Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”När de vill vara Seger och inte Zlatan blir jag berörd”

Caroline Seger blir i dag den fotbollsspelare i Europa som har spelat flest antal landskamper.
Foto: JONAS EKSTRÖMER /TT / TT NYHETSBYRÅN
Caroline Seger har spelat i det svenska landslaget sedan 2005.
Foto: ALEKSANDRA SZMIGIEL / BILDBYRÅN
Caroline Seger tillsammans med förbundskapten Peter Gerhardsson.
Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Caroline Seger under intervjun med Anna Friberg.
Foto: SportExpressen

MALMÖ. Störst av alla. 

215 landskamper – hur har det ens varit möjligt?

– Jag har aldrig funderat på det. Jag har alltid velat ha mer, jag har alltid velat bli bättre, säger Caroline Seger som i dag blir historisk i Europa. 

36-åringen berättar också om fula orden från killarna, chocken i debuten, vad som får henne berörd och om rekordet som hon inte har en aning om var det kommer att sluta. 

Gantofta, ett litet samhälle strax utanför Helsingborg som inte är mycket större än en lång gata, några villakvarter, en pizzeria och en matbutik. 

Och så Stendösvallen. 

Det var där på Gantofta IF:s anläggning som Caroline Seger började spela fotboll som femåring. 

– Det fanns inget flicklag, så jag fick börja spela med killarna som var lite äldre. 

Seger spelade i pojklaget fram tills hon var tolv år, då fick hon som tjej enligt förbundsreglerna inte vara med längre. Men hon minns tiden i pojklaget med stor värme. 

– Killarna i mitt lag tyckte inte att det var konstigt, men det hände ofta att jag fick höra något från motståndarna. Speciellt eftersom jag var duktig. Om jag gjorde en tunnel eller så där då var det direkt fula ord bara för att man var tjej. Men då stöttade mina lagkamrater mig direkt. De backade mig alltid, för dem var det inget konstigt att jag var med. 

– Det var en fantastisk tid på många sätt och killarna i laget blev vänner för livet, även om man inte ses så ofta nu för tiden. 

När Caroline Seger som tolvåring började spela i det nystartade flicklaget blev det inte helt lyckat.

– Det var kul eftersom jag fick spela med tjejer i min ålder. Men blev inte bra, jag var så mycket bättre. Det var på den nivån att jag kunde dribbla hela vägen fram och sedan fick jag passa mina lagkamrater för att de skulle få göra mål. 

– Jag stannade väl där något år. 

Tiden hemma i Gantofta tror Caroline Seger dock har varit avgörande för hennes karriär. 

– Anledningen till att jag blev duktig så tidigt tror jag var att jag fick spela med killarna. De gjorde otroligt mycket för min utveckling. Hade jag bara lekt fotboll tror jag inte att jag hade haft den snabba utvecklingskurva som jag hade. 

”Fortfarande svårt att ta in”

I kväll är arenan dock en annan, Guldfågeln arena i Kalmar där Sverige möter Australien i OS-genrepet. 

Och en historisk match, Caroline Seger blir inte bara den spelare i Sverige som har gjort flest landskamper, när hon kliver ut på planen för landskamp 215 i karriären blir hon största i Europa. 

Hur har det ens gått till? 

– När jag hade gjort 200 landskamper vet jag att jag tänkte, herregud. Det är så otroligt många matcher och nu kommer jag att slå det där rekordet, det är helt fantastiskt. 

Jag vet inte vad rekordet kommer att sluta på

– Förra lägret pratade jag med några i laget och sa ”tänk hur många gånger jag har tagit på mig de här jäkla skorna, laddat på samma sätt, värmt upp och spelat”. Men det är fortfarande lite svårt att ta in och jag tror att det först kommer att landa när jag är klar. 

– Och jag vet ju inte vad rekordet kommer att sluta på. Jag är bara så otroligt tacksam för alla de landskamper som jag har gjort. 

Caroline Seger tillsammans med Magdalena Eriksson.
Foto: ANNA GOWTHORPE/BPI/SHUTTERSTOCK / ANNA GOWTHORPE/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Till planen där landslagskarriären inleddes, Estadio Municipal i Algarve. 

Det är den 9 mars 2005, en dryg vecka innan Caroline Segers 20-årsdag. Sverige möter stornationen Tyskland i träningsturneringen på den portugisiska solkusten.

