Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sundhage: "Är jävligt trött på mig själv i dag"

Nyinflyttad. När SPORT-Expressen träffar Pia Sundhage i mars har hon precis flyttat in i sin nya lägenhet i Danderyd.Foto: Tommy Pedersen

På onsdag är det premiär - det slutgiltiga målet är Friends Arena.

Vägen har inte varit så lång som hon hade kunnat önska, den har varit stressig.

Ständiga resor, många och långa intervjuer, för lite sömn och bara små, korta andningshål.

Familjen, vännerna och musiken har mer än någonsin fått stå åt sidan för den absoluta passionen i Pia Sundhages liv: Fotbollen.

SPORT-Expressen tog rygg på Sveriges mest efterlängtade förbundskapten under uppladdningen inför ett väldigt viktigt EM.

Danderyd, Stockholm, 18 mars 2013.

Det blåser snålt och väldigt kallt i Stockholm. Utanför huset i Danderyd där Pia Sundhage bor möts vi av en låst dörr och behovet av att ha en portkod, som vi inte fått. Jag ringer till henne.

- Äsch, jag kommer inte ihåg den. Jag kommer ner och öppnar i stället, säger hon och en kort stund senare står hon där.

Hon visar in till lägenheten hon nyss flyttat in i. Och det första hon frågar är:

- Hur lång tid kommer det här att ta?

Det är en hektisk tid för Pia Sundhage. Och än mer hektisk kommer den att bli.

Proletärens klubbstuga, Göteborg, 14 april 2013.

Pia Sundhage står på scen. Innan hon gick upp har hon suttit på det kontor på övervåningen som omvandlats till en provisorisk loge för de musiker som för dagen står för underhållningen i idrottsföreningen Proletärens klubbstuga i Västra Frölunda. Det är Sundhage, det är skådespelaren Sven Wollter, det är proggkungen Bernt Andersson med band.

Sundhage är smickrad över att få vara en del av den här gruppen. Hon säger det kanske inte rakt ut, men med andra ord, och framför allt märks det. Men övriga gruppen - som redan är ett sammansvetsat gäng - är minst lika smickrade över att ha henne där. Och imponerade.

Sveriges förbundskapten.

Med ett viktigt EM framför sig.

Frågorna bollas fram och tillbaka över rödlökssoppa, mineralvatten och lättöl. Musikerlivet, skådespelarlivet och fotbollslivet jämförs med varandra och likheter hittas på en gång. Hur man gör när man ska lära sig en hel pjäs utantill (det gör man inte, säger Wollter, man lär sig genom samspelet med sina medaktörer, via deras repliker minns man sina egna, och så håller man på, fram och tillbaka) och hur det förhåller sig till hur en fotbollspelare och ett lag agerar på planen. De pratar om Gre-No-Li, om USA, om Kina. Om Hoola Bandoola Band.

Sen är det dags att gå ner en trappa och upp på scenen.

- Du får snacka lite Pia. Mellan låtarna, säger gänget.

- Jag? Sånt kan ju inte jag. Jag kan bara spela, säger Sundhage.

Mellansnack 1:

"De här musikerna, de gör mig bra. Det är ju så va, man hjälps åt, så tack gubbar.

Jag har ett uttryck som säger: 'Vi är varandras miljö'. Man skapar en stämning, i mitt fall i ett fotbollslag, där alla har lika värde. Och så säger jag så här också: 'Vi gör varandra bra'. De här gubbarna har fått mig att känna mod - för det första är jag bara förbundskapten, jag är ingen sångare, men jag prövar för de här ger mig mod.

Ni kommer märka att det kommer bli lite fel med jämna mellanrum, jag har lite fusklappar här, jag kommer missa någon text hit och dit, men skit i det!"

Efteråt, när allt är över, Sundhage har skrivit autografer och hejat på gamla vänner och bekanta, sätter hon sig ner i en soffa och pustar ut.

Lycklig.

Men att uppträda just här hos Proletärens IF, en idrottsförening med starka kopplingar till Kommunistiska Partiet, är kanske inte helt oproblematiskt. Sundhage har dock aldrig hymlat med sin politiska färg och rycker på axlarna när jag frågar hur hon ser på att folk troligen uppfattar hennes halvtimme på scenen som ett politiskt "statement".

- Det får det gärna vara, jag är röd, punkt slut. Sen kan jag för lite politik, om partipolitik, för att sätta mig i något fack. Men jag är röd och jag sitter gärna bland de här människorna och lyssnar till Sven Wollter. Det ger som sagt en massa energi.

