Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyckas han inte är England dödsdömt

Foto: CARL RECINE / ACTION IMAGES VIA REUTERS BILDBYRÅN
SportExpressens Pontus Weinemo skriver om det engelska landslaget. Foto: JOHAN JEPPSSON / JOHAN JEPPSSON EXPRESSEN

Fotbollens moder reste jorden runt i jakten på ungdomens källa.

När hon landade hemma i England hade hon med sig en gnutta vardagsrasism, pedofili och ett torftigt landslag.

Den engelska landslagsfotbollen ser ut att ligga i en evighetslång dvala, och så länge maktens korridorer handlar om att hålla varandra om ryggen kommer det nog fortsätta att vara så.

William "Fatty" Foulke vägde över 150 kilo och var nästan två meter lång. Kombinerar man det med hans ökända temperament går det att påstå att han var skräckinjagande utan att det handlar om några direkta överdrifter.

Fatty Foulke är den kanske mest kända fotbollsmålvakten från 1800-talet, mest för att han sägs ha varit med och myntat "bollkallen". Det var den då nystartade London-klubben Chelsea som kom på en idé: om de ställde småpojkar runt målet skulle motståndarna uppfatta Fatty Foulke som ännu större, ännu mer skräckinjagande. När pojkarna sen började hämta bollarna som inte gick i nät insåg fotbolls-England att pojkarna hade en annan plats i sporten än bara för att få målvakter att se större ut.

Och det är ofta här vi landar när vi pratar om England och fotboll. Inte specifikt hos Fatty Foulke kanske, men hos anekdoterna. De spännande, roliga, underhållande historierna som finns bakom fotbollens byggstenar.

England, fotbollens vagga. Det förlovade hemlandet.

Problemet är väl bara att England minns anekdoter samtidigt som Italien, Spanien och Tyskland minns VM-guld, och det utan att gräva speciellt djupt.

Den engelska landslagsfotbollen har fastnat i en ond spiral. En spiral skapad av en kultur som handlar om svågerpolitik snarare än att skriva en historia värd att minnas.

 

Några av 2000-talets största spelare är engelska. När Manchester United, Chelsea, Liverpool och Arsenal ständigt slogs om Champions League-pokaler var många spelare födda i fotbollens hemland.

Men där Manchester United lyckades med Paul Scholes, Rio Ferdinand och Wayne Rooney misslyckades England. Trots att man adderade Steven Gerrard, Frank Lampard och John Terry.

Oavsett hur bra Premier League var och oavsett hur bra spelarna från England var spelade det ingen roll när det engelska landslaget skulle spela.

Så fotbollsförbundet började leta efter en identitet. 

Den här generationen skulle minsann inte gå förgäves!

De skulle skapa ett engelskt fotbolls-DNA. Samtliga landslag skulle spela på samma bollinnehavsbaserade sätt och det skulle vara ett genomgående tema inom hela den engelska fotbollen.

Han som skulle leda expeditionen mot ungdomens källa heter Dan Ashworth, och han fick 2012 den solklara titeln "teknisk direktör”.

Fem år senare har det engelska landslaget fortsatt i det tillstånd som påminner om ett stillastående skepp som guppar hypnotiserande på något avlägset havs vågor. England tog sig visserligen enkelt till fotbolls-VM i Ryssland, men landslaget har inte visat på några tendenser som lovar VM-framgångar och det DNA som Ashworth försökte bygga har hittills förvaltats av Roy Hogdson, Sam Allardyce och Gareth Southgate.

Engelsk herrfotboll rör sig sakta i en odefinierbar riktning, och samtidigt skakas förbundet av sexism, anklagelser om rasism och pedofili. Inget av det behöver nödvändigtvis vara Dan Ashworths fel, men när Eni Aluko anklagade damlandslagstränaren Mark Sampson för att ha uttryckt sig rasistiskt gjorde Ashworth allt för att sopa det under mattan (eftersom Sampson var sexist också fick han dock sparken till slut i alla fall). Att hundratals småpojkar utnyttjats sexuellt under slutet av 1900-talet kan så klart inte Dan Ashworth rå för, men han verkar i en miljö där tjänster och gentjänster allt för ofta slutar i att allt från att det mest obehagliga tystas ned till att fel personer tillåts förvalta ett landslag som förväntas slåss om världsmästerskap.

När Tyskland och Spanien rustar upp till VM kliver nya unga spelare fram och tar fotbollsvärlden med storm.

När England slår Litauen med 1-0 sliter den engelska publiken sitt hår för att landslaget inte gör det mer övertygande.

 

Det verkar inte spela någon roll. Oavsett om Premier League-klubbarna producerar bra spelare eller inte är det engelska landslaget torftigt. Oavsett om Harry Kane är världens bästa anfallare och Raheem Sterling får Pep Guardiolas ögon att tindra är det engelska landslaget ändå det engelska landslaget och vad det verkar kommer det alltid att vara det engelska landslaget.

Kanske handlar det om att tränarna heter Roy Hodgson eller Gareth Southgate. Den ene ska förvalta ett nytt engelskt Spanien-influerat DNA men har aldrig gjort annat än att försöka stänga ytor för motståndare. Den andre? Ja, han stod liksom på tur och väntade.

Kanske är det kulturellt, tränarjobbet går till någons bästa kompis och resultatet blir därefter. Att döma av hur förbundet agerade i Sampson- och pedofili-härvan är det min bästa gissning: någon håller någon om ryggen, eller så charmas de som tillsätter förbundskaptenerna av annat än fotbollsmässiga meriter.

Att det knappt utbildas några tränare i England lär inte hjälpa, och de som faktiskt utbildas känner alldeles för sällan rätt personer.

För det engelska fotbolls-DNA:t är det nog inget fel på egentligen. Klarar spelarna av Premier League kan de spela i landslaget. Men lyckas inte Dan Ashworth bryta de kulturella mönster som finns inom den engelska fotbollen är det nog dödsdömt även för den här generationen. 

Då kommer nog minnena även i framtiden att handla om Fatty Foulke.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!