Hedvig Lindahl: "Det har varit en häxjakt"

Hedvig Lindahl tillsammans med familjen - hustrun Sabine och sonen Timothy.
Foto: Meli Petersson Ellafi

COBHAM. Uppburna amerikanska fotbollsexperter basunerar hennes storhet, cancersjuka barn skickas hälsningar och hon får friarbrev från Afrika.

Hedvig Lindahl har folkets kärlek limmad i händerna efter OS-succén.
Men det är en förrädisk passion, det har historien lärt henne.
– Det har varit en häxjakt på mig. Det är roligt att folk tycker om mig nu men jag flyger liksom inte i väg, säger landslagsmålvakten.

Det är fortfarande sommar i Londonförorten där en villa kan gå loss på 100 miljoner kronor och där varannan bil verkar ha tonade rutor. Mannen hos barberaren på High Street, är det Colin Montgomerie? Det kan det vara, golfstjärnan är bara en av alla högdjur som bor i Cobham, eller "Englands Beverly Hills". Rolling Stones-medlemmen Ronnie Wood är en annan.

Men framför allt är det Chelsea-högkvarter.

I ett brunt radhus i tegel bor ett av alla fotbollsproffs.

Hjälten från Rio som skrev vacker idrottshistoria med sina straffräddningar på Maracanã öppnar och presenterar oss för Lasse. Katten är döpt efter Lars Winnerbäck och är en av fem katter, två marsvin och en hund (delad vårdnad) som bor med Hedvig Lindahl och hennes fru Sabine, och sonen Timothy, två och ett halvt.

- Det var en härlig upplevelse i Kungsträdgården, säger hon. Stora delar av min släkt i Sverige var där, ingen nämnd ingen glömd. En sån dag när man aldrig ville gå och lägga sig. Men jag var med redan 2003 när vi tog VM-silver och åkte i öppen buss och folk vinkade utefter vägen. Som upplevelse var det nog ännu starkare då eftersom jag var yngre också.

- Men OS-silvret var historiskt, vi slog ut både USA och Brasilien.

Var det tomt eller lite gött också när OS var över?

- Det blev nog mer tomt för andra, för mig var det gött eftersom jag skulle hem till England och träffa min son och Sabine. Jag har haft med mig medaljen och visat för spelarna i klubben men det har inte varit wow, värsta hyllningarna.

- Men jag såg att de hade satt upp en skylt med min bild på i Vingåker, det är roligt.



Hedvig bor nu i en London-förort tillsammans med familjen.
Foto: Meli Petersson Ellafi

Fick ni ens vara besvikna?

- Jo, men det skulle ju inte se så bra ut om man slängde silvermedaljen på marken. Även om jag är glad för att vi tog medalj så var jag väldigt besviken över att det inte blev guld. Det är dubbelt. Fråga Marta nu i efterhand kanske hon hade gjort vad som helst för en medalj...



Tog OS-silver med landslaget i Rio de Janeiro

Namn: Rut Hedvig Lindahl.

Född: 29 april 1983, i Katrineholm.

Familj: Hustrun Sabine och sonen Timothy, två och ett halvt år. Hunden Axel (delad vårdnad med exet), katterna Tubs, Sessan, Zorro, Lasse och Asta, samt marsvinen Midgie och Modgy. Blir mamma igen i januari.

Bor: Radhus i Cobham i västra stor-London.

Klubbar: Värmbol, Tunafors SK, Malmö FF, IF Trion, Linköpings FC, Göteborgs FC, Kristianstad DFF och Chelsea Ladies FC.

Meriter: VM-silver 2003, VM-brons 2011, EM-brons 2013. Ligamästare England 2014-15 och FA-cupvinnare 2015. OS-silver i Rio de Janeiro.

Bra egenskap: "Att se folk, vem som helst och inte göra skillnad".

Sämre egenskap: "Disträ, som fan. Tappar fokus."

Hissar: Organisationen Parents circle där palestinier och israeler som har förlorat barn jobbar tillsammans och stöttar varandra i sorgen.

Dissar: Donald Trump.


Eller Hope Solo, rätt eller fel att hon blev avstängd?

- Det var kanske inte så smart att säga det hon sa rakt framför en kamera men så farligt tycker jag inte att det var. Jag kan förstå att man säger något i stunden. Att bli avstängd för att ha sagt "cowards" tycker jag är fel, det var nog mer att hon hade samlat på sig grejer.

