Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sålde playmakern – och fick två nya

Jürgen Klopp.Foto: RICHARD CALLIS VIA WWW.IMAGO-IMAGES.DE / IMAGO IMAGES/FOTOARENA WWW.IMAGO-IMAGES.DE
Philippe Coutinho.Foto: EIBNER-PRESSEFOTO/EXPA/FEICHTER / IMAGO/EIBNER EUROPA IMAGO SPORTFOTODIENST

Flest nyckelpassningar, flest inlägg och flest djupledsbollar.

När Liverpool sålde Philippe Coutinho såg det ut som om man hade sålt sin playmaker.

Ungefär samtidigt uppstod en ny.

Den består av två spelare som forsar fram på var sin kant.

– Ingen vill växa upp och bli en Gary Neville. Antingen är du en misslyckad ytter eller en misslyckad mittback. Man bara hamnar där på ett eller annat sätt.

Jamie Carragher tog bladet från munnen. Året var 2013. Det lät drastiskt och elakt, kanske ville han helst av allt reta sin kollega i Sky Sports studio – men ganska många förstod vad han menade.

Vem vill egentligen bli ytterback?

Sju år senare och frågan är om Carraghers eget lag har lanserat en paketering av ytterbacken som kan inspirera en hel generation.

Liverpool kan inte förlora. Faktum är att Liverpool inte inte kan vinna. Efter en fullständigt hysterisk höstsäsong har man ryckt åt sig ett försprång i Premier League som ser ointagligt ut. I våras följde man upp en finalförlust med Champions League-titeln efter 2-0 mot Tottenham i Madrid. Att 96 poäng inte räckte till ligaguldet också har aldrig hänt tidigare.

Laget som Jürgen Klopp och klubbens rekryteringsgeni, Michael Edwards, byggt saknar just nu motstycke: Liverpool är världens bästa fotbollslag.

För att förstå framgångarna kan man stanna upp vid olika delar av laget. Det går utmärkt att dissekera och imponeras av den frenetiska anfallslinjen med Sadio Mané, Mohamed Salah och Roberto Firmino. Man kan länge och gärna förundras över Fabinho, Gini Wijnaldum, Jordan Henderson eller Naby Keita och sättet de tycks gå vinnande ur alla mittfältsbataljer. Man kan fråga sig om transferhistorien bjuder en bättre paketlösning på ett lags defensiva problem än dubbelvärvningen av målvakten Alisson och mittbacken Virgil van Dijk.

Foto: CORINNA KERN / REUTERS BILDBYRÅN

Sist men inte minst kan, eller måste, man släppa planens mittfåra och försöka hänga med på vad som händer när två betydligt billigare spelare, Andy Robertson och Trent Alexander-Arnold, dundrar fram.

Andy Robertsons svåra väg fram

Att Andy Robertson skulle spela en av två huvudroller på Liverpools kanter var inte helt enkelt att förutspå. 2009 släpptes han från Celtics ungdomslag eftersom han inte ansågs tillräckligt bra. Han var för kort, hette det. Istället för att lägga ned helt valde han att slita vidare i Queen’s Park, en amatörklubb som då vistades i den skotska tredjedivisionen och inte hade råd att betala löner. Robertson fick, precis som sina lagkamrater, svara på telefonsamtal i klubbens administrativa avdelning för att tjäna ihop till sitt levebröd medan han satsade allt mer på studierna. Arbetsdagarna varade oftast från nio på morgonen till fem på eftermiddagen innan träningarna – två i veckan – ägde rum vid sex-tiden.

Det låter inte som början på historien om en av Europas bästa ytterbackar. Inte heller i Robertsons egna öron. Hösten 2012 skulle han påbörja ett program på universitetet, en sorts uppgivenhet inför proffsfotbollens utmaningar hade börjat etablera sig – när Queen’s Park kallade upp honom till A-laget. Han hade kommit överens med sina föräldrar om att ge fotbollen ett år till och fick snart göra debut i en cupmatch mot Berwick Rangers. På läktaren satt 372 personer. Queen’s Park vann på straffar.

Ett år senare hade Robertson gjort sig bofast i lagets startelva och plockades upp av Dundee United, två divisioner upp. Tanken var att han skulle tillbringa ett år utanför startelvan för att förberedas för skotska Premier League – men i stället kastades han rakt in i hetluften. När debutsäsongen var över hade Robertson vunnit pris som ”Årets unga spelare” och såldes till Hull för 35 miljoner kronor.

