Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför älskar alla Pontus Wernbloom

KUNGÄLV/ALKMAAR. Vill du tysta pratkvarnen ska du kalla honom landslagshjälte.
Då blir han generad.
Efter det stora genombrottet åkte SPORT-Expressen till Alkmaar. Men även till Kungälv för att prata med personerna som var med och formade honom.
Det här är en historia om skratt och tårar, om succématcher och misslyckade lagfester, om att "smälla på och mysa" och att träna filmningar med hjälp av en badboll.
Det här är Pontus Wernblooms historia.

FAKTA

PONTUS WERNBLOOMS KARRIÄR - BÖRJADE SOM MÅLVAKT I KONGAHÄLLA



1986 Föds och växer upp i ett höghus i Kungälv tillsammans med mamma Anna-Karin. Som får slita hårt som ensam försörjare. Senare träffar mamman en ny man och Potus får då en drös med plastsyskon.

1993 Börjar spela fotboll i IK Kongahälla. I början är han mest stor och står i mål ibland. Men snart blir han bättre. Dåvarande tränaren Hans-Åke Öhgren: "86-laget var otroligt bra och vann ofta mot stora klubbar. En gång fick vi åka på en cup i Holland. Då visade det sig att män från Ajax redan hade spanat in Pontus. Men det blev aldrig nåt då."

2000 Flyttas som 14-åring upp i A-laget och får känna på tuffa tacklingar. "I början var det lite chockartat och jag satt en del på bänken", säger Pontus Wernbloom. Men snart erövrar han en plats på mittfältet.

2002 Tar beslutet att - trots uppvaktning från IFK Göteborg - stanna i Kongahälla och följa med laget ner i division 4. I dag kallar Pontus Wernbloom det för "ett av de bästa beslut jag har tagit."

2004 Flyttar in på Kamratgården. Under den allsvenska debuten mot Kalmar smäller det rejält i första halvlek, flera av Kalmarspelarna är märkbart irriterade. I halvtid intervjuas Pontus Wernbloom och beskriver det hela som "en mysig stämning på plan."

2005 Blir IFK Göteborgs mest varnade spelare. Fyra gula kort och ett rött.

2007 Tar SM-guld med Blåvitt och orsakar rubriker genom att synas i en Wisemen-tröja.

2009 Berättar i en intervju med dåvarande Fotbollsexpressen om sin mjuka sida. Tuffingen Wernbloom gråter gärna framför sorgliga tecknade filmer. Kort senare flyttar han från Göteborg till holländska Alkmaar, som då är regerande mästare i Holland.

2010 I sin första tävlingslandskamp gör han Sveriges båda mål i EM-kvalmatchen mot Ungern på Råsunda. En plats där han som IFK-spelare tidigare ofta blivit utbuad. Nu springer han i stället rakt in i publikens hjärtan. Förväntas starta igen mot Holland på tisdag.

Hans-Åke Öhgren satt på tåget till Stockholm. Förväntansfull och nervös. Tänk om Pontus inte skulle få spela nu! Han ringde sin hustru Yvonne för att be henne kolla text-tv. Inget svar. Men så kom ett sms från äldste sonen, Niklas Öhgren.
"Han spelar", stod det.
Hans-Åke Öhgren unnade sig en öl. Nu skulle han njuta och stämningen när han kom fram till Råsunda spädde på festkänslan. Det var fullsatt. EM-kvalpremiär med ett på många sätt nytt svenskt landslag. Och i mitten sprang spelaren Hans-Åke själv tränat i åtta år, som en viktig del av IK Kongahällas framgångsrika P 86:or. Grabben som varit hemma hos honom så många gånger och lekt. Grabben som han genom åren både skällt på och kramat om. Grabben han sett växa upp och som gett Hans-Åke den gula tröja han nu bar med stolthet.
Landslagströjan hängde vanligtvis på en galge i garderboben hemma i Kungälv, tillsammans med två andra matchtröjor: IFK Göteborgs och Alkmaars. Den här kvällen satt bara den handskrivna lappen kvar på galgen, lappen som hade texten:
"Ledsen att jag inte kan komma personligen. Försäsongen har ju startat så vi tränar ihjäl oss. Här får du i alla fall tröjan som jag spelade min första A-landskamp i. Den e du värd. God jul önskar Pontus."
En bit in på den andra halvleken gjorde Pontus Wernbloom 1- 0 för Sverige. En stund senare även 2- 0.
På Råsundas läktare märkte Hans-Åke Öhgren att han satt och grät.
- Det blev för mycket på nåt sätt, säger han. Stora jäkla landslaget och en liten grabb från Kungälv som gör två mål... jag... jag tror inte folk fattar hur stort det är. Så, ja - det blev en del tårar. Vem hade trott det?

