Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Zlatan Ibrahimovic: "Jag saknar Sverige"

APPIANO GENTILE. Du kan ta Zlatan ur Malmö men du kan
aldrig ta Malmö ur Zlatan.
I Milano lever han sin pojkdröm, men också den störste bär på enkla önskningar.
- Att gå ut på stan utan att nån säger nåt eller pekar på en. Utan att nån stirrar
I en stor intervju med SPORT-Expressen berättar Sveriges bästa fotbollsspelare om kraven, längtan efter Sverige och varför ett klackmål mot Italien aldrig kan vara det häftigaste i livet.
Han har inte sovit många timmar. Kvällen före vårt möte satt en halvskadad Zlatan Ibrahimovic på bänken när Inter spelade 3–3 mot Roma. När han kom hem kunde han inte sova. Det brukar vara så efter matcherna. Först lägger han sig ändå i sängen och försöker. Tankarna snurrar runt  i huvudet. Efter en timme ger han upp och lämnar sängen. Går omkring i det tysta huset, sätter sig vid datorn, kollar på nån film. Försiktigt, försiktigt så att han inte väcker resten av familjen.
– Jag vet att Henke (Henrik Larsson) också har problem med att somna. Du tänker, du vrider dig, du går upp… du kan inte sova helt enkelt!
Trots sömnbristen är han på ett strålande humör. Tycker han att det är jobbigt att behöva intervjuas av mig döljer han det väl. Han skämtar, ställer artiga frågor och svarar uppriktigt på mina.
Vid ett tillfälle frågar jag  något om hans tränare. Jag hinner bara säga ”José Mourinho” innan Zlatan spricker upp i ett enormt  leende.
Du skrattar när jag säger Mourinho?
– Ja, haha. Mourinho är, hur ska jag säga… det händer saker med Mourinho. Där är han!
Och mycket riktigt. Jag vänder mig om för att titta dit Zlatan pekar, och där går den stilige portugisen. Han är avsevärt kortare än jag hade väntat mig.
Kan du inte ropa hit honom?
Zlatan ler fortfarande. Men vågar inte kalla på mister.
– Jag vet inte om han är på gott humör i dag.
José Mourinho är en man som för respekt med sig. Med sin raka stil förefaller han vara totalt oberörd av vad journalister och andra förståsigpåare tycker om honom. Det enda som räknas är vad spelarna tycker, och av dem får han oftast kärlek. ”Jag älskar honom till döds”, berättade till exempel förre proffset Magnus Hedman (som ändå var Mourinhos tredjeval under en kort tid i Chelsea) för tidningen Café nyligen.
Riktigt så långt går inte Zlatan. Bara nästan.
– Mourinho är riktigt stor. Han är ett bra exempel för tränare, spelare och, ja, människor överhuvudtaget. Bara hur han hanterar media är stort. Får han en oväntad fråga finner han sig direkt. Han är förberedd på allt.

Zlatan Ibrahimovic är numera rätt van vid att ha alfahannar som tränare. Före Mourinho har han haft både Fabio Capello och Roberto Mancini som chef. Åren går, konstaterar Zlatan. Han har bott utomlands sedan 2001. Det var längesen han var den unga supertalangen. Nu är han 27, äldre än vad Björn Borg var när tenniskungen avslutade sin karriär.
Precis som Borg har också Zlatan varit en
megakändis i hela sitt vuxna liv. Hur påverkas man av det? För den som inte har något att jämföra med är den frågan svår att svara på.
Önskar du ibland att du bara vore en vanlig Svensson?
– Faktiskt. Det finns tillfällen då jag bara vill gå ut och liksom… eller åka till Sverige och gå ut på stan utan att nån säger nåt eller pekar på en. Utan att nån stirrar. Utan att nån känner igen en. Man önskar det, men så är inte livet nu och då får man anpassa sig efter det.
Minns du den första gången som det stod något om dig i en tidning?
– Måste ha varit Skånecupen. Inomhus. Man hade gjort mål. Då såg man typ ”Zlatan tre mål” i texten. Vi vann med typ 12–0. Men den allra första artikeln om mig tror jag var ”En oslipad diamant”.
Det var rubriken?
– Ja. Superettan mot Frölunda var det. Då gjorde jag debut i MFF. Nej, vänta! Allsvenskan måste det ha varit. På hösten när vi åkte ut. Jag tror det var i Sydsvenskan. Eller om det var Arbetet… på den tiden fanns Arbetet också
i Malmö, kommer du ihåg Arbetet? Pappa har bättre koll på det där. Han sparar på allt. Han har gjort en sån där minnesbok om mig.
Läser du vad som skrivs om dig?
– Naaj, men… om du inte läser det själv får du höra det av nån annan. Från nån i familjen eller från mina polare. Man får alltid reda på det förr eller senare. Men fokuserar man för mycket på vad som står i tidningen tror jag att det påverkar en.
Kommer du att läsa den här intervjun?
– Det tror jag säkert eftersom den här intervjun är viktig.
Hur är det hemma då? Förstår din äldste son vad pappa jobbar med och att du är kändis?
– Naaj… men han ser mig i Inters matchtröja och så säger han: ”Pap-pa! Pap-pa!”. När jag är på tv går han till mamma och säger så. ”Pap-pa!
Pap-pa!”
Har han bollsinne?
– Jag vet inte. Men han har sinne för kaos
i alla fall! (stort skratt).
Undrar vem han har fått det av.
– Han har nog fått det av Helena, haha. Nej, han brås väl på mig. Men så ska det vara. Han är aktiv om vi säger så. Och nu har den andra också börjat ta för sig.
Leker de med varandra?
– Vincent försöker närma sig men ”Maxi” vill ha sina saker för sig själv. Men det är bara bra. Det ska vara konkurrens.