Historien upprepade sig: Det var klubbens chefsscout, Stan Ternent som hade upptäckt Robertson när han egentligen spanade på mittfältaren Stuart Armstrong. Hulls tränare Steve Bruce hade därför egna planer på att starta säsongen med Liam Rosenior som vänsterback, men strax innan Championship-säsongen drog i gång banade skador väg för Robertson.

***

Efter tre säsonger i Hull fanns det trots allt en och annan som höjde på ögonbrynen när Liverpool betalade i närheten av 100 miljoner kronor. Robertson hade varit en av Hulls konsekvent bästa spelare, i synnerhet i Championship och fått ett betydande uppsving i slutet av säsongen 2016/17 när Marco Silva tog över tränarjobbet. Tillsammans med Harry Maguire hade han fått ganska mycket beröm för sitt spel – men Liverpool?

Foto: PHIL NOBLE / REUTERS BILDBYRÅN

Sommaren 2017 är ett sorts startskott för ytterbacksduon som nu får finna sig i att alltid presenteras tillsammans. På andra kanten höll Trent Alexander-Arnold på att slå igenom. Om Robertsons väg till Liverpools startelva lätt kan framstå som lite brokig är Arnolds fotbollsmässiga framfart av helt annan karaktär. Redan under säsongen 2016/17 – som 18-åring – hade han börjat göra framträdanden i A-laget, men när den ordinarie högerbacken under Jürgen Klopps första tid i klubben, Nathaniel Clyne, åkte på en svår skada i början av säsongen 2017/18 blev tröjan Arnolds.

Fram växte ganska snabbt en duo som i många ögonblick karaktäriserat världens bästa klubblag sedan dess.

Allt talar för Liverpool

En gemensam nämnare för flera av kontinentens mer framgångsrika lag de senaste säsongerna är att kanterna släpps till två spelare. Den traditionella spelmodellen med en ytterback som avlastar eller överlappar en yttermittfältare, där två spelare mer eller mindre slickar linjen, är på väg ut. 

Att tala om ”ytterbackar” i traditionell bemärkelse är därför svårt, vare sig Alexander-Arnold eller Robertsons roller påminner om den Gary Neville hade i Manchester United, till exempel. 

Få lag visar bättre exempel på hur den moderna kantspelaren ska fungera, eller hur den kan fungera, snarare, än Liverpool. Hela högerkanten tillhör Alexander-Arnold, hela vänsterkanten Robertson. Att man låter en spelare flyga fram och tillbaka från hörnflagga till hörnflagga är å andra sidan inget nytt, det heller. Vad som däremot står ut med Alexander-Arnold och Robertson är hur involverade de är i speluppbyggnad, och hur de flyttas fram vid olika tidpunkter i den speluppbyggnaden för att alltid anfalla med fart. 

Foto: MAGI HAROUN/REX / MAGI HAROUN/REX/IBL REX FEATURES

Ta matchen mot Manchester City som Liverpool vann med 3-1 på Anfield i höstas som exempel. Förutom att båda spelarna var direkt involverade i målen, i synnerhet det som Mohamed Salah gjorde i första halvlek: Bland de mest utmärkande skillnaderna lagen emellan är dispositionen av ytterbackarna i uppspelsfasen. Pep Guardiolas Kyle Walker och Angeliño slog totalt sju långa passningar. Robertson och Alexander-Arnold: 21.

Liverpool vänder spelet med långa passningar mer än något annat lag i serien med 1019 långa passningar hittills, nästan 56 per match. Sheffield United är tvåa på 51 per match.

***

Faktum är at siffrorna som förklarar och åskådliggör Alexander-Arnold och Robertsons funktion i Liverpool är många. 

I Premier League och Champions League har Robertson svarat för totalt 19 målgivande passningar och Alexander-Arnold 25 sedan säsongen 2017/18. Förra säsongen vann Alexander-Arnold assistligan (13 assist) i Premier League, i år ligger duon tvåa (Alexander-Arnold) och trea (Robertson). Enligt statistikverkyget WyScout, som används av många klubbar, har Alexander Arnold slagit näst flest ”nyckelpassningar” i ligan (19) och Robertson fjärde flest (16). Alexander-Arnold har slagit flest djupledsbollar i hela Premier League (50) och flest inlägg (127). Robertson har slagit femte flest inlägg i ligan (88).

När Premier League vandrar över årsskiftet talar nästan allt för att Liverpool går mot en vår som mästare.

Det är möjligt att ingen vill växa upp och bli Gary Neville, men det vore förvånande om inte någon ur nästa generation akademiprodukter på Merseyside kan tänka sig att följa i Trent Alexander-Arnolds fotspår.