Att ha en politisk åsikt, går det ihop med din roll som förbundskapten?

- Ja, jag tycker att jag har den rätten. Och det är intressant för inom idrotten är det är inte många som tycker till. Så varför kan inte jag vara tvärtom?

- Det finns säkert de som tycker att det är fel, men det skiter jag i. Jag gör som jag vill. Vi är så in i bängen försiktiga. Förr sa man att idrott och politik inte hörde ihop, det tror inte jag många säger i dag faktiskt.

- Så jag står för det här. Och den röda färgen för mig, den står ju för ord som solidaritet, att hjälpas åt, trygghet och ett samhällsengagemang som jag - om man uppfattar att jag har det - är stolt över.

Jag, som hört henne rabbla sin kalender, som vet att hon satt i intervjuer i bilen på väg till Göteborg, att hon satt i en intervju strax innan repetitionerna drog i gång på plats, att hon ska sätta sig i bilen igen tidigt i morgon bitti och köra hemåt och att då står återigen två intervjuer på agendan medan hon kör, jag tänker att hon håller på att slita ut sig själv när hon dessutom lägger in sådana här kvällar i det överfulla schemat.

Nej, säger Sundhage.

- Jag upplever att få komma hit, att få skriva autografer, att få spela - det är ju en så speciell situation att när jag åker härifrån så kommer det vara med ett enda stort leende. Saker som man gör kan ju ibland vara tuffa, men det här ger mer energi än det tar.

Så när du vaknar i morgon bitti är du inte trött, utan piggare än någonsin?

- Ja, det tror jag. Och det är jättebra, jag kan leva litegrann på den energin som jag får här.

 

Danderyd, Stockholm, 18 mars 2013.

Men hennes schema är extremt fullbokat och under den träffen hemma i hennes soffa så beklagar hon sig faktiskt lite över hur mycket det har blivit.

- Det finns en ambition från förbundets sida att vi får passa på. Det var som någon sa: "Det spelas EM en gång hemma i Sverige, kör på." Och jag gör så gott jag kan.

- Man jag har varit för överambitiös för jag kunde inte tro att det skulle bli så mycket.

Sätter du ner foten någon gång?

- Ja, det måste jag göra. När jag tittar på almanackan och tänker "fan" då blir det inget bra. För mig ska det här att vara kring damfotboll och media vara en ynnest.

Är uppmärksamheten det du är mest förvånad över?

- Ja, det är det. Definitivt.

Hur hade du förväntat dig att det skulle vara?

- Lite så där som det brukar vara med damfotboll: Det är något nytt, då kommer alla, pang bom, sen slut.

- Men de kommer tillbaka och det jag tycker är så roligt. Och något som jag inte heller hade förväntat mig och - nu får du ursäkta men - det är bra frågor. Jag har ofta känt att "den där frågan har jag inte fått förr". De jag pratar med nu, de är kunniga.

Har du vant dig vid att sitta i så här många intervjuer?

- Jag kan säga så här att jag är jävligt trött på mig själv efter en dag som denna. Haha.

Läser du allt som skrivs då?

- Nja, jag glömmer bort. Och jag har ju inte tid. Men när jag väl läser känner jag mest "fan vad bra skrivet".

Hon berättar att hon har en mapp som heter "vila i dina framgångar" där hon lägger artiklar och intervjuer som hon får skickade till sig.

- Då tar jag mig tid att läsa.

Jag undrar om hon någon gång reagerar på det som skrivs, eller om hon är en sådan som rycker på axlarna och går vidare så fort hon har lagt ner tidningen.

- Jag tar det som en utmaning att uttrycka mig på ett sådant sätt som gör att det blir så lite fel som möjligt, utifrån vad jag tycker. Och om jag nu har läst det, och något blir tokigt, då kommenterar jag det för journalisten nästa gång. Det är lite otäckt när man känner sig felciterad.

- Men jag brukar prata med min syster som är chefredaktör - snacka om att få bra coachning, hon sätter sig ju i journalistens sits och kan tänka sig in i vad tidningen vill ha. Hon lär mig massa saker: Om frågor, hur man vinklar frågor och om svar. Och jag blir bara bättre och bättre måste jag säga själv.

Familjen.

Det är ett annat av Sundhages välbehövliga andningshål.

Lägenheten i Danderyd, som varit hennes i två år men som hon inte bott i förrän nu, har hon renoverat tillsammans med en annan av sina systrar.