Två veckor efter Pontus Wernblooms stora kväll står jag vid idrottsplatsen där allt började. Kongevi, där division 4-laget IK Kongahälla håller till, är ganska sliten. Intrycket förstärks av att regnet öser ner och när vädret blir alltför jävligt tar Adej Hayek, lagets spelande sportchef, en paus från träningen.
- Nån fördel ska ju en sportchef ha, säger han och skrattar.
Adej Hayek var mittfältare i Kongahälla när en 14-årig Pontus Wernbloom flyttades upp till A-laget.
- Bara två år tidigare hade jag haft honom i Kicks fotbollsskola, berättar Hayek. Det var lätt bisarrt att han plötsligt var en i A-laget. Han var ju stor för sin ålder, men klimatet i laget var tufft vid den här tiden. Mycket tuffare än i dag. Vi hade en del rejäla spelare, till exempel Anders Carlsbogård, som gick ganska hårt åt Pontus på träningarna.
En skrattande Anders Carlsbogård minns och bekräftar:
- När de yngre kom upp ville man visa att det inte skulle gå så jävla enkelt. Och Pontus höll gärna i bollen, så visst smällde det ibland. Men man märkte snabbt att han kunde ta det. Han var inte direkt blyg av sig han heller.
Pontus spelade tillsammans med Adej Hayek på mittfältet, men i början av den andra säsongen i A-laget blev han skadad. Enligt Hayek för att ynglingen "retat upp nån gubbe i Näset som sen körde över honom."
- Och så gick Pontus ledband av. Jädrigt tung skada för en så ung spelare, men det var under den skadeperioden man förstod att han var ovanlig. Du ser backen där borta?
Adej Hayek pekar mot en liten men brant backe, alldeles bredvid Kongahällas gamla klubbstuga.
- Varje träning körde han där. Först sprang han 20 varv runt Kongevi, sen körde han idioten i backen som ett jäkla svin. I stället för att bara sätta sig på en cykel och trampa. Det säger en del om hur Pontus var.
Adej Hayek flyttar handen någon decimeter så att den pekar på klubbstugan i stället för backen.
- Och där inne blev han kvar efter sin första lagfest. Mitt på golvet. Skulle visa att han klarade lika mycket som gubbarna. Men det är en annan historia...

Hemma i familjen Öhgrens kök bjuder Hans-Åke på kaffe. Hans-Åkes son Niklas var jämnårig kompis med Pontus Wernbloom och tillsammans avgjorde de många matcher för det pojklag Hans-Åke tränade. Pontus kallades för "Dino" eller "Dinosaur" på grund av sin storlek och i takt med framgångarna började Hans-Åke klippa ur och spara tidningsartiklar som handlade om Pontus. I dag har han fått ihop ett rejält arkiv.
- Här är efter första matchen med Blåvitt, säger Hans-Åke och plockar fram en artikel från Göteborgs-Posten.
Rubriken är "Wernbloom visade upp sig med besked" och huvudpersonens bärande citat lyder:
- Jag tycker det är mysigt att smälla på.
Och med det var stämpeln dittryckt. Pontus Wernbloom, hårdingen. Pontus Wernbloom, krigaren. Pontus Wernbloom, Håkan Milds efterträdare.
De som har följt honom vet att det även finns andra sidor. En mjukare sida utanför planen som ringer till mamma vid minsta förkylning och som grinar när Kung Mofasa dör i Disneyfilmen "Lejonkungen". Och på planen: en mer teknisk sida som gärna vill avsluta anfallen med elegans.
- När vi körde avslut på träningen skulle Pontus alltid chippa in bollen, säger Adej Hayek. När han lyckades blev vår målvakt helt galen och skulle typ döda honom. Och det blev ju inte bättre av att Pontus flinade så förbannat.
- Han är la bra på att ta ner sig själv, säger Niklas Ögren. Därför har kanske inte den sidan kommit fram. Men redan i unga år var han ganska teknisk. Och lite finurlig.
Hans-Åke utvecklar:
- En hel sommar höll pojkarna på att träna filmningar på gräset här utanför.
- Vi använde en badboll och så fick vi poäng för hur snygga filmningarna var, säger Niklas roat. Pontus är något av en dubbelnatur, kan både kötta och filma.

