Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Platsen där landslagsstjärnorna inte är välkomna

LODZ. Segervrålet i Polen betydde mer än en vunnen träningslandskamp.

Här, i mitten av en ”hbtq-fri zon”, är flera i det svenska landslaget knappt välkomna.

Hur är det att spela på en sån plats som öppet homosexuell? Och varför väntas de kvinnliga fotbollsstjärnorna så ofta ta ställning i stora frågor?

– Oavsett om den sänds i polsk tv eller inte, att bara vara här, representera Sverige och representera mig själv och mina värderingar är viktigt, säger Magdalena Eriksson.

Gränslandet

Magdalena Eriksson tar ton. Den svenska nationalsången spelas i högtalarna på  Miejski Widzewa-stadion i Lodz. Svenska stjärnbacken står på andra sidan sidlinjen den här kvällen. I stället testas en ny elva där spelare ska slåss om en plats till sommarens OS.

Trots det är träningsmötet mot Polen viktigt för Chelseas kapten.

– Det känns väldigt speciellt och det är något som jag har tänkt väldigt mycket på sen vi kom hit, säger Eriksson.

Polska staden Lodz.
Foto: MICHAL DYJUK
Foto: MICHAL DYJUK

Hon och det svenska landslaget har några dagar tidigare landat i ett Polen där den politiska ledningen förklarat krig mot kvinnor och hbtq-personer. Matchen spelas dessutom i en region som ofta beskrivs som en ”hbtq-fri zon”.

– Jag har tänkt på hur det kan vara i ett sånt här samhälle kontra till hur jag själv har det och har haft det i min uppväxt, där det har varit så himla fritt. Tanken på att vi åkte ett flyg på en dryg timme och kommer till ett ställe som är en ”hbtq-fri zon”, det väcker många tankar och känslor för mig som är en öppet homosexuell person.

Några kilometer från den gröna gräsmattan ställs arvet från tiden som stor industristad och det nya Lodz mot varandra.

– Staden är som jag, den har kontraster, säger Bartosz, 26.

Bartosz flyttade till Lodz för sex år sedan för att studera.
Foto: MICHAL DYJUK

Några gator från lägenheten vi träffas i protesterar en grupp mot abort och på vägen ser vi regnbågsflaggor som fladdrar från fönster på en sliten lägenhetsbyggnad.

– Hatet mot oss stöttas öppet, eller i det tysta, av regeringen och kyrkan. Den här regeringen styr genom att skapa fiender, de gjorde oss till en fiende. De försöker övertyga folk att vi är farliga för polsk kultur, för polska kyrkan, polska familjer. De säger att vi kommer förstöra polska familjer. Jag undrar lite hur? Som om vi är en jättestark grupp som kan förstöra, när det är tvärtom, säger Bartosz.

Några av mina vänner som också är gay har råkat ut för våld

Vännen Edmund, 23, som sitter bredvid är trans och berättar att han inte känner sig trygg på gatorna.

– Jag är väldigt känslig och jag ser allting, säger han.

– Folk kan bli mer aggressiva när du klär dig mer extravagant än vanligt. Folk kallar en för namn eller tittar på en konstigt. Några av mina vänner som också är gay har råkat ut för våld. En av dem blev nedslagen av tre killar.

Edmund, 23, är uppväxt i Lodz men pluggar nu i Kraków, där upplever han situationen för hbtq-personer som lite bättre.
Foto: MICHAL DYJUK
Foto: MICHAL DYJUK

Staden Lodz ligger mitt i Polen och i mitten på den politiska kartan. Till skillnad från regionen med samma namn där nationalkonservativa Lag och rättvisa har majoritet är ledningen i staden mer liberal.

– Det är ganska okej här, men vi lever tyvärr fortfarande i Polen, säger Damian, 32.

Det ekar i det tomma konstgalleriet när han berättar om hur situationen för hbtq-personer har förändrats under de åren Lag och rättvisa haft greppet om Polen.

– Den kollapsade, säger han och drar fingrarna i det yviga skägget.

Omkring 90 regioner i Polen har utropat sig till ”hbtq-fria zoner”, genom att anta deklarationer som implicerar eller uttryckligen diskriminerar hbtq-personer. 

Det har blivit och blir mycket värre

Deklarationerna är inte juridiskt bindande, men pekar ut den politiska riktningen. Regionen Lodz antog förra året en deklaration om familjens rättigheter med syfte att värna om den polska familjen.