Hon kallar det för sitt terapiarbete - att tapetsera, slipa golv eller bygga en trappa ute vid sommarstugan.

- Jag hade grannens lägenhet innan, en etta, sen 1992. Sen av en händelse frågade den gamla damen som bodde här om jag ville ha den. Hon visste att jag ville ha större - för jag tänkte att någon gång måste jag flytta hem - och så gick hennes gubbe bort och hon hamnade på ett hem.

- Jag hade tur. Men samtidigt, om man pratar med människor, då blir det så här.

När vi ses har den nya soffan precis kommit och hon väntar på leverens av ett bord.

I vardagsrummet är hyllorna överfulla av böcker: Bob Dylan-biografier trängs med svenska deckare. Rummet bredvid är något av ett kombinerat arbetsrum och musikstudio. Där står gitarrerna, förstärkarna och vinylplattorna.

Det är strax innan påsk och hon ser fram emot att få vara lite ledig.

- Då åker jag till min sommarstuga och stänger av telefonen. Jag kommer inte se någon fotboll.

- Sen kommer mina syskon, och då är jag bara Pia. Då kommer kökspolitiken fram - vi kommer diskutera politik, media, musik. Det kommer bli skitroligt. Och det kommer ge en massa energi.

Proletärens klubbstuga, Göteborg, 14 april 2013.

Mellansnack 2:

"Jag kommer från USA där det är en sådan hierarki: Den överst bestämmer och så följer man order. Så var det också i Kina. Här i Sverige är det en lite mera platt organisation och i alla fall i svenska landslagets fall så tror jag man kan få så oerhört mycket om man hjälps åt.

Jag hörde ordet konkurrens i går - ja det hör jag ju jämt, konkurrens - men jag undrar varför man ska konkurrera när man kan samarbeta?

Konkurrensen är bra när man ska göra en elitprestation, det är vad vi ska göra, men vi ska konkurrera inom laget så att vi sedan gör vårt allra bästa. För ska vi vinna någonting, ska man få någon framgång någon gång, handlar det om att samarbeta. Nu är jag en kvinna i en mansdominerad värld och det är inte så roligt alla gånger.

Det slutgiltiga okej-tecknet i pannan vore väl om jag tog ett herrlag, som bevisar att jag kan. Men jag ska nog hålla mig kring damerna, för där finns en mjukhet, en förståelse, en helt enkelt god stämning som jag trivs i. Så det är damlandslaget för hela pengen."

Stenungsbaden Yacht Club, Stenungsund, 2 juli 2013.

För Sundhage är det inte så dramatiskt, det där med att träna ett herr- eller ett damlag. För henne handlar det om något så enkelt som kompetens och erfarenhet.

Att välja ett yrke där hon vet att hon kan bidra med något, eller ett yrke som mer skulle handla om att utmana sig själv.

I alla fall är det så hon uttrycker det över en kaffe och bulle när svenska landslaget har öppet hus under det sista träningslägret inför EM.

- Man ska aldrig säga aldrig men just nu är jag så fokuserad och tycker att det är så roligt där jag är.

- Det är bara du tittar dig runtomkring.

Hon slår ut med armen mot rummet där spelarna pratar med de tillresta medierna, fikar, fotar och skrattar.

- Min ryggsäck är så stor och så intressant, vilket den inte är om jag kliver över på herrsidan. Då skulle det kännas mer som en personlig utmaning, och jag är ju inte så mycket för det där. Det finns redan så många utmaningar inom damfotbollen, och allt jag gör blir i damfotbollens tjänst. Det inspirerar mig så mycket mer.

- Jag drömde en gång om att få bli tränare för ett herrlag. Men då var det bara för att jag ville ha ett heltidsyrke. Nu har jag ju det ändå.

 

Proletärens klubbstuga, Göteborg, 14 april 2013.

Mellansnack 3:

"Anja Pärson stod framför oss allihop i landslaget och sa - hon ska åka ner för någon backe och vinna något guld och hon har hela folket på sina axlar - så här: Jag vill se det som om det vore svenska folkets förhoppning. Man h-o-p-p-a-s att jag ska starta här, komma ner dit, och vara först. Och jag tar mitt ansvar, min kropp är mitt verktyg - sa hon - men allting annat är lagarbete.

Det tyckte jag var så fantastiskt. Här står hon och tar ansvar för sin prestation, vad hon kan göra, och allt annat är lagarbete. Och jag skulle gärna vilja se det svenska damlandslaget ta ansvar för sin prestation, för vår prestation.

