Önskar jag kunde förstå och känna som dem

Det är så klart vaga minnen från tiden i lågstadiet för en som kanske inte levt lika hårt som Maradona gjorde men ändå satt livets lockelser i centrum.

Hur bra hade Maradona kunnat bli utan kokainet? Vem bryr sig.

Fotbollsklubben Napoli tycker inte att det är tid för ord, det är sorgetid. I Argentina har man utlyst tre dagars landssorg. En kvinna i Neapel säger hulkandes med tårar som sprutar att detta är den värsta dagen på hela året.

Det värsta jävla skitåret som de flesta levande varit med om.

Min vän Antonio Abizzo påminner om Maradonas återkomst till Neapel, fjorton år efter att han lämnade staden. Han skulle alltså bara komma tillbaka, landa på flygplatsen, befinna sig i staden. Då gick folket man ur huse och skapade den största festen staden skådat sedan Maradona bar Napoli till sin andra ligatitel. Jag fascineras, får gåshud, känner hur argentinarnas och napolitanarnas känslor greppar tag i mitt hjärta. Men jag kan inte förstå och jag inser att de känslorna som Maradona lockar fram hos de som antingen levt med honom, för det gjorde alla i Neapel, eller vuxit upp i staden där han kallas Gud är på en alldeles egen nivå i känslospannet.

Önskar att jag kunde förstå dem

”Ho visto Maradona”, jag har sett Maradona, räcker som skryt. Det är ramsan man sjunger om honom, bara skymten av den gyllene pojken från Buenos Aires utkanter räcker för att hjärtat ska slå frivolter.

I dag tar alla fram sina favoritminnen från ”el pibe de oro”. Solomålet mot England 1986, ”la mano de dios”, frisparken mot Juventus, tårarna efter ligagulden, VM-bucklan höjd över hans huvud mot den mexikanska himlen. Allt det galna, bilderna med vännerna i camorran, passionen i en vip-box i Ryssland, sjuksköterskan som leder honom av fotbollsplanen under Fotbolls-VM 1994.

För mig var Diego Maradona allt det där. Det mörka och det ljusa. Inte Gud men en människa av kött och blod som råkade vara bättre än alla andra på att spela fotboll.

Någonstans önskar jag att jag kunde förstå och känna som dem, napolitani och argentinos. Jag önskar att jag också hade fått se honom så mitt hjärta hade fått bulta så där kraftfullt och intensivt. Nu tittar jag bara på avundsjukt. För vem vill inte gråta, skrika, skratta och känna hur livet uppfyller varenda cell i kroppen. När Diego Maradona sänks ner i jorden, må den vara snäll mot honom, är det bara hans kropp som försvinner. Känslorna som han aldrig bromsade, känslorna som styrde honom i 60 år och som smittade av sig på en hel stad och ett helt land kommer aldrig slockna.

Därför ska Maradona leva vidare. För evigt.