Vad säger läsaren,
är det för mycket barnprat och för lite fotbolls-snack i den här intervjun?  I så fall ber jag om ursäkt. Men att inte bara peppra frågor om scudettos, dribblingar och världens bästa spelare är ett medvetet val från min sida. För ett drygt år sen var jag också i Appiano Gentile och träffade Zlatan. Då frågade jag om sånt. Det jag fick tillbaka var inte dåligt, men jag hade förmodligen kunnat skriva svaren själv. Det är liksom ingen överraskning att Zlatan hoppas på att en dag få lyfta Champions League-bucklan. Jag är helt enkelt inte så nyfiken på vad Zlatan tror om avslutningen i serie A. Däremot vill jag hemskt gärna veta om han zappar in svensk tv på lördagskvällarna för att följa melodifestivalen.
Det gör han inte.
– Men Helena gör det! Hon kollar på det faktiskt. Hon håller en uppdaterad. ”Åh, han gick vidare nu!” Trots att jag inte känner till artisterna.
Följer du vad som händer i Sverige?
– Absolut, det måste man. Jag kollar svensk tv. Det är viktigt att man hänger med vad som händer i Sverige för det är där man kommer ifrån. Rötterna liksom. Det är Sverige man representerar.
Vad saknar du mest med Sverige?
– Man saknar mycket. Vi har ju köpt ett hus
i Malmö. Man vill komma till huset mer och mer. Men huset blir aldrig klart, haha. Så man har ingenstans att komma hem till.
Plötsligt ropar någon på Zlatan från andra sidan rummet. Den här gången är det inte José Mourinho utan Marco Branca. Zlatan skojar lite med honom på italienska.
– Det var direktören i Inter, känner du igen honom?
Ja. Hur många språk talar du?
– Vad blir det nu? Svenska, engelska, jugoslaviska, italienska, lite holländska… fem språk. Det är helt okej.
Jag kan bara två.
– Funkar det åsså. Men vart var vi nu? Just det, Sverige. Jag saknar livet i Sverige. Människorna. Jag saknar det svenska klimatet. Frisk luft. Jag tycker inte att det är frisk luft i Milano. Det är för skitigt här.
Följde du debatten om polisens agerande i Rosengård i december?
– Ja, jag läste det. Man måste vara där själv för att se vad som händer. Jag tror så här: det var inte folk från Rosengård som skapade kaoset utan folk från andra ställen. Andra människor kom in och gjorde skit, så fick Rosengård skit för det. Det är inte bara i Rosengård det är stökigt, kaos finns överallt.

Du är 27 år nu. Vad är det största du har upplevt i livet?
– Det största var när mina två barn föddes. Först Maxi och sen Vincent. Ingenting slår det.
– Kollar vi på det sportsliga har jag bra minnen från både landslaget och klubblaget. Jag menar, landslaget i Portugal-EM och det vi gick igenom där… det var helt fantastiskt. Vilken känsla. Bara att få uppleva det.
Sen berättar Zlatan om sitt absolut finaste minne som fotbollsspelare. Det är från förra året, när han efter att ha varit skadad hoppade in och avgjorde
ligan med två mål mot Parma. Hans ögon brinner när han återger dagen. Han talar i presens. Det är som att han är på den regnvåta planen igen.
 – Vi sitter på bänken. Inter hade ju en liknande situation några år tidigare, då Ronaldo spelade. Då tappade de scudetton till Lazio i sista omgången. Och det där satt kvar. Det finns en mardröm om att det ska hända igen. Jag sitter på bänken och tänker inte på det för jag har inte gått igenom det. Men andra har gjort det och de är rädda. De har en klump i halsen. De tittar i backen. Vi ser att Roma leder med 1–0. Då är Roma etta och vi är tvåa. Och alla bara: ”Nej, nej! Inte igen!”. Då vill jag bara komma in, och det får jag. Så gör jag första målet. Materazzi börjar gråta. Hela bänken springer in, inte bara spelare, massörer, magasinkillar… Alla hoppar på  varandra, alla är helt galna…
Zlatan tittar på mig, tillbaka i nuet.
– Den känslan kommer kanske aldrig igen. Men jag har i alla fall fått uppleva den en gång.

Jag har tusen frågor till att ställa. Men inga fler sekunder. De tjugo minuterna är över och jag undrar hur lång tid tjugo minuter egentligen är. För kom inte och säg att tjugo minuter alltid är tjugo minuter.
Tjugo minuter hos tandläkaren är till exempel en evighet, likaså tjugo minuters väntan på bussen en smällkall kväll i februari. Ett drygt tjugo minuter långt avsnitt av Seinfeld är däremot över i ett nafs. För att inte tala om de där tjugo minuterna
i sängen du unnar dig själv efter att väckarklockan ringt på morgonen.
Och tjugo minuter med Zlatan Ibrahimovic? Går dessa långsamt eller fort? Fort, så klart. Åt helvete för fort.
Ett barndomsminne kommer över mig:
Min kompis har en påse med smågodis. Själv har jag inget. Min kompis ger mig en bit, varken mer eller mindre. En röd Ferraribil, härligt täckt av saltstänk som lossnat från djungelvrålen, kör in i min mun. Smaken är ljuvlig, inget är så gott som bjudgodis. Men när Ferrarin gasat förbi strupen och parkerat i magen infinner sig en känsla av frustration. Jag vill genast ha mer, men påsen är stängd nu. Det blir inget mer.
Precis samma känsla har jag nu.
Jag skulle kunna sitta här hela dagen, men vi kanske kan göra om det snart?
– Absolut, absolut. Ha det bra nu.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!