- För mig har Hope Solo alltid varit en centralfigur, den man som målvakt jagar. När hennes man körde rattfull och hon blev avstängd i 30 dagar skrev jag ett blogginlägg på Facebook. "Hope, I hope you are all right". Folk är så jävla snabba på att hata och eftersom jag själv har fått känna på hatet och då önskat att någon hade stöttat mig, önskade jag henne att hon skulle ta sig igenom skiten.

- Det finns för många tjejer som trycker ner, vi måste bli bättre på att lyfta varandra i stället.

- Mommy, can you read to me?

- No Mommy is cooking, ask mamma.



Foto: Meli Petersson Ellafi

Sabine Willms lämnade ett toppjobb i läkemedelsbranschen för att kärleken skulle kunna fortsätta sin karriär i England. Det är hon som är organisatören i familjen.

- Hon lagar fantastisk mat. Jag är som en soptunna. Om inte Sabine är hemma blir det kakor och skit, säger Hedvig.

- Hon kan knappt fixa kaffe, det kan Timothy, viskar Sabine.

Samtidigt som livet i Londonförorten ger Sveriges landslagsmålvakt chansen att vara proffs på riktigt, så var utlandskarriär i England ingen dröm, men damallsvenskan slet inte precis i henne.

- Jag upplevde inte att det fanns en framtid för mig i Kristianstad. Min dåvarande agent hade kontakt med en massa klubbar men jag kände att jag behövde ha en bra lön för att överleva. Om Sabine skulle sluta på sitt välbetalda jobb i Köpenhamn och vi skulle betala för barn och djur, kunde jag inte ta vad som helst.

Vad erbjöd de?

- Man måste komma runt 30 000 i alla fall för att kunna försörja en familj, för att få det att gå ihop. Det var inte riktigt så mycket jag begärde. Man behöver lägga hundra procent på fotbollen för att bli bättre och tyvärr fanns inte de ekonomiska resurserna i Sverige.

- Jag vill inte bo i en etta och inte ha något annat än fotboll. Det kanske är egoistiskt men jag vill ha mer i mitt liv. Då fick vi börja kolla utomlands.

Du övervägde herrlag också?

- Ja, jag tittade på division 2 och division 3. Tvåan kändes tuff med konkurrensen och med trean var jag rädd att det skulle bli för lite träning. Frågan är om jag hade kunnat konkurrera ut en stark kille och om de hade tillåtit mig att försöka... men med rätt klubb och lite nytänkande så tror jag att det hade kunnat funka.

- Jag pratade med Pia (Sundhage) under den här perioden.

Hedvig Lindahl om...

... silverlaget:

Jag skulle vilja ge lite kredd till oss som är äldre. Vi har inte alltid kunnat samarbeta så bra som nu. Och inte bara i Rio, de senaste åren har det funnits en ömsesidig respekt, vi stöttar varandra och delar på ansvaret. Och sen få krydda med unga häftiga spelare som Stina Blackstenius. Hon skulle kunna bli världens bästa fotbollspelare, hoppas hon får allt stöd för att kunna få ut sin fulla potential.

... Pia Sundhages vara eller icke vara:

Det är upp till Pia och förbundet att komma överens om. Jag vill ha den tränare som kan föra oss framåt, om det är Pia eller någon annan skiter jag helt ärligt i. Bara vi har ett tillvägagångssätt som gör att vi kan vinna nya matcher. Men Pia har alltid lett med hjärtat och det har jag inga problem att lyssna på, det värsta är tränare som står och läser i en bok. Det är inte så att vi är best buddies, jag vet inte vad hennes hund heter till exempel, men vi förenas i en passion för damfotbollen.

Vad sa Pia?

- Hon tyckte att det lät spännande men att jag fick ta beslutet själv. Hon förstod hur jag tänkte. Det handlade om att få speltid inför VM. Sen nämnde min nya agent att Chelsea letade målvakt. Nu känner jag att jag har utvecklats här, det är ett tuffare spel, bra.

Men inget liv i sus och dus?

- Nej, haha, det försvinner ofta ut mer pengar än det kommer in. Det låter lyxigt med Chelsea men kostnaderna går inte att jämföra, säger hon och berättar att de betalar nästan 20 000 i månaden för 79 kvadrat. Räkningen till sonens förskoleplats var på 1 500 pund för tre halvdagar i veckan.