– För fem-sex år sedan kände vi att vi var på bra väg och vi var nästan 100 procent säkra på att samkönade giftermål skulle bli möjligt. Men efter sex år i lag och rättvisas styre har allt försvunnit. Nu ser vi ingen chans. Det har blivit och blir mycket värre, mycket mycket värre. Det finns våld på gatorna och speciellt mot hbtq-personer, säger Damian.

Lag och rättvisa

Det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa (PiS) grundades 2001 och kom till makten i Polen 2015. Partiet leds av Jarosław Kaczyński.


Den sittande presidenten Andrzej Duda har Lag och rättvisa bakom sig och när han omvaldes i somras lovade Duda att fortsätta med partiets politik.


Sedan partiets stora framväxt 2015 har röster höjts om att Polens demokrati monteras ner.


I början av året bröt protester ut i hela landet efter att regeringen infört ett nästan heltäckande förbud mot abort. Abort tillåts nu endast vid graviditet efter våldtäkt, incest eller när moderns liv står på spel.

”Det är ingen deklaration om mänskliga rättigheter”

Bakom familjerättsdeklarationen står den konservativa juridiska stiftelsen Ordo Iuris. De har bland annat drivit kampanjer mot abort och jobbat för att förbjuda sexualundervisning i skolan.

– Det är ett dokument på sex kapitel som har ett positivt budskap, det står för familjens rättigheter, rätten till information i skolan, om familjepolicys på lokal nivå.

– Vi vill att det ska vara en nationell deklaration, säger experten Nikodem Bernaciak från Ordo Iuris.

De ”hbtq-fria zonerna” fick EU att agera. Hela EU utropades till en frihetszon och flera regioner i Polen gick miste om ekonomiskt stöd från EU.   

Ordo Iuris svarade med att kalla det för ”fake news”.

– Du måste förstå att vår stadga om familjen inte skapar en hbtq-fri zon. I vår stadga nämns inte hbtq en enda gång.

Kan hbtq-personer känna sig välkomna i de här regionerna?

– De här dokumenten diskriminerar ingen i samhället och om personer som har homosexuella eller transintentioner är medlemmar av samhället är de inte exkluderade. De kan fungera, de kan jobba, de kan använda alla offentliga institutioner i Polen. 

Protester utanför Ordo Luris kontor i Warszawa efter nya lagstiftningen där abort endast tillåts vid graviditet efter våldtäkt, incest eller när moderns liv står på spel.
Foto: MICHAL DYJUK

Nikodem Bernaciak menar att de inte exkluderar hbtq-personer och trycker på att den polska familjen är en man och en kvinna. Varken samkönade äktenskap eller registrerade partnerskap är tillåtna i någon del av landet.

– Familjedeklarationen beskriver familj så som familj är beskrivet i polsk lag och konstitutionen, en man och en kvinna. Familjen är baserat på objektiva kriterier, giftermål till exempel och släktskap. Det är det enda sättet i polsk lag att beskriva familj, personer som lever med varandra är inte familj. Den här fokuserar på att skydda familjer. 

– Det är ingen deklaration om mänskliga rättigheter, den innehåller bara rättigheter kopplad till familjen. Vi exkluderar ingen från medborgarskap, från samhället, men vill de (hbtq-personer) att deras rättigheter ska beskyddas kan de skriva egna dokument och det kan fungera i samma samhälle.

***

Samtidigt som situationen för hbtq-personer och demokratiseringen i länder som Polen, Ungern och Belarus drastiskt försämras har damfotbollsspelare blivit slagskämpar för mänskliga rättigheter.

I takt med att intresset ökar för sporten har de största spelarna positionerat sig i stora frågor.

I USA vägrade landslagsstjärnan Megan Rapinoe sätta sin fot i det Vita huset efter VM-guldet 2019 och kallade dåvarande presidenten Donald Trump för en ”vit nationalist”.

”Det har blivit en del av jobbet”

I det svenska landslagets har Nilla Fischer gång på gång genom åren tagit strid i hbtq-frågor och för att nå en jämställd fotbollsvärld. Juventus Lina Hurtig och frun Lisa Hurtig (tidigare Linköpings FC) gick nyligen ut i klubbens egna kanaler och berättade att de väntade barn. Ett ställningstagande i ett land där homosexuellas möjligheter att skaffa barn är begränsade.

Magdalena Eriksson beskriver det som en del av jobbet att prata om sociala frågor. 

