”Det är inte så att jag går och gråter nu…”

REIMS. Han växte delvis upp i Kina, karriären tog fart i Danmark och i dag försöker han anpassa sig till vardagen i Frankrike.

Jens Cajustes senaste fotbollsår har varit hektiska. Längs vägen har han utvecklats och lärt sig att hantera sina starka känslor.

– Det är inte så att jag går och gråter nu när jag förlorar på en träning, säger han.

Therese Strömberg möter

Han flyttade utomlands för första gången när han var fem år, skulle lära sig kinesiska innan han hade lärt sig engelska eller ens hade ett särskilt välfyllt ordförråd på svenska. Han exploderade i Danmark där han vann ligan med Midtjylland, fick spela i Champions League och förtjänade sina första landskamper. Han blev Stade de Reims dyraste värvning någonsin för ett halvår sedan.  

Men förra säsongen var fylld av skador, och nu är han skadad igen. Jens Cajuste jobbar hårt för att få ordning på kroppen, och för att anpassa sig till den franska vardagen i champagnestaden Reims. 

– Det är ett tufft språk alltså, grammatiken är helt… krånglig alltså. Svårare än kinesiska, skrattar mittfältaren när vi blivit guidade in i det enda svala rummet som var ledigt på träningsanläggningen. 

Förmiddagen har han spenderat i gymmet, eftersom han ”körde på lite för hårt” direkt efter att han kom tillbaka från att ha varit sjuk i covid för några veckor sedan. 

– Det är skit att det är småskador igen nu, men förhoppningsvis vänder det och så kan jag köra på hela säsongen skadefri. Det var tufft förra säsongen, det var en del upp och ner. Det var en ny miljö att komma till, jag hade lite tid att anpassa mig till kulturen och språket. Och så skador på det.

Reims träningsanläggning Centre de vie Raymond Kopa.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Jens Cajuste gjorde sju matcher i Ligue 1 under våren.
Foto: ICON SPORT / ICON SPORT BILDBYRÅN

Efter en promenad ute på anläggningens gröna ytor letar vi oss tillbaka in, undan den tryckande 35-gradiga värmen. Cajustes fransklärare, Anca, dyker upp och pratar med entusiasm om att han är en av hennes bästa elever. Mittfältaren skrattar och vägrar hålla med. Men han trivs bra i Frankrike ändå, trots att han kämpar med språket. 

– Jag bor i en lägenhet mitt i stan, ganska centralt med närhet till allt. Jag bodde i en lite mindre lägenhet först, innan jag hittade den som jag bor i nu. Det är härligt, det är en mysig stad, rätt lugn. Och det är 40 minuter till Paris så det är inget dåligt läge.

Större delen av dagarna spenderas här på träningsanläggningen strax utanför stan, dit han kommer vid åtta morgonen och kör ett eller två pass innan han åker hem runt femtiden. Han börjar känna sig hemmastadd, och det är inte jättekonstigt att det har gått fort.

Atmosfären på anläggningen är öppen och välkomnande, uppskattningsvis tjugo personer hinner komma fram och hälsa på oss under de tio minuter vi sitter i en foajé och väntar på Cajuste, var man än vänder sig dyker en hand upp för en fistbump. Det är en regel de har, berättar pressansvarige Charlotte senare. Alla ska hälsa på varandra, herrspelare som juniorspelare, damspelare som ledare, journalist, kock eller städare. Det är viktigt för att alla ska känna sig hemma och välkomna, att alla är där på samma villkor.

Dessutom har han haft hjälp av svenske lagkamraten Arbër Zeneli och norske Valon Berisha.

– Det är skönt, de båda har varit här i några år och kan både staden och klubben, så det är skönt att kunna bolla med dem. Såna enkla grejer som var man ska gå ut på middag, de har visat mig runt i staden, det är väldigt skönt att ha någon man kan vända sig till. De har hjälpt mig mycket. 

Något annat som hjälpt honom är hans barndom. Som femåring flyttade han och familjen till den kinesiska staden Luoyang efter att hans pappa fått jobb där. 

– Man fick kämpa för att komma in i kulturen, förstå kulturen och kunna passa in. 

Det var även i Kina som Cajuste började spela fotboll.