- Men jag känner att England har en annan tradition och mer resurser, man har möjlighet att bry sig om spelarna på ett annat sätt. Chelsea har ett bra medicinskt team och det är en fördel för mig som har haft två korsbandsskador. Och jag läste att Zlatan som är två år äldre än jag skulle få fler vilodagar. I Sverige var det mer farligt att spela, man skulle maximera sin kapacitet utan att ha sjukgymnast på plats.

- När jag var liten drömde jag om att spela i USA och jag fick faktiskt möjligheten 2009. Men då hade jag just träffat Sabine, så det var ingen bra tajmning.

Förlåt, men tänker en kvinna så mer?

- Ja, men det beror på att fler värden blir viktiga för oss då det inte är några stora pengar i damfotbollen. Om någon hade kommit i morgon och sagt du får 20 miljoner, så hade jag gjort det. Men för oss är det 50 000 i stället för 30 000. Då vill jag hellre ha kvar min hund i mitt liv. Det kanske låter töntigt men det är mycket man ska offra för inte jättemycket.

- Jag har frågat Pia jättemånga gånger "kan man bli världens bästa målvakt i damallsvenskan?". Hon har sagt ja, så jag var aldrig stressad över att vara i Sverige.

Bäst och inte näst bäst, är du likadan utanför fotbollen?

- Ja, jag har alltid velat vara duktig och ha högsta betyg i allt. Jag fick stipendium när jag slutade skolan för att jag var bland de bästa. Jag har aldrig skolkat, alltid skött mig... nästan. Jag hade en vild period innan jag bestämde mig för att satsa på fotbollen, när jag var 13-14. Jag bodde i en liten by och det var fester hela tiden. Man drack, tjuvrökte och körde moppe fast man inte fick. Jag skulle inte säga att det kunde ha gått åt skogen, för jag var ändå smart och hade fotbollen, men det kunde ha blivit något annat.

- När jag bestämde mig för att satsa blev det extremt åt andra hållet i stället. På äldre dar har jag inte samma behov att vara bäst eller perfekt längre. Det tyngde mig och jag mår bättre nu.

Du har antytt tidigare att du hade det svårt i landslaget?

- Ja, det var i samband med Malmö. Jag kände inte att jag kom in riktigt och blev vän med folk. Jag kände mig missuppfattad. Jag kanske verkade vara på ett sätt fast jag egentligen var blyg. När jag skulle ranka mitt självförtroende för en mental rådgivare svarade jag "på fotbollsplan en tia", men socialt var det en tvåa.

- Det kom fram att jag kände mig utanför och inte alls mådde bra. På fotbollsplan hade jag en attityd av att vara superbra, vilket jag tycker att man kan få ha när man vet att man är bra, men folk uppfattade det kanske som arrogans.


"Folk är så jävla snabba på att hata"

Är det skillnad att vara kvinnlig fotbollsstjärna och säga att man är bäst mot att vara, låt säga Zlatan Ibrahimovic?

- Ja, det kan nog bli "vem fan tror hon att hon är?" Jag har tänkt på hur Zlatan agerar och tänkt "om jag hade gjort så". Han måste vara väldigt stark för han har fått otroligt mycket skit också ska man veta. Och det är där jag har tappat, jag har inte klarat att ha fokus i de lägena. Där känner jag en skillnad nu, jag skiter i vad andra tycker och vad som skrivs.



"OS-silvret var historiskt, vi slog ut både USA och Brasilien", säger Hedvig Lindahl.
Foto: Joel Marklund / BILDBYRÅN
Under OS-finalen fick Hedvig Lindahl en känning i baksida lår som gjort att hon inte har kunnat gå för fullt med sitt Chelsea. "En överbelastning efter många matcher på kort tid, men det ska lösa sig snart"; säger landslagsmålvakten.
Foto: Meli Petersson Ellafi
När det känns tungt får Hedvig Lindahl stöd från sin familj - hustrun Sabine och sonen Timothy.
Foto: Meli Petersson Ellafi
Foto: Meli Petersson Ellafi
Foto: Meli Petersson Ellafi
Hedvig bor nu i en London-förort tillsammans med familjen.
Foto: Meli Petersson Ellafi
Foto: Meli Petersson Ellafi
Foto: Meli Petersson Ellafi
Foto: Meli Petersson Ellafi
1 / 9

Du har fått din del. Ett jag minns är "Det är väl ingen som skulle sakna Hedvig om hon dog".

- Ja, det var tufft. Det började efter VM-semin när vi förlorade mot Japan, jag fick ta all skit. Från att inte bli sedd överhuvudtaget som damfotbollspelare skulle alla hata mig och vräka ur sig saker. Det blev en häxjakt. Jag kunde inte göra något som var rätt. Jag tog det personligt, blev osäker och började att spela dåligt.

