Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här synsättet gör Sverige annorlunda

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Fem försvarare har skadebekymmer, en har redan kastat in handduken och andra spelar matcher lite då och då.

I Janne Anderssons landslag gör det inte så mycket så länge alla vet allt om allt. 

Allt är sig likt.

Samhandlingsextremisterna är här.

Några solstrålar tittar in genom det halvstängda taket på Nationalarenan. Sebastian Larsson, Mikael Lustig, Robin Olsen, Emil Krafth, Kristoffer Nordfeldt och Pierre Bengtsson kickar bollen mellan sig. Två meter bort står Peter Wettergren och håller en individuell föreläsning för Jens Cajuste.

Alla är här nu, men ändå inte.

Vid sidlinjen sitter Pontus Jansson, nyss hemkommen efter kvaltriumfen med Brentford. Snart slår sig Filip Helander ned bredvid honom. Ingen av dem har fotbollsskor på sig. Ingen ger sig in i den lekfulla uppvärmningen.

I april kunde den kinesiska ligan äntligen starta. Det blev fem matcher för Marcus Danielson som suttit av sju av nio månader i karantän på olika hotell och missade mars-samlingen. I normala fall hade hans uppladdning framställts som skakig nog för att ifrågasätta hur redo han egentligen är för att spela mästerskap, men i den hoplappade samling backar som är med här framstår det instängda livet i Dalian som närmast exemplariskt.

Jansson försökte hämta andan

Victor Nilsson Lindelöf är helt frisk. Förra onsdagen spelade han final i Europa League med Manchester United, och hit, till Friends arena, kom han efter en veckas ledighet. Ryggproblemen som plågat honom en längre tid verkar vara ett minne blott, och det är goda nyheter för Sveriges blivande – väl? – lagkapten.

Därifrån går det utför. Andreas Granqvist är med av andra skäl än att han ska spela (vi har skämtat klart om det nu). Filip Helander har inte rört en boll än och spelade sin senaste match i början av april. Förra veckan var han i Malmö och rehabiliterade. Pontus Janssons spelschema i England beskrevs som ”brutalt” av Janne Andersson. De skadebekymmer som rapporterades efter Brentfords uppflyttning till Premier League visade sig vara allmän utmattning. Inte undra på. Jansson hann knappt ut i omklädningsrummet efter säsongen 2019/20 innan 2020/21 började och har spelat fyra tusen matcher mot Wycombe och Coventry sedan dess. Här satte han sig på en träningscykel och försökte hämta andan.

Såriga, bandagerade Sverige

Tio dagar efter att landslagstruppen samlades har alltså en av fem mittbackar tränat fullt ut och spelat match, och till vänster är förberedelserna ännu trubbigare. 

Pierre Bengtsson är frisk. Frisk och, om vi ska vara ärliga, uppfiskad från upphittat-lådan i omklädningsrummet. Han spelar dock fotboll obehindrat till skillnad från Ludwig Augustinsson, som tränade med boll för första gången i dag efter en veckas läketid. Martin Olsson, som Janne Andersson föredrog framför Bengtsson hur gärna han än vill framställa det som att det mer eller mindre var lottdragning, lämnade med en spricka i vadbenet några timmar efter att Emil Krafth klivit av en träning med en lättare stukning.

Såriga, bandagerade Sverige på väg in i ett mästerskap?

Nej, inte om man frågar förbundskaptenen själv. På presskonferensen en och en halv timme innan dagens träning betonade han hur trygg han känner sig med situationen. I samma andetag förklarade han varför.

Frågan gällde huruvida Andersson övervägde att spela in någon annan spelare, eller balansera upp med en friskare kropp, för att täcka för alla sina frågetecken.

– Jag hade nog inte tagit in en ny spelare som har deras historik nu, menade han och syftade på Jansson och Helander. 

Alla väntade på ett ”men”.

– Men det här är spelare som väl känner till vårt spelsätt. Båda var med i min första landslagstrupp.

Sammanhållningsextremister

Så tungt väger erfarenheterna av att träna och spela mycket med det här laget, och vem kan ifrågasätta det arbetssättet efter det som varit? 

Hittills har han ju fått rätt. Inför VM spelade Ola Toivonen knappt en match, men det var det ingen som tänkte på när det var dags.

Det här synsättet gör Sverige annorlunda. Egentligen har vi en situation där många försvarsspelares fysiska status och matchform skulle kunna uppbåda en del oro. Men efter att passionerat ha lagt ut texten om Andreas Granqvists oantastliga karaktär i Båstad höll förbundskaptenen ett nytt brandtal här.

Den här gången handlade det om sammanhållning, om fundamentet i det landslag han leder. Hans assistent, Peter Wettergren, följde upp med att använda ordet ”principer” åtta gånger på en minut (på riktigt, jag räknade) när han gick igenom inledningen av EM-uppladdningen. Där, mellan målsättningen att ha ”världens bästa förberedelsearbete”, brandtalen för Granen och sammanhållning och det självklara i att prata om principer åtta gånger på en minut, där ligger det här landslagets kärna och mer säregna egenskap: Den villkorslösa troheten Andersson och hans vänner svär till idén om att dra åt samma håll. 

Om alla vet vad alla ska göra, om alla vet allt om allt, då kan man rehabilitera och vara lite ringrostig och ändå klara sig.

Allt är sig likt. Samhandlingsextremisterna är här.