Alla är förlorare i den här soppan

Foto: JAVIER GARCIA/SHUTTERSTOCK / JAVIER GARCIA/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I 90 minuter svor jag över Tottenhams agerande mot Arsenal. 

Varför byter de inte in Harry Kane? 

Sen insåg jag att han hade varit på plan hela tiden. 

Augusti 2021 känns som en svunnen tid. 

Åtminstone borde det kännas så i norra London. När det var dags för det första landslagsuppehållet ledde Tottenham ligan, den nye tränaren Nuno Espírito Santo utsågs till månadens tränare och Arsenal var sist i tabellen med tre raka förluster. 

Efter i söndags ser det lite annorlunda ut, får man säga. 

Arsenal kravlade sig upp ur hålet med livsviktiga segrar mot bottenlagen Norwich och Burnley medan Tottenham fick ordentligt på pumpen mot Crystal Palace och Chelsea. 

När Tottenham och Arsenal drabbade samman i går var det egentligen bara ett lag på plan. ”Krisande” Arsenal vann med 3-1 och segern var objektivt vacker då två av målen gjordes av Emile Smith-Rowe och Bukayo Saka. 

Killar som tagit vägen genom Arsenals akademi upp till seniorlaget. Killar som vet vad ett derby mot Tottenham betyder och uppfyller en barndomsdröm när de får spela en avgörande roll i såna sammanhang. 

Killar vars mål såg till att Arsenal gick om Tottenham i tabellen. 

Så därför tänker jag extra mycket på Harry Kane just nu. 

Vad har egentligen hänt med Harry Kane

Kane, Tottenhamsonen, en av deras egna. Han som sagt att Spursprofiler som Teddy Sheringham och Jermain Defoe var ungdomsidoler. Han som tog vägen genom ungdomsleden upp i a-laget och vuxit ut till en av världens bästa anfallare de senaste åren. 

Han är en sorglig skugga av sitt forna jag just nu. 

Han missade Tottenhams 1-0-seger mot Manchester City i premiären, lagets bästa insats under Nuno, med världsklassinsatser av såväl Heung-Min Son som Lucas Moura. Han har nätat i Europa Conference Leaguekvalet och Ligacupen, men det blir uppenbart när man följer Premier League att något är fel. 

Han har spelat i totalt fem ligamatcher nu, ett inhopp och fyra starter. Men han hade lika gärna kunnat sitta på bänken, eller på läktaren, eller hemma för den delen. 

Hans avtryck hade varit lika stort. 

Det känns som att sommarens övergångshistoria har sugit glädjen ur Kane. 

För er som inte hängt med, låt mig kort summera. Manchester City ville verkligen värva Kane i somras, Kane ansåg att han och Tottenham hade en överenskommelse om att han skulle få lämna under sommaren. Men ordföranden Daniel Levy ville inte släppa sin stjärna utan krävde över 1,5 miljard kronor från City, något de inte ville betala. 

Kane dök plötsligt inte upp på försäsongsträning och missade de två inledande matcherna för att sedan deklarera på Twitter att tänker stanna i klubben och är ”100 procent fokuserad på att nå framgång”

Jag tror inte att någon låter sig luras. 

Alla är förlorare i Harry Kane-soppan

För det är alldeles uppenbart när man tittar på Kane nu att han är långt från 100-procentig. Det finns verkligen åsikter att ha om Nuno Espírito Santo, hans spelsätt och hans allmänna inställning till fotboll, men alla med minst ett fungerande öga kan se att Kane inte vill vara där han är. 

Så just nu känns det här mest som en soppa med enbart förlorare. 

Visst, man känner inte direkt sympati med Manchester City för att de inte fick en spelare de inte ville betala det miljardbelopp Spurs krävde, men de gick ju likt förbannat förlorande ur det hela när spelaren de jagat hela sommaren inte blev deras. 

Tottenham känns verkligen som förlorare. De kunde ha fått över en miljard kronor för Kane i somras (City sades vara redo att betala 1,2 miljarder kronor för honom), pengar som kunde investerats i en rejäl ombyggnad av truppen. Men i stället har de en spökvariant av Kane som springer runt, kostar lön och minskar i värde och som läget är nu lär vilja lämna nästa sommar med. Då antagligen för en avsevärt mindre peng än vad han hade inbringat nu. 

Och så är ju Kane en förlorare i det hela, även om det ska sägas att han har sig själv att skylla med. Han skötte sommarens övergångshistoria ruskigt dåligt och svek Spursfansen, de som alltid älskat honom och hade kunnat älska honom fortsatt. 

Men magin är bruten, på ett sätt det inte hade behövt vara. Hade Kane bara varit proffsig nog att inte bråka, att inte strejka från träning, att ge allt trots interna stridigheter med klubben så hade kan kunnat få sympati från supporterhåll nu, fast de innerst inne vetat om att han ville lämna. 

Så det är därför jag tänker extra mycket på Kane när Smith-Rowe och Saka euforiskt firar sina mål. 

För ett avgörande mål i derbyt mot Arsenal hade kunnat vara hans biljett tillbaka in i värmen. Ett sätt för fansen att förlåta och – om än för bara stunden – glömma sommarens debacle. 

Nu vet jag inte vad han ska göra.