Efter ett träningspass (utan badboll) i Alkmaar en dryg vecka senare berättar jag för Pontus Wernbloom vad han redan vet; att jag har varit i Kungälv.
Han skiner upp.
- Det är fint, dô! Oj, oj, oj. Man blir tårögd.
Efter skolan brukade Pontus alltid cykla upp till Kongevi för att spela fotboll. Ofta i flera timmar, före själva träningen. Åren som ung tonåring i A-laget beskriver han som "otroligt tuffa, otroligt lärorika."
- Herregud, säger Pontus. De var ju vuxna karlar! Man skulle veta sin plats utanför planen. Man gjorde som man blev tillsagd och höll käft. Men på planen var det lika villkor. Och när jag fick större muskler vid 15- 16-årsåldern blev de andra nästan rädda för mig i stället.
I dag är han tacksam för de åren.
- Det var en viktig tid. Jag valde till exempel att stanna ett extra år, trots att vi åkt ner i fyran, i stället för att gå till Blåvitt. Det är ett av de bästa beslut jag har tagit. Att tidigt få spela A-lagsfotboll är extremt viktigt, skitsamma vilken division det är. Man lär sig respekt, man lär sig omklädningsrummet.
- I Blåvitt märkte man direkt vilka som aldrig hade spelat A-lagsfotboll. Som inte hade fattat mekanismerna. Blåvitt beskrivs ofta som en jävla talangfabrik, men hur många är det egentligen som har varit med hela vägen? Det är unga grabbar man köper in och putsar till.

Pontus Wernbloom säger att han som fotbollsspelare präglats mycket av åren i Kongahälla, och som människa av uppväxten i Kungälv. I det paketet ingår bland annat att man inte ska förhäva sig. Internt kan jargongen vara rå, men utåt ska man inte hålla på och skryta. Man är inte värd mer än någon annan bara för att man är hyfsad på att spela boll. Att bli en diva är en ständig skräck.
- Jantelagen sitter starkt, säger Pontus. Det är det svenska folkhemmet i ett nötskal.
Det är därför ett första landslagsmål förklaras (bort) med ett "Sitt stora huvud ska man väl ha till nånting." En avgörande brytning kan i stället bli ett "Jag råkade ju bara fälla ut röven..."
Pontus skruvar på sig och försöker förklara.
- Dels vill man inte pissa nån i ansiktet, dels är man nog dålig på att ta beröm. Kanske är det ett minus som fotbollsproffs i Europa. Här är många snarare tvärtom, de tror för mycket om sig själva och glömmer bort det viktiga. Självkritiken existerar inte här. Det bästa är nog att försöka hitta en balans. Man kan inte heller bara vara en snäll svensk som står med mössan i hand. "Javisst, ta min plats bara. Javisst, kör över mig du bara." Nej, man ska ha självförtroende. Fast på rätt sätt.
Pontus Wernbloom beskrivs ibland som ett ovanligt fotbollsproffs. Det paradoxala är att uppfattningen bygger på att han är just vanlig (om än med en knasig twist). Det är till exempel sällan man träffar fotbollsproffs som själva reflekterar över hur bortskämd deras tillvaro ofta är. Men det gör Pontus. Inför flytten till Alkmaar gruvade han sig över miljonerna han nu skulle tjäna, hur skulle det påverka bilden av honom? Antagligen är det just såna funderingar som gör att han går hem hos publiken. En vanlig svensk supporter kan helt enkelt relatera till Pontus Wernbloom.
- Jag vet inte, säger han. Jag tycker själv att det är jobbigt att se folk som helt plötsligt börjar tjäna pengar och bara för det tror att de är världens bästa människor. Som de där Hollywoodfruarna. Alltså, man blir ju ledsen. Där sitter någon som tidigare bott i djupaste Dalarna och säkert inte pratat mer än två meningar under hela sin uppväxt. Och plötsligt breder de ut sig i tv och går på om hur mycket pengar de har och gnäller på folket som gör jobbet åt dem. Sån vill jag aldrig bli.
Han lägger till:
- Och ändå kollar jag på skiten!