- Samtidigt var det otydligt från landslagsledningen vem som var förstamålvakt vilket spädde på diskussionerna ännu mer. Det var en sak internt och en annan sak utåt, väldigt jobbigt. I dag kan jag känna "Nej, jag var kanske inte så jävla bra men jag blev ändå alltid vald".

- Jag pressade mig själv stenhårt, jag spelade när jag var sjuk och vågade inte släppa fram någon annan av rädsla att bli av med platsen som förstamålvakt.

Av allt som sas och skrevs, vad satte sig mest?

- Jag vet inte om det var värst men när Tomas Pettersson (Expressens krönikör, reds anm.) skrev "Vi kommer aldrig att vinna något med Hedvig Lindahl". Han bad om ursäkt för det nu i Rio, det var stort, men jag har genom åren inte varit glad att se honom. Å andra sidan har vi inte vunnit något än, så han kanske får rätt.

Jag frågar vem som stöttade när det var som jävligast och hon pekar på Sabine, som i sin tur skakar på huvudet.

- Ingen. Det är svårt nu när alla hejar, jag har blivit misstänksam, för jag kan verkligen inte komma på någon som verkligen stack ut och stod upp för dig.

- Jo, det finns några. Jag kommer inte ihåg vem nu men på fotbollsgalan 2012 kom det kom fram en person och sa "Nu har det gått för långt, det här är inte okej". Men när det var som värst upptäcktes det att jag hade B12-brist, jättebrist och det i sin tur kan leda till depression.

- Det hänger ihop med min hudsjukdom.

Du gav ett bra svar på Twitter under OS "To everyone who say I have done a bad job tanning while in Brazil, please google Vitiligo and help spread the awareness instead". Har du alltid haft Vitiligo?

- Nej, det började när jag var fem år, jag skrapade knäna som vilken liten som helst, men när det läkte blev det vitt, som bara spred sig. När jag var 18-19 försvann all färg. Det var ganska jobbiga år där, psykiskt.

- Jag vet hur det är att inte vilja ha shorts på sig och folk som tittar. Jag minns när jag var 18-19 och vi var i Danmark med landslaget och journalisten Roger Blomqvist kom fram "Oj, vad blek du är, du borde åka på solsemester". Han kunde inte veta, men jag blev ledsen.

- Nu har jag accepterat det. Det är ju ingen dödlig sjukdom men jag måste alltid passa mig för solen och hudcancer är en risk. Många personer som mejlar och tackar mig för att jag pratar om det mår dåligt och vill ta livet av sig.




Vad har du fått mer för hälsningar efter silversuccén?

- Jag skickade en video i dag till en fotbollstjej som hade fått akut leukemi. Det var svårt men jag försökte att peppa. Annars är det mycket folk som vill gifta sig, både män och kvinnor. Jag har en man från Tanzania som skriver "I need you to be my wife". Han är väldigt ihärdig, ler Hedvig Lindahl och börjar skratta högt när baken (det är kul men man fattar inte förrän efter man läst det typ tre gånger) börjar spela "Ekorrn satt i granen". Hon har satt sig på Timothys leksakstelefon, han som ska bli storebror i januari.

- Jag vet inte hur det kommer att gå, ett barn till här, men det får bära eller brista helt enkelt. Jag hade velat bära ett barn men just nu passar det inte med fotbollen, och så ska man ju vänta tre år på grund av zikaviruset...

- Vi gjorde det i Danmark med donator. För oss är han bara ett nummer i en bok men Timothy kommer att få veta om han vill, det vill vi inte ta ifrån honom.

- Vi hade sånt jävla flyt. Att ta sig från England till Danmark kostar ju en del och tar tid. Men vi åkte alla tre en helg, och det funkade första gången! Man hör andra som håller på 10-12 gånger, det hade vi aldrig haft råd med, så vi är jätteglada.


"Det är en superdröm jag har haft sedan jag var liten"

Och så visar hon skärmdumpen i telefonen. Från WoSo Comps, ett att de mäktigaste twitterkontona om damfotboll i världen.

"Hedvig Lindahl ser ut som världens bästa målvakt just nu".

- Det är en superdröm jag har haft sedan jag var liten. Det är som ett manus i mitt huvud med bara ett slut, jag ska bli världens bästa målvakt. Jag är inte riktigt där, men det är nära.