles extra. För det är ingen annan som någonsin varit i ett VM, minns förbundskaptenen.

Och det är det fortfarande inte. 1996-kullen, med spelare som Anton Salétros, Erdal Rakip, Carlos Strandberg, Gustav Engvall och Valmir Berisha är det enda lag som spelat ett U17-VM för Sverige. De kvalificerade sig dit genom att sluta trea i EM samma år.

– Vi var inte favoriter precis, minns Sebastian Ramhorn, då försvarare i Kalmar FF:s U19.

Men det här är historien om hur en slags spänd nervositet släppte ganska snabbt, för att lämna plats åt ett svällande självförtroende. Och hur 21 unga killar från Sverige väckte liv i intresset för ungdomsfotboll, slog Japan, spöade Argentina och satt på flygplatsen i Dubai dagen efter bronsmatchen med sina mobiler i handen, kollade på sin förbundskapten och sa: ”Du fattar inte hur många som ringt”.

– När man var yngre fick man alltid höra att tiden går fort, och det gör den. Att det är tio år sedan kan jag inte fatta. 

Mittfältaren Mirza Halvadzic tillhörde Malmö FF:s U19 för tio år sedan, och var ständigt uttagen när det var dags för landslagssamling. Nu står han mitt i en renovering hemma som han beklagar sig lite lätt över innan han säger att han inte ska gnälla.

Sverige får en svår grupp i mästerskapet. Men vinner mot Irak, spelar 3-3 mot Nigeria i vad förbundskaptenen beskriver som en av de mest välspelade matcher någonsin på ungdomsnivå, och trots en uddamålsförlust mot Mexiko är man vidare som en av mästerskapets bästa grupptreor.

– Det är klart vi var nöjda med att vara där, men vi åkte dit för att tävla och det gjorde vi verkligen. Vi växte under mästerskapet och såg att vi kunde tampas med de här nationerna, säger Halvadzic.

I åttondelsfinalen väntar Japan. Viktor Nordin minns att han tänkte att det måste vara så här det är att möta Barcelona. Motståndarnas bollbehandling, passningsspel, allt är på en mycket högre nivå än vad de är vana vid.

– Vi kanske inte var lika bra fotbollsspelare, men så som gruppen fungerade kunde vi mäta oss med alla, konstaterar han när han tänker tillbaka på en match som Sverige knappt fick låna bollen i men ändå kom ifrån som vinnare.

Och det gjorde något med det svenska självförtroendet. 

– Det kanske häftigaste av alltihop är att mot slutet var de övertygade om att de skulle bli världsmästare, berättar förbundskapten Roland Larsson.

Välkomnades hemma på tågstationen

Men efter 2-1 mot Honduras i kvartsfinalen blir Nigeria, med Kelechi Iheanacho som senare skulle bli utsedd till mästerskapets bäste spelare, numret för stort i semin. Bronsmatchen ska avgöras mot Argentina. Här har intresset för laget vuxit sig allt större under de senaste veckorna, och killarna behöver hantera en ny typ av uppmärksamhet. Roland Larsson minns att Roger Björkman, som var med från förbundet för att ta bilder och rapportera hem också blev en slags presskoordinator.

– Det var spännande och kul att få vara med om att matcherna gick på tv och hela den biten. Det var första erfarenheter hela tiden, första intervjun, första tv-matchen. Vi njöt verkligen, säger Mirza Halvadzic.

Han minns att när han kommer hem efter att ha spöat Argentina med 4-1 i bronsmatchen, kliver av på Lunds tågstation och vandrar uppför trappan möts han av ett stort gäng familj och vänner som välkomnar honom med flaggor och kärlek.

Så hur är det att hantera den här framgången, uppståndelsen och förväntningarna som följer när man är 17 år och precis har haft den bästa månaden i sitt liv?

– Jag tänkte nog inte så mycket på framtiden då, men det var en del av det, att hantera det. Jag svävade inte i väg, för mig var det mer att jag inte fattade vad det var vi hade gjort, skrattar Halvadzic som kort därefter åkte på provspel hos Sunderland för att sedan flytta till Norrköping.

Det är bara att gilla läget och kämpa på

Hans sejour där blev inte som han hade tänkt, så han sökte sig vidare till Bosnien, sen till Mjällby där han var med och tog upp klubben från division 1 till allsvenskan men åkte på skador och flyttade hem till Lund när pandemin kom.

– I dag kämpar jag vidare i division 1, konstaterar BK Olympic-spelaren krasst innan han fortsätter:

– Jag njuter av varenda minut jag får spela fotboll, oavsett vilken nivå det är på. Det är bara att gilla läget och kämpa på. Jag hoppas fortfarande kunna spela högre upp igen, men ödet får utvisa hur det blir.

Och tio år efter VM har de 21 förväntansfulla, självförtroendestinna och lite småkaxiga svenska killarna gått sina egna vägar i livet och karriären, mött sina olika fotbollsöden.

