Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag förstår ilskan – de gick bakom hans rygg

Zlatan Ibrahimovic. Foto: CARL RECINE / ACTION IMAGES VIA REUTERS BILDBYRÅN
Jennifer Wegerup. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: JASON CAIRNDUFF / REUTERS BILDBYRÅN

Zlatan Ibrahimovic.

En arrogant diva eller ett missförstått geni?

Än en gång flammar den eviga debatten upp och som alltid är känslorna starka, lägren delade.

Jag tänker inte försvara Zlatan.

Men jag tänker försöka förklara honom.

”Det spelar ingen roll. Jag är den bäste”.

De orden och så Zlatans ögon, det är den bild som starkast dröjer sig kvar hos mig efter franska Canal Plus dokumentär. Jag ser den mörka ilskan i hans blick. Denna heliga vrede som Zlatan bär på och som alltid varit en del av hans bränsle, hans drivkraft. Hur han lyckas hålla liv i den.

Efter alla år, allt han vunnit, erövrat, tjänat, åstadkommit. Trots alla hyllningar, bortom alla priser, är han fortfarande arg. På medierna och på allt och alla som vågar ifrågasätta honom. Man kan beundra det och man kan beklaga det. Som vanligt kring Ibra finns få mellanlägen. 

Jag har sett Zlatan mogna

Vad tycker då jag? Jo, att med Ibra vandrar arrogansen och briljansen stundtals hand i hand. Men det är bara en del av Zlatan. 

Han var 22 år första gången vi möttes. Snart femton år och en evighet sedan. År där jag på nära håll sett ynglingen växa till man och bli större än störst. Jag har gjort sex långa Guldbollen-intervjuer med honom, träffat honom otaliga gånger i intervjuzoner och delade ut den elfte guldbollen till honom, den som lär varit hans sista.

Jag har upplevt Ibra mogna, få den säkerhet som kommer med berömmelse, makt och rikedom. En del kanter har slipats av, inte minst sen han blev pappa. Han har också upplevt sorg, ärrats av livet. 

Han har vårdat sin ilska

Men genom allt har Zlatan behållit, nästan vårdat, sin ilska. Innanför pansarrustningen finns allt kvar inom honom: barndomen, uppväxten, utsattheten. De första svåra åren med övertramp från oss i medierna. Då han blev missförstådd, möttes av missunnsamhet, avundsjuka. Den som hör honom berätta om den väletablerade lagkamraten med Pappa Polis som gick bakom Zlatans rygg förstår känslan av utsatthet, av att inte höra till, att vara annorlunda. 

Har han då rätt när han talar om rasism, om sitt efternamn, sin familj som inte var Svenssons? Säkert. Samtidigt ska man minnas att många också hyllat Ibra just för hans bakgrund, har velat lyfta fram honom som en symbol och frälsare för invandrare och utsatta områden. Han har blivit den ikon han är både trots och tack vare sitt ursprung. 

Det som retat folk mest med Zlatan tror jag ändå är hans kombination av talang, vilja och attityd. En cocktail som inte alltid gått hem i Mellanmjölkens land men tillåtit honom att ta plats redan som 23-åring i Juventus oförsonliga omklädningsrum och sedermera bli en av de allra största. 

Han har aldrig glömt

Italienarna har alltid haft lättare för Zlatans divalater, älskat honom som han är. I Sverige har han fått lida mer för sin särart, särskilt som ung. Han har aldrig glömt, aldrig förlåtit. 

Borde han inte det, hellre än att gnaga gamla oförrätters intorkade ben? Om han varit en annan, om han inte fått lära sig från barnsben att misstro folk. Jag ser in i Zlatans ögon och  ser inte bara ilska utan också en person som fortfarande är sårad.

Men han har ju överösts med beröm, blivit frimärke, tillägnats en staty. Vad mer begär han? Svaret är förstås: total underkastelse. Zlatan vill, likt oss alla, bli älskad. Och där kärleken uteblir åtminstone beundrad och fruktad.

Vi har haft våra duster genom åren. Ändå kan jag inte låta bli att tycka om honom, jag har sett andra sidor än de självupptagna. Han frågar alltid hur jag mår, vad jag gör, hur det är med barnen. Han är smart. Inte bildad, men blixtrande snabb i tanke och replik. Och han har både humor och självironi, bara han sänker garden. I motsats till vad många tror tål Zlatan också att bli motsagd. Han försökte en gång i Parma med sitt ”har du spelat på min nivå?” och jag kontrade med ”har du skrivit på min nivå?”. Jag höll andan inför ett utbrott men han började skratta och vi lade ner vapnen. 

När Milan vunnit scudetton satt vi mitt i natten på den stora festen, medan Nesta och Gattuso dansade strax intill, och pratade om allt och inget och jag fick ännu en glimt av den riktige Ibra, bakom fasaden.

Viktigare att vara älskad

Zlatans rådgivare borde tidigt lärt honom mer om medias roll, som inte är att agera hejaklack. Jag önskar att han kunde se nervositeten hos många reportrar, beundran som finns där bortom yrkesrollen. Att Zlatan kunde inse vilken makthavare han är i dag och njuta av det hellre än utnyttja det. Jag skulle vilja lägga om armen om honom och säga ”var inte arg längre, du har ju vunnit mot allt och alla”. 

Hans prestationer kommer alltid att omgärdas av strålglans men alla kungariken faller med tiden, en dag ska också Zlatan bli gammal. Då är det långt viktigare att vara älskad än beundrad och fruktad. 

Därför önskar jag att han kunde begrava sin vrede och se hur mycket kärlek han redan äger.