– Det känns som när man är en damfotbollsspelare så får man ta ett stort socialt ansvar också. Man får ta många frågor i intervjuer om sociala problem, jämställdhet, jämlikhet, hbtq-frågor, diskriminering, mänskliga rättigheter – allt sånt. Det har blivit en del av ”jobbet” att vara damfotbollsspelare att ta såna frågor. Jag har valt att se det som något positivt, det har ökat min medvetenhet om världen runtomkring oss och ökat min förståelse för att jag faktiskt kan göra skillnad genom att visa vad jag står för och vara öppen med det, säger hon.

Sverige knäböjer inför mötet med Polen.

Medan det svenska herrlandslaget valde att inte protestera mot VM i Qatar under den senaste samlingen knäböjde damerna inför mötena med USA och Polen.

– Jag kan inte svara varför vi oftare tagit ställning. Men jag tror det går tillbaka till det jag sa tidigare, vi damfotbollsspelare förväntas ta ett större socialt ansvar. Vilket jag egentligen inte förstår varför, men det har blivit så på grund av att vi fått svara på mycket frågor om jämställdhet och jämlikhet under vår karriär. Då är det som andra frågor tillkommer. Men jag hoppas att det inom en snar framtid blir mer jämlikt och att alla tar sitt sociala ansvar.

– Vi har alltid fått prata om hur damfotbollen kan närma sig herrfotbollen, herrfotbollen har varit normaliteten och vi ska sträva efter den på något sätt.

Tröttnar du någonsin på de här frågorna?

– Till en viss del. Jag som person är väldigt intresserad av politik och politiska frågor, jämställdhet och jämlikhet. Så för mig personligen är det ämnen jag tänker på själv ändå så jag skulle inte säga att jag tröttnar på det. Men jag skulle tro det är tröttsamt i längden, att vi är fotbollsspelare och vi vill prata fotboll till störst del. Men sen har jag lite valt att vara aktiv i mina sociala medier och använda min plattform. Då är det en annan sak. Men vi får frågor om sociala problem oavsett om man har valt att positionera sig eller inte.

Bilden blev en symbol

Tillsammans med flickvännen, tillika danska anfallsstjärnan, Pernille Harder har Magdalena Eriksson blivit en förebild inom hbtq-rörelsen.

– Till en början var det inte riktigt ett val utan att jag och min partner Pernille har varit hyfsat öppna i sociala medier med vårt förhållande. Det var vi från början, innan någon av oss var riktigt stora kända fotbollsspelare. Det har kommit lite med automatik för att jag har ett intresse för de här frågorna. Då har det känts naturligt, i och med att min plattform har växt så vill jag visa vad jag står för och jag vill inspirera andra att stå för liknande saker och stå upp för det de tycker och tänker.

Magdalena Eriksson och Pernille Harder efter Sveriges seger mot Kanada i VM 2019.

Efter den svenska segern i VM-åttondelen förra sommaren möttes Magdalena Eriksson och Pernille Harder i en kyss. Kyssen fångades på bild, hyllades, blev viral och har sedan dess prisats. Paret, som i dag är lagkamrater i Chelsea, öppnade på alla hjärtansdag upp för samtal med sina följare om hur det är att vara en hbtq-person.

Hyllningar och fina ord rullade in. Men det finns också ett motstånd.

– Det blir ju så när man väljer att positionera sig och väljer att stå för någonting, då får man också förvänta att det kommer komma en backlash och det kommer komma en motgång mot det. Men varken jag eller Pernille har sökt upp det utan försökt fokusera på det positiva vi får. Och det är verkligen så, får vi 20 positiva svar är det kanske en negativ. Majoriteten är verkligen positiv. Jag kan inte säga att jag har fått ta emot något som verkligen har satt sig hos mig.

Har det varit så genom hela din karriär?

– Jag vet inte om jag som person bara går vidare och blockerar ut det negativa men jag kan inte ge något konkret exempel.

Men givetvis vet jag fördomarna som finns där ute. Jag vet speciellt i länder, som i Polen, hur man skulle kunna prata om hbtq-personer. Damfotboll finns det också fördomar mot, vad man tycker kvinnor bör göra och vad män bör göra.

Det är därför matchen i Polen är viktigt, menar Eriksson.

– Jag väljer att se på det ur det perspektivet. Det känns väldigt viktigt, det känns på något sätt bra att komma hit med mina värderingar och våra värderingar. Det vi i det svenska landslaget står för och spela en match. Oavsett om den sänds i polsk tv eller inte, att bara vara här, representera Sverige och representera mig själv och mina värderingar är viktigt, säger hon inför mötet.