Om du i din första tävlingslandskamp gjort två mål inför ett fullsatt Råsunda, blivit kallad hjälte och varit på alla förstasidor - hur skulle du då minnas den kvällen?
Pontus Wernbloom minns sin kväll som "lite skämmig."
- Klart att det var skitball så här i efterhand. Men just då tyckte jag nästan att det var lite jobbigt. Det är sånt man drömmer om, och när det väl händer blir det nästan för mycket. Jag tyckte ju att det fanns många som var bättre än mig i den matchen, men allt fokus hamnade på mig för att jag råkade sätta två bollar.
- Det som var skönt var att jag kunde ge något tillbaka till Erik (Hamrén), med tanke på alla diskussioner som hade varit före matchen. Det var inget lätt beslut för honom att låta mig spela.
Insåg du vilket brett genomslag den matchen skulle få?
- Nej, det fattade jag inte. Det var ironiskt när de skrek ens namn på Råsunda. En plats där man tidigare blivit utbuad något så fruktansvärt varje gång man rört bollen. Och jag känner mig fortfarande som en gröngöling i landslaget. Tio landskamper är ju ingenting jämfört med vad många andra har.
Hur var tiden efter den kvällen?
- Man kom ner på jorden rätt snabbt här i Alkmaar eftersom vi spelade så många matcher. Men framför allt gav det självförtroende. Fotboll handlar väldigt mycket om det, att ha tränarens förtroende. Det svänger så snabbt.
Vad tänker du om Hollandsmatchen?
- Det blir svårt, så klart. Men jag tror inte att det är omöjligt. Rasmus (Elm) var med borta mot Portugal när alla trodde att vi skulle få pisk med 8- 0. Sen har ju Holland lite skador, det är inte negativt.
Tror du att Holland kommer att spela lika hårt som i VM-finalen?
- Det har jag svårt att se. De vill nog föra spelet på sin hemmaplan och ha mycket boll, förhoppningsvis kan vi straffa dem ändå.
Det stora samtalsämnet inför de förra EM-kvalmatcherna var om Pontus eller Kim Källström skulle få spela tillsammans med Anders Svensson på det centrala mittfältet. Det blev Pontus, och det blev succé. Är han därför given mot Holland nu? När ämnet kommer på tal skruvar han på sig igen.
- Man är ju tjurskallig, så man vill inte gärna ge bort platsen. En gång blev jag petad i Blåvitt. Då var det tufft, men man lärde sig mycket. Man vill inte sitta där på bänken och titta på. Men vilken spelare tänker inte så?

Det här är Pontus Wernblooms andra säsong i Alkmaar. Den första beskriver han som "en blandning mellan himmel och helvete." Framför allt hösten 2009 var svår. Dels var det spelsystemet som var nytt, dels förändringen av hans sociala liv.
- I Göteborg var fotboll nästan en grej man gjorde på skoj. Det var kul att åka upp till Kamratgården och efter träningen gjorde du vad du ville med dina vanliga polare. Plötsligt försvann allt det där. Man satt bara och väntade in nästa träning.
Det blev bättre när Rasmus Elm kom till klubben. I dag umgås svenskarna mycket med varandra, och på planen har de ett viktigt samarbete. Rasmus Elm har den defensiva, spelförande, mittfältsrollen. Pontus Wernbloom ligger högre upp. Hans uppgift är att ligga tätt på det andra lagets speluppläggare, och att göra offensiva löpningar in i straffområdet när han kan.
- Man gnuggar på så gott man kan, säger han. Precis som man alltid har gjort.
Pontus tycker egentligen inte att hans spelstil riktigt passar i Holland. Men han får utveckla delar av sitt spel som behöver bli bättre, och utanför planen trivs han nu riktigt bra.
- Alkmaar är la inte direkt världens centrum, men det funkar bra. Jag vore inte klok om jag skulle klaga över det här livet.
Rasmus Elm, som sitter bredvid Pontus, håller en utläggning om varför Holland är ett bra första steg för svenska spelare att ta. Språket är inte så svårt att lära sig, mentaliteten ungefär densamma som hemma.
- Holland är ganska likt Sverige, tycker Rasmus Elm.
Pontus nickar och skjuter till:
- Det är bara hororna och knarket som skiljer. Lite äckligare mat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!