Viktor Nordin åkte tillbaka hem till Hammarby efter mästerskapet, fick allt oftare höra ”hur kan inte du starta matcherna, du har ju vunnit VM-brons”. Men det där riktiga genombrottet kom aldrig, och han flyttade till Sandviken där han spelade i division 1 under några år. Till slut, med höftproblem och en bruten fot som aldrig riktigt blev bra insåg han att det fanns annat i livet än att fortsätta försöka, så han flyttade hem till kompisarna och familjen i Stockholm och utbildade sig till programmerare.

Sebastian Ramhorn fick ihop ett gäng matcher i både allsvenskan och superettan, men åkte på en korsbandsskada som han trots fem operationer aldrig återhämtade sig ifrån och jobbar i dag som revisor. 

Valmir Berisha vann guldskon

Erdal Rakip har å andra sidan vunnit sex SM-guld med Malmö FF och tillhör i dag turkiska Antalyaspor, Anton Salétros har flyttat tillbaka till AIK där han varit klubbens stora räddare under hösten och Linus Wahlqvist spelar högerback i A-landslaget.

Den som kanske möttes av allra störst förväntningar och press efter U17-bronset är Valmir Berisha. Han gjorde hattrick mot Argentina, vann skytteligan, och är den som sitter med sin guldsko i en attachéväska på flygplatsen i Dubai och frågar Roland Larsson om han förstår hur många som har ringt honom.

– Det skrevs enormt mycket om mig efteråt, det blev alldeles för mycket, jag fick inte riktigt grepp om verkligheten. Även om familjen försökte få mig att fortsätta fokusera på rätt saker var det svårt, resonerar han över telefon från Rumänien, där han tillhör andraligalaget CSC Selimbar.

När telefonen brann och de som ringde pratade om summor han inte ens hade hunnit börja drömma om som 17-åring glömde han bort att han var ungdomsspelare och fick tunnelseende i tanken på att slå igenom stort. Han skrev på för Roma, blev utlånad till Panathinaikos och har sedan dess spelat i en dryg handfull olika länder. 

Trots att det stora genombrottet aldrig kom beskriver han sin karriär som en resa han haft väldigt kul under, men menar att en tonåring hade behövt ännu mer hjälp inifrån fotbollen att sålla och sortera i allt intresse efter VM-succén. Det finns saker han ångrar, men han landar i att han fortfarande lever drömmen.

– Vissa ser pengar som lycka, vissa ser karriär som lycka, men jag är väldigt lycklig bara med att jag fortfarande spelar fotboll och lever på fotbollen.

Drömmer fortfarande om Italien

En generell uppfattning är att hans karriär har blivit ingenting, och han förstår det även om han inte håller med fullt ut. Framför allt slutar han inte drömma. En cirkelslutning där han får chansen på riktigt i Italien är den stora förhoppningen.

– Visst har man tänkt ”tänk om”, men när man hittar ro i sig själv skiter man lite i vad folk säger och vad som kunde blivit. Det påverkade mig jättemycket förr, men med åldern blir man mognare och ser att man kan ta saker i sin egen takt. Vi är 27 år gamla i dag, det kan vända åt vilket håll som helst när som helst. Jag hade kunnat lägga av med fotbollen, men fotbollen har gett mig väldigt mycket. 

I slutet av oktober 2023 minns spelarna och ledarna mästerskapet, medaljen och efterspelet med folk som kom fram och grattade på gatorna i Kalmar och på träningsanläggningarna i Stockholm, besöket på Fotbollsgalan och high fives med Zlatan Ibrahimovic med värme.

Roland Larsson sammanfattar den sportsliga framgången.

– Det var en optimal prestation, det var ingenstans någon gång som vi inte fick ut maximalt.

Glädje och stolthet är ord som bäddar in bronset, tillsammans med en specifik detalj som ingen av spelarna vill utelämna när de pratar om det. Halvadzic väljer orden med omsorg.

– Något jag bara vill säga är, när man tittar på den här gruppen och ser vad som händer i samhället i dag, att så många olika personer med olika nationaliteter, bakgrunder och personligheter trivdes så bra, som en familj. Vi hade inte något bråk eller några problem alls. Allt funkade så bra med alla spelare och alla ledare, vi älskade verkligen varandra och att spela med varandra.

– Det tror jag var nyckeln till vår framgång. Vi hade nog inte de snabbaste eller bästa individuella spelarna, men när man mötte Sveriges U17-landslag 2013 var det inte lätt att försöka knäcka den koden.

Valmir Berisha:

– Att vara med det där gänget, fantastiska grabbar. Roland och de andra tränarna gjorde ett fantastiskt jobb med oss och skapade en sån familjär känsla när man var med landslaget. Den tiden vi spenderade med varandra, det var det absolut roligaste med allt, och det är det man saknar.

Alla är överens om att det vore bra om många fler svenska U17-landslag fick chansen att uppleva det som de gjorde. Men när Roland Larsson och övriga i den svenska tränarstaben från 2013 samlas i Stockholm den 8 november, för att uppmärksamma tioårsjubileet och prata gamla minnen är det fortfarande bara de som gjort det.

– Tittar man på hela den här gruppen med spelare och ledare så har vi någonting gemensamt som ingen annan har. Vi är länkade samman för alltid med den här prestationen, säger förbundskaptenen.