En som såg matchen var Katarzyna, 38. Hon har alltid varit intresserad av fotboll och försöker nu bli bättre på att följa damerna. 

De trodde att vi försökte komma runt lagen

På ett regnigt torg i Lodz med flera nyanser av grått sticker Katarzyna ut. Hon bär en blommig regnjacka och på det röda munskyddet syns en regnbågsflagga.

– Vi var inte tillåtna att gifta oss. När vi skulle registrera giftermålet och göra det lagligt åkte jag dit som jag är, som en kvinna. Och först fick vi höra att det var okej, men två veckor senare fick vi ett samtal. Vi blev inbjudna till familjedomstolen som skulle bestämma om vi fick gifta oss. De trodde att vi försökte komma runt lagen och få igenom ett samkönat äktenskap, berättar hon.

Katarzyna, 38, lever tillsammans sin fru och son, och hon är orolig över vad som kommer hända när hon ska påbörja den rättsliga striden för att bli juridisk kvinna.
Foto: MICHAL DYJUK
Foto: MICHAL DYJUK

Rätten reagerade på att hon juridiskt var registrerad som man, men klädd som en kvinna.

En dag för åtta år sedan fick Katarzyna nog av att inte vara sig själv, tog på sig en kjol, sminkade ansiktet noga och gick till jobbet.

Det dröjde tre månader innan någon arbetskamrat pratade med henne.

– Jag var rädd att jag skulle få sparken från mitt jobb. Som tur var hände det inte.

Den första tiden som öppen transkvinna var tuff och kantades av trakasserier.

– Folk kunde skrika svordomar efter mig på gatorna. Men nu har jag längre hår och kan passa in bättre. Jag måste vara försiktig så klart, men jag vet var jag kan gå i Lodz och vara bekväm. Jag tror det är samma sak som för kvinnor, det är några områden du bara inte går i.

Nästa steg är att genomgå hormonbehandling och juridiskt bli kvinna.

– När jag startar processen med hormonerna kommer vi få problem. Vi vet inte hur vi ska göra det.

***

Katarzyna är ensam om att ha sett träningslandskampen mellan Sverige och Polen av de jag träffar. Den tidigare hbtq-aktivisten Damian beskriver hur synen på kvinnliga idrottsutövare är här.

– I Polen är varje sport kopplade ihop med kvinnor inte respekterad. 

– Välkommen till Polen, säger han.

Damian arbetade som grafisk designer innan pandemin bröt ut, nu är han vaktmästare på ett konstgalleri.
Foto: MICHAL DYJUK
Foto: MICHAL DYJUK

Damian har blicken på den röda heltäckningsmattan när jag berättar att flera spelare i det svenska landslaget är öppet homosexuella. Han blir överraskad, precis som de andra jag berättar det för.

– Det är helt fantastiskt. Det hade varit omöjligt här.

– Jag kommer ihåg för några år sedan organiserade vi en match för kvinnor och massor med människor var intresserade. Och halva laget var queer, det gjorde succé. Jag hoppas att det blir vanligare i framtiden. Speciellt inom sport, det är tyvärr många stereotyper inom sport kopplade till homofobi. Låt oss visa att det inte behöver vara så.

”Jag hoppas det kan få upp ögonen hos några”

Magdalena Eriksson pratar om samma sak. Hon upplever att ”allt är politik” och tror på idrottens kraft att förändra ett samhälle.

– Jag tycker idrotten har en stor kraft i att sprida positivitet, en framåtanda, ett sätt för oss att visa vad vi står för samtidigt som vi utövar en idrott som vi älskar och får göra det vi älskar. Till exempel att vi kommer till den här zonen i Polen och visar vad vi står för, jag tror det är jättejätteviktigt. Jag hoppas det kan få upp ögonen hos några i den här regionen och förändra någonting. Just såna små bäckar betyder jättemycket, säger hon.

Och förändring är på väg även i Polen. EU:s ställningstagande mot de ”hbtq-fria zonerna” har fått flera städer att inte anta deklarationerna och exempelvis staden Krasnik att ångra sig. De omfattande protesterna mot landets abortlagstiftning i början av året har försvagat den nationalkonservativa regeringen och det pratas hoppfullt om den yngre generationen.

– Det kommer bli värre innan det blir bättre. Men det kommer bli bättre, säger Damian.