Tionde juli drar ni in till Göteborg och så kollar ni lite fotboll, då ska vi slå Danmark, och då hoppas jag att ni får känna er förhoppning om att det kommer att gå bra.

Och jag tror också på att göra det tillsammans, med den tolfte spelaren, betyder oerhört mycket.

Hopp kan försätta berg."


Danderyd, Stockholm, 18 mars 2013.

"Den tolfte spelaren" är ett sådant där uttryck som Sundhage ofta återkommer till.

- Jag gör så gott jag bara kan för att jag vet att ju mer det står om svenska damlandslaget, om spelarna, om spelet så finns ju en stor chans att vi får den där tolfte spelaren. Jag hoppas ju innerligt att när vi ska spela den 10 juli i Göteborg, att det är fullsatt.

- Jag såg när Sverige spelade mot Japan i OS - det är världsmästarna - och jag tror det inte var mer än 2 000 på läktarna. Det gör ont i mig. Vad är det som folk inte fattar?

- Jag har själv stått i tre finaler där det är knökat med folk. Det finns spänning, det finns fotboll. Vi måste ju bara tala om det för folk. Om det är högljutt och blågult, då har vi större chans att vinna mot Danmark. Punkt.

Hennes tjat om vikten av fulla läktare verkar den här gången ha lyckats. Premiären mot Danmark är slutsåld, de två nästkommande matcherna i gruppspelet finns det inte heller många biljetter kvar till.

Den svåra frågan är egentligen vad som händer sen.

Svenska fotbollförbundet, Solna, 3 maj, 2013.

Vi ses för en intervju till Expressens EM-bilaga.

Under två dagar avverkar Sundhage intervjuer på löpande band. Hon borde verka trött och sliten men ger ett lika glatt och positivt intryck som alltid annars. Till och med när jag frågar hur stark damfotbollen är just nu och om den klarar ett rejält svenskt misslyckande den här sommaren, så svarar hon med ett skratt och ett leende.

- Jag undrar var du vill komma med den frågan...?

Sen fortsätter hon:

- Jag förstår din fråga, och svaret på den är ja. Fotbollen är så pass stark att det inte enbart hänger på ett mästerskap. Den kommer alltid att överleva. Men man kan säga så här: Med en match på Friends Arena, inför den största publiken, får damfotbollen ett fantastiskt uppsving. Vad vi behöver lära oss är att få uppsvinget att stanna uppe.

Här är hon lika rak och ärlig som alltid: Hon har inget bra svar på hur man får intresset att stanna uppe när mästerskapsyran ebbat ut och den allsvenska lunken tar över. Men hon inser att detta EM, framför allt för att det spelas på hemmaplan, återigen kan fungera som ett avstamp varifrån allting tar fart och hon hoppas verkligen att det ska se annorlunda ut den här gången - för produkten damfotboll är helt klart attraktiv nog att sälja om man fokuserar på de saker som gör den speciell.

- Man pratar om många avarter inom herrfotboll, alltifrån fuskande till icke fair play till huliganer. Det finns en annan positivare syn på damsidan: Du kan verkligen prata om fair play, det fuskas inte - man kan till och med få skäll för att man inte fuskar - du kan gå med din familj, du kostar inte så mycket. Det tycker jag att vi på damsidan är dåliga på att lyfta fram för det är något att verkligen vara stolt över.

- Jag tycker att det här är en stor, intressant fråga för damfotbollen och för samhället egentligen. För den lilla flickan.

Nösnäsvallen, Stenungsund, 1 juli 2013.

"Den lilla flickan." Under mina månader hack i häl på Sundhage är det också ett uttryck som återkommer.

Under träningslägret i Stenungsund finns "hon" också där: Småtjejer i landslagströjor som kommer för att titta på träningarna och för att ta autografer. Lotta Schelin är mest eftertraktad. Därpå följer Sundhage.

Hon, liksom hela spelartruppen, tar sig tid att skriva, prata och fotas med de små tjejer - och killar - som samlats utanför omklädningsrummet.

Det är en stor stund. Både för barnen och för Sundhage.

Vad vill du att "den lilla flickan" ska ta med sig från det här mästerskapet - vilken känsla drömmer du om att hon ska bära med sig när EM är slut?

- Just det: Att hon ska få chansen att drömma, drömma om att vara med på en sådan här fest igen.