– Det var rätt annorlunda, väldigt dedikerat och disciplinerat från tidig ålder. Jag började spela i ett internationellt lag, så det var inte jättesvårt att komma in i det för alla var i samma situation. Men sen spelade jag i ett kinesiskt lag också, med bara kinesiska spelare, då fick det bli fotbollsspråket eller vad man ska säga som talade.

Hur har de upplevelserna påverkat dig?

– Jag skulle nog säga att det gjort mig lite mer anpassningsbar kanske. Jag flyttade till Kina som femåring, innan jag ens kunde engelska skulle jag börja lära mig kinesiska. Man blir väldigt flytande liksom, man får lära sig att vara det. 

Hur hjälper det dig på planen och i laget i dag?

– Det gör att man inte blir så blyg, man vågar försöka kommunicera, man vågar prata, man försöker hela tiden och jag tror att det är så man utvecklas. 

Jens Cajuste trivs i Frankrike.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Några år senare flyttade familjen tillbaka till Sverige, och Jens Cajuste hann tillhöra både Guldhedens IK och Örgryte innan han gick till Midtjylland 2018. När han tänker tillbaka på sin karriär så här långt reflekterar han över att det var mycket som hände på kort tid i Danmark.

– För mig var det alltid samma tankesätt liksom, att fortsätta jobba oavsett vad det är som händer. Medgång eller motgång. Men det är klart att det kom väldigt snabbt med Champions League, landslaget tätt inpå, att vinna ligan. Det var många höga toppar där som man behövde försöka hålla sig lite lugn inför. 

– Jag tror det är väldigt lätt att man kan flyga i väg om man vill, men vill man bli så bra som möjligt måste man hålla sig på jorden och inse att det är det hårda jobbet som tagit en dit och att man måste fortsätta med det oavsett hur det går.

I en intervju med Expressen tidigare i år sa din gamla tränare Johan Mattsson att du var väldigt känslomässigt investerad i din fotboll redan som barn. Vad tror du att han menade med det? 

– Att jag var en riktigt jäkla dålig förlorare och att jag gjorde allt för att vinna, varenda träning och match ville jag alltid prestera mitt absolut bästa. 

Är du fortfarande sån? 

– Ja, det kommer jag alltid vara.

Hanterar du det annorlunda nu än då? 

– Ja, det är klart, man blir mer mogen. Så det är inte så att jag går och gråter nu när jag förlorar på en träning.

Men det gjorde du när du var liten? 

– Absolut, det kunde jag verkligen göra. Men man lär sig att hantera sina känslor bättre med åren och försöker ta alla de starka känslorna som ofta kan vara negativa och göra dem till något positivt. Till motivation till exempel.

Allra mest har han lärt sig under det senaste halvåret. 

– Jag skulle nog säga att det är här jag har lärt mig mest på kortast tid. Jag har haft en sportslig ledning och en tränare som verkligen har varit engagerade i att göra en bra plan för mig och att utveckla mig som spelare och ta mig till en högre nivå. Och jag känner att jag utvecklas hela tiden och lär mig väldigt mycket just nu.

Jens Cajuste hoppas få stopp på skadorna efter ett års slit.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Den franska ligan kallar han för underskattad, säger att allt är ett par nivåer upp från det han tidigare har upplevt i Danmark. Och trots de skador han åkt på menar han att förtroendet från den sportsliga ledningen har varit orubbligt.

– Det tror jag är jätteviktigt för en spelare för att kunna känna sig trygg i en klubb och kunna prestera. Jag ser verkligen fram emot den här säsongen som kommer nu, jag vill ge allt, inte bara för laget utan för alla som gjort så mycket för mig.

För att hålla sig skadefri den kommande säsongen analyserar han, tillsammans med den sportsliga ledningen, allt från träningen till kosten till sömnen. Allt för att göra det mesta av sin första hela säsong i Frankrike.

– Nu får jag vara med från början i stället för att komma in mitt under säsongen när laget redan har sin dynamik. Det är mycket bättre för att kunna bygga relationer på och utanför planen, jag tror det kommer visa sig på planen också. Jag tror det kommer bli en väldigt fin säsong.

Se alla matcher från Ligue 1 med Expressen Premium Max