Trenden har vänt – ingen är lika mycket på modet

Graham Potter.
Foto: TOBY MELVILLE / BILDBYRÅN REUTERS X90004
Potter tog över Brighton i våras.
Foto: KIERAN CLEEVES/PROSPORTS/SHUTTERSTOCK / KIERAN CLEEVES/PROSPORTS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Brightons Neal Maupay firar sitt mål mot Crystal Palace.
Foto: MATTHEW CHILDS / REUTERS BILDBYRÅN

När 2010-talet hade kommit halvvägs höll den brittiska närvaron på Premier Leagues tränarposter på att försvinna helt.

Bara sex tränare kom från Storbritannien eller Irland.

Vintern 2019 har trenden vänt – och ingen är lika mycket på modet som Graham Potter.

Minns ni hur det brukade se ut?

Little, Parks, Strachan, Smith, Watson, Graham, O'Neill, Evans, Ferguson, Robson, Dalglish, Bassett, Pleat, Souness, Reid, Francis, Redknapp, Kinnear. Säsongen 1996/97 var 18 av 20 tränare i Premier League från Storbritannien eller Irland. 

Ruud Gullit i Chelsea och Arsene Wenger i Arsenal? Utbölingar. 

Andelen låg ganska stadigt där i krokarna fram till 2003/2004, då fortfarande 17 av 20 tränare hade sitt ursprung på någon av öarna – men sedan hände något.

Eller något och något. Allt. In kom José Mourinho och Rafa Benitez, och dörrarna hamnade på vid gavel. När 00-talet tog slut var britt-siffran nere på 13. Carlo Ancelottis Chelsea och Roberto Mancinis Manchester City slogs i toppen. 

Under 2010-talet skulle trenden tillta. Inför säsongen 2015/16, den som Leicester vann mot alla tänkbara odds och sannolikheter, var det bara sex tränare från Storbritannien eller Irland. Det handlade heller inte om de mest långsiktiga, åtråvärda uppdragen. Tony Pulis hade fått i uppdrag att styra upp ett krisande West Bromwich. Sam Allardyce utförde samma typ av arbete i Sunderland. Alan Pardews Crystal Palace gick en dyster tid till mötes. Alex Neils Norwich skulle få det tufft. Mark Hughes och hans Stoke guppade runt i tabellens mitt. Undantaget var Eddie Howe, som hade släpat upp sitt Bournemouth för egen maskin.

Året efter, 2016/17, började nästan lika blekt. Pulis var kvar i West Bromwich, Hughes i Stoke och Allardyce hade ersatt Pardew i Crystal Palace, medan David Moyes hade tagit dennes jobb i Sunderland. Mike Phelan skulle sparkas från Hull. Eddie Howe hade fått sällskap av Sean Dyche, som också kravlat sig upp från Championship med Burnley.

Frank Lampard, ny tränare för året i Chelsea.
Foto: IAN STEPHEN/PROSPORTS/SHUTTERSTOCK / IAN STEPHEN/PROSPORTS/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Det såg ut att bli årtiondets tema, den långsamma döden för den brittiska fotbollstränaren, men när 2010-talet går mot sina sista spelomgångar har landskapet ändrat utseende.

Plötsligt är 10 permanenta tränare från Storbritannien och en temporär (Duncan Ferguson i Everton). Frank Lampards ungdomligt entusiastiska Chelsea har eget spel. Chris Wilders Sheffield United ligger femma. Leicester, under ledning av Brendan Rodgers, är det enda laget som kan fånga Liverpool och rusar mot Champions League. Dean Smith har lyft upp Aston Villa. Sean Dyches Burnley fungerar. Eddie Howes Bournemouth är ett etablerat Premier League-lag. Roy Hodgson är gammal, men äldst. Därtill finns Steve Bruce i Newcastle och Nigel Pearson, som hämtats in för att rädda Watford.

En tränare och hans lag har till och med fått en egen hashtagg: Graham Potters Brighton.

***

– Jag har ingen vilja att ta mig tillbaka till England och ändra på saker. 

Han slog ut med armarna. Det var hösten 2017, Östersund hade slagit ut PAOK Thessaloniki ur Europa League-kvalet efter en sensationell 2-0-seger på hemmaplan. Saman Ghoddos, Ken Sema, Hosam Aiesh och Brwa Nouri var affischnamnen för Sveriges hetaste fotbollsfenomen – men nu började även beskrivningen av Graham Potter nå utanför landets gränser.

När ÖFK kvalificerade sig för gruppspel lottades man mot Athletic Bilbao, Zorya Luhansk och Hertha Berlin. Att ett annat lag än Malmö FF skulle möta europeiska klubbar av den magnituden hörde inte till vanligheterna. 

Vad som heller inte hörde till vanligheterna? Att engelska tränare tränade lag i Europa. Potter var själv om erfarenheten den hösten.