- I takt med att det visas en hel del damfotboll på tv så vill jag att hon ska känna tvärtemot det jag kände, som trodde att jag var ensam i hela världen om att spela fotboll. Jag vill att hon ska få klassiska förebilder. Jag vill att det ska kännas naturligt att tjejer kan spela fotboll och att tjejer kan satsa på fotboll, för "titta på vad som hände i somras".

Proletärens klubbstuga, Göteborg, 14 april 2013.

Mellansnack 4:

"Lust är motivationen.

Therese Alshammar pratade om inre och yttre motivation och hon sa att alla vill, det som skiljer de som verkligen tar steget och går från ord till handling, det är de som har en längtan, de som har åtrå. Den inre viljan. Och så sa hon att träning - hon simmar ju fram och tillbaka - att det var tillräcklig belöning. Det vet jag inte om jag tror på. Haha.

Men träning är någonting, och jag brukar säga som Bob Dylan säger: 'I became what I was practising'.

Så om man vill stå för någonting prövar man dag ut och dag in. Jag prövar verkligen när det är intervjuer att vara en bra ambassadör för damfotbollen. Jag försöker säga bra saker, jag försöker bli av med de här klyschorna och vara personlig utan att vara privat, försöker på något sätt att ge damfotbollen ett positivt ansikte."

Stenungsbaden Yacht Club, Stenungsund, 2 juli 2013.

Överallt ser jag Sundhage den här våren.

När jag åker tåg till Göteborg stirrar hon på mig från stolsfickan framför, samma sak när jag tar Arlanda Express.

Det spelar ingen roll om jag slår på tv:n på kvällen, läser DN vid frukostbordet eller surfar in hos Feministiskt Perspektiv på nätet; där finns Sundhage.

Och oavsett om jag åker till England för att intervjua deras stjärna Kelly Smith eller om jag pratar med mina vänner som knappt vet vad en fotboll är så slutar samtalen i samma ämne. Sundhage. Sundhage. Sundhage.

Hon uttrycker det själv som att hon är i damfotbollens tjänst, att det är "payback time" för henne eftersom damfotbollen har gett henne så mycket. Men hon ställer inte lika höga krav på sina spelare när det kommer att vara ambassadörer.

- Men kan bara ställa krav på dem på fotbollsplanen. Det bästa de kan göra för damfotbollen är att spela sin bästa fotboll.

Var går gränsen för dig då, för du har ju först och främst ett jobb att sköta och om du inte gör det...

- ... Då får jag ett annat jobb, ja.

- Jag har sagt så här: Om vi spelar på Friends Arena, då kan jag göra hur mycket som helst, även efteråt. Men om vi åker ut i en semifinal eller en kvartsfinal - om resultatet inte blir så fördelaktigt - då kommer jag inte att orka åka ut och stå och bubbla i Göteborg, Uppsala, Örebro eller var det nu kan vara. Däremot om det går bra, då orkar man mycket.

Det mesta har hon hittills sagt ja till.

Men Sundhage har inte velat fotas inne på Friends Arena och när EM-pokalen fanns i samma rum som henne ville hon inte snudda vid den.

Är du skrockfull?

- Nej, nej. Och det har jag aldrig varit som spelare heller. Aldrig.

Däremot är hon väldigt medveten om sitt sätt att vara, under de här sista dagarna in mot premiären.

- Jag vet vilka signaler som jag skickar ut. Vi känner alla den här pressen av att det närmar sig men jag har varit i sådana miljöer tidigare och då ser jag till att jag har ett sådant kroppsspråk som utstrålar lugn och glädje.

- Sen, under matchdagen, det är då det börjar pirra inombords. Men jag tycker själv att jag är ganska duktig på att hantera det på rätt sätt.

Tiden med Sundhage börjar lida mot sitt slut. Men jag har en sista fråga att ställa. En fråga som följt med från det att vi satt ner tillsammans första gången.

Den lyder: "Om det var premiär i morgon, hur förberedda skulle ni vara då?"

Då, i mars, skrattade Sundhage.

- Jag är väldigt glad att det inte är premiär i morgon, om vi säger så.

I början av maj var svaret på samma fråga:

- Femtio procent färdiga.

Så omgiven av sitt landslag, med en vecka kvar till matchen mot Danmark, ställer jag den igen.

Om det var premiär i morgon, hur förberedda skulle ni vara då?

Hon kastar en blick omkring sig, tar in bilden av det landslag som omger henne. Sen kommer responsen blixtsnabbt.

- Vi hade redan kunnat spela.