"Jag har redan varit igenom det värsta"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Carl Sandin

COBHAM. Under torsdagen gjorde Chelseas Hedvig Lindahl efterlängtad comeback efter den svåra höftoperationen.

Nu berättar landslagsmålvakten om hatmejlen, den svåra depressionen och jakten på en VM-plats och revansch.

– Jag kunde inte sluta gråta, säger Lindahl som värvats av Chelsea.

Hedvig Lindahls nya hem kallas "Storbritanniens Beverly Hills". Det är här i Cobham, bland tv-stjärnor och Rolling Stones-medlemmar som Chelseas fotbollsstjärnor bor, nära klubbens träningsanläggning. Men Lindahl, ny stjärnmålvakt i Chelseas damlag, är långt ifrån John Terrys veckolön på en miljon kronor.

- Jag tjänar nog 0,00000001 av hans lön. Jag bor i ett jättelitet rum, säger Hedvig Lindahl och ler när vi ses på ett fik efter hennes träningspass.

"Jag grät och grät"

Hon bor med två andra spelare i en lägenhet och har lämnat både ettåriga sonen och hustrun Sabine i Malmö. Allt för att genom spel i England ta tillbaka sin VM-plats efter höftoperationen som genomfördes den 30 september förra året. Det är en anmärkningsvärd uppoffring, men när man hör henne berätta utförligt om den svåra depressionen hon drabbades av efter VM och OS förstår man varför hon är så hungrig efter VM i Kanada.

Hon fick ta emot både orättvis kritik och rent hat efter semifinalförlusten i VM och OS-kvartsfinalförlusten mot Frankrike.

- Efter OS-kvartsfinalen gick jag in på Twitter. Det skulle jag aldrig ha gjort. Där var det någon som skrev: "Det är väl ingen som skulle sakna Hedvig om hon dog". När jag läste det bröt jag ihop. Jag minns att Sara Thunebro kom in på mitt rum och sa: "Det är inte ditt fel att vi åkt ur kvartsfinal" och det var jättestort att hon kom in och sa det för vi är inte jättetajta. Jag bara grät och grät den kvällen.


"Jag blev deprimerad"

Depressionen började 2011 efter VM-semifinalen mot guldmedaljören Japan där hon släppte in tre mål.

- Jag blev deprimerad eftersom jag själv tyckte att det var den bästa turneringen jag någonsin spelat, att jag äntligen behärskade den nivån och insåg vad som krävdes. Jag vet vad jag gjorde för att ta Sverige så långt och jag fick kredd för det. Coacherna pratade om det inför laget och visade utdrag ur Fifas rapport som nämnde olika saker jag gjort bra. Vår målvaktstränare sa att jag bara var en liten bit från att bli världens bästa målvakt. Sedan kommer jag hem och så blir jag inte ens prisad på fotbollsgalan. Då var det ridå ned. Då började allt. Tårarna bara kom. Jag var riktigt ledsen och sårad. Kristin Hammarström som vann hade gjort ett jättebra år så jag unnade henne att vinna och jag vill inte kasta skit på henne. Men jag kände att ingen såg vad jag gjorde.

Raderade kommentarerna

Hon hade inte förutsett de starka reaktionerna efter VM-semifinalen.

- Min fru var världens gulligaste. Hon satt och kollade på matchen på en pub och sprang hem och gick in på min officiella Facebooksida och raderade en massa kommentarer med skit. Jag satte på min telefon, för vi hade släppt in tre mål och förlorat en semifinal och man är ledsen och söker tröst i nära och kära som kanske har skickat ett sms. I stället hade folk hittat mitt telefonnummer och jag möttes av sms där det stod: "Du är världens sämsta målvakt, ta aldrig på dig målvaktshandskar igen".

Övervägde att sluta.

- Jag kände "Är det värt det?" Snacka om att jag har varit bitter i några år. Jag tjänar inte mycket pengar, jag sliter som fan, och så begär ni att jag ska vara lika bra som en herrmålvakt som tjänar en miljon i veckan. Var är logiken i det? Jag har inte samma förutsättningar. Det var jättetufft och när det inför OS fortfarande kom frågor om vem som ska stå kände jag bara "Allvarligt, släpp det nu! Kan ni inte bara låta mig vara förstamålvakt."

Bröt ihop på hotellet

Hon sökte hjälp av psykolog efter att ha brutit ihop på ett hotell efter invigningen av Friends. Hon hade ställt alarmklockan på fel tid och personalen förklarade att de "slutat servera frukost". Hon återvände till sitt rum.

- Jag hinner inte komma ut ur hissen innan jag tänker: "Jag klarar inte det här!" Sedan började jag böla. Det var då jag insåg att: "Det här går inte."

Hon sökte hjälp hos en idrottspsykolog

- Han fick mig att känna mig normal och sa "Det här går många igenom". Jag trodde att jag var sämst i världen. Ett tag kändes det som att alla tittade på mig och vet att jag är sämst i världen.

Skämdes när hon gick ut

- Jag minns när jag gick till min rehabilitering första gången efter korsbandsskadan. Jag skämdes jättemycket. Jag hade fått en massa acne och kände mig som en "flötboll", som om man inte duschat, hemsk och ful. Jag smög in och ville bara sitta i ett hörn och jag hoppades att ingen såg mig, men ingen brydde ju sig om mig.

Hon mår så mycket bättre nu att hon kan berätta om depressionen med humor och insikt. Hon hoppas att hennes historia kan hjälpa yngre fotbollsspelare som går igenom samma sak.

- Jag kraschlandade, men nu känns det som en nyttig erfarenhet. Det gjorde det lättare när jag fick höra hur kritiserad Ravelli var inför VM 1994. Jag visste inte det och jag insåg därför att om jag inte vet det har nog inte alla läst allt om mig. Iker Casillas är min stora förebild och nu när jag sett hur mycket skit han fått efter VM inser jag att det kommer med branschen när man är större och i fokus, men tidigare trodde jag att jag var den enda som fick det. Jag hade ingen erfarenhet av det tidigare.

Första steget mot drömmen

Tanken är att hustrun Sabine, som arbetar som projektledare inom läkemedelsindustrin, ska flytta med sonen till London när hon får jobb. i väntan på det spelar hon i dag sin första match sedan höftoperationen, en träningskamp mot Millwall. Det är första steget mot drömmen om VM-spel.

- Jag måste upprätta mig själv. Jag var så kritiserad och det kändes inte som jag. Det kändes som att jag gjorde det lilla barnet jag har inom mig, hon som stod i mål mellan äppelträden bakom vårt hus i Marmorbyn, besviken. Så här skulle historien inte vara.

Ett VM skrämmer henne inte nu, trots att hon vet vad som dessvärre kan vänta på Twitter och på Facebook.

- Jag är faktiskt tacksam för att jag gått igenom det nu, inför det här VM:et. För vad kan hända nu? Jag har redan varit igenom det värsta.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.