I Premier League var den engelska tränaren en utdöende art. Förutom Eddie Howes Bournemouth och Sean Dyches Burnley – två tränare som tagit sig upp till högstadivisionen för egen maskin – hade det brittiska tränarbeståndet marginaliserats. 

Men så fick man nys om en engelsk tränarframgång på en helt annan plats, inklämd i den jämtländska skogen. Plötsligt vallfärdade brittiska journalister till Jämtkraft Arena för att förstå vem Graham Potter var, vad han höll på med och hur han hade tvingats lämna England.

Nu, en bit in i september, satt jag på ena sidan ett oinspirerande skrivbord och Potter på den andra. Vi hade pratat i över två timmar och anledningarna till att han tvingades söka sig till Sverige, till att han ville jobba i division två. Om att spela fotboll i en kultur där lärandet fick stå åt sidan, om att följa i Roberto Martinez fotspår, träningsmetoder, hur man motarbetar rädsla och varför han hade utbildat sig sida vid sida med kirurger och militärer som skulle tjänstgöra i Afghanistan för att förstå hur man kan prestera under extrem press.

Graham Potter har nyligen förlängt kontraktet med Brighton.
Foto: JAMES MARSH/BPI/SHUTTERSTOCK / JAMES MARSH/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Efter en lång historia om tv-soffan i Solihull, frysta kalkoner som lön i Boston United och förnedrande upplevelser med York hade vi till slut kommit hela vägen runt Potters fotbollsmässiga skolning och tillbaka till punkten där allt började: England.

– Det jag kan känna är en vilja att bryta föreställningen om att engelska tränare inte är bra. Jag tycker inte att det är så. Jag skulle vilja visa mina erfarenheter och ge något tillbaka: Så här kan man tänka, det här kan hjälpa oss att förändras. Jag slutade spela när jag var 31 och trodde att jag visste saker, men jag hade ingen aning. Jag kommer hit, jag tror att jag vet saker, men jag har ingen aning. Jag är så tacksam för svensk fotboll, fortsatte han.

– Jag är inte bekymrad av mitt rykte hemma. Jag vill ju inte vara det som det konventionella säger att man ska vara.

***

Lite mer än två år senare har Potter mer än ett rykte om sig hemma, han har bland det finaste (och löjligaste?) man kan få nu för tiden: En egen hashtag. Den är ganska töntig, men den följer ett mönster för en tränare som vinner sitt erkännande och är på modet: #potterball.

”Potterball” användes i alla fall av The Times erfarne skribent Henry Winter när han ville beskriva vad han såg under måndagens oavgjorda match mellan Crystal Palace och Brighton på Selhurst Park.

”Potterball” får vi helt enkelt tolka som en omskrivning av den sortens fotboll som publiken snabbt kommit att förknippa med hans Brighton, och som de som såg The Championship under 2018/19 fick se i Swansea. Vi hade redan sett den i Östersund. Den betyder också att den brittiska publiken och de brittiska medierna identifierar att det inte i första hand är Aaron Mooy eller Neal Maupay som är nycklarna till Brightons spelmässiga charmoffensiv, utan tränaren.

I november fick Potter ett nytt kontrakt. Brightons högsta chefer, uppmanade av den tekniske direktören Dan Ashworth, hade dels sett tillräckligt, dels insett att andra också börjat se vad som pågick. Trots att 44-åringen från Birminghams utkant rekryterades så sent som i maj valde Ashworth att förlänga sin tränares kontrakt. Nu är tanken att han ska stanna i Brighton till 2024.

Roy Hodgson vs Graham Potter.
Foto: MICHAEL ZEMANEK/BPI/SHUTTERSTOCK / MICHAEL ZEMANEK/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

I måndags mötte han sin föregångare när det gäller att ta vägarna förbi Sverige, Roy Hodgson och Crystal Palace. Efter 70 minuters spel hade Brighton skjutit åtta skott och Crystal Palace två. Bortalaget ledde med 1-0, hade haft 65% av bollinnehavet och 7-0 i hörnor – men orken tröt, och Wilfried Zaha kunde kruta upp en oväntad kvittering.

Det blev bara en poäng, och trots sin spelmässiga framfart huserar Brighton alltjämt på undre halvan med 20 poäng. 

Idag väntar Chris Wilders Sheffield United. För allt vad Brightons ledning säkert hoppas på seger varje helg finns det eventuellt en vits i att framgången inte visar sig för snabbt, att Potters spel inte betalar av sig för bra, för då kommer klubbarna med störst plånböcker att cirkulera i allt större utsträckning.

Man kan bara förnya ett kontrakt så många gånger.



Glömt bort det fantastiska idrottsåret 2019? Här är 15 minuter för att fräscha upp minnet