I den 60:e minuten byts Malin Andersson ut, in kommer Caroline Seger, för första gången i A-landslaget. 

– Jag minns bara att det var en ren chock, vi mötte de allra bästa. Jag vet att jag tänkte, ”herregud, vilket tempo”. 

Tre landskamper senare blir Caroline Seger uttagen till sitt första mästerskap, EM i England samma år. 

– Jag var så nervös inför den uttagningen. Och sedan när jag blev uttagen, jag har aldrig varit så lycklig, att få komma med så tidigt och få uppleva ett mästerskap. 

Caroline Seger under sin första A-landskamp 9 mars 2005. Sverige mötte Tyskland i Algarve cup och förlorade med 1–2.
Foto: ANDREAS HILLERGREN / BILDBYRÅN

När Caroline Seger berättar om hur hon var de där första matcherna med det svenska landslaget så är det med ett skratt.  

– Tyvärr uttalade jag mig lite för mycket inför det mästerskapet, jag sa att alla skulle veta vem jag var efter det. Men jag kom ner på jorden ganska snabbt och fick äta upp det. Jag spelade med så oerhört bra spelare, Frida Östberg, Hanna Marklund och många fler. Frida har berättat för mig i efterhand att hon bestämde sig för att sätta mig på plats för att jag hade sagt det där. 

– Men jag tror att de förstod hur jag är som person och att jag sa det med glimten i ögat. 

”Jag har aldrig tänkt så”

Caroline Seger tystnar en stund innan hon fortsätter. 

– Jag tror aldrig min personlighet har förändrats. Och det tror jag har hjälpt mig i min karriär. Jag har alltid varit den jag är. Jag uppfattar mig själv på samma sätt i dag även om jag är en av de äldre, jag försöker bjuda på mig själv och vill att de yngre ska känna sig välkomna, vara trygga och må bra.  

När kände du att du hade en plats i landslaget på riktigt?

– Jag skulle nog säga 2009, EM i Finland. Jag var assisterande lagkapten under ”Vickan” (Victoria Svensson), då spelade jag kontinuerligt. 

Kunde du ens föreställa dig att du skulle spela så länge som du har gjort?

– Nej, jag har aldrig tänkt så. Jag har hållit på med fotboll i hela mitt liv och det är det absolut roligaste jag vet. Det har varit naturligt för mig och det har bara rullat på. Och nu sitter jag här, och har gjort många år i landslaget. 

– Det har gått snabbt, alldeles för snabbt. När man är mitt uppe i sin karriär och allt bara flyter, helt plötsligt har alla de där åren gått. 

– Och nu vet man att det går åt andra hållet. Jag kan titta på Hanna Bennison (Rosengårds 18-åriga talang) och tänka hon har så mycket kvar att uppleva. 

Blir du avundsjuk då?

– Nej, jag är glad för den resan jag har fått vara med om. Allt man har kämpat för, och se att det faktiskt har förändrats. Jag vet ju att jag har varit en del av historien och förhoppningsvis har man påverkat den så pass mycket att den nya generationen kan få det väldigt bra. 

Om du ska välja ett mästerskap som du minns med störst glädje, vilket blir det?

– 2019 var ett magiskt år. Dels att vi tog ett brons och allt det i Frankrike. Men också upplevelsen efter, hur stor det var när man fick stå i Göteborg framför så mycket folk. Det kändes på något vis som ”äntligen”. Allt det man hade kämpat för, det blev klart då. 

Caroline Seger och de andra landslagsspelarna hyllas i Göteborg efter VM-bronset i Frankrike 2019.
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Caroline Segers meritlista är diger, under den långa karriären har framgångarna i både klubblag och landslaget varit stora. Men när hon pratar om vad som är det allra bästa med landslaget handlar det inte om några medaljer, utan laget.

– Det är där jag har mina absolut närmsta vänner i livet. Att ha få dela massa upplevelser med dem, det är fantastiskt. Om någon hade sagt till mig när jag började i landslaget att jag skulle ha sett nästan hela världen när jag är 36 så skulle jag nog tycka att det var väldigt märkligt. 

Har du varit i Australien där VM avgörs 2023?

– Nej, det är det enda land som jag inte har varit i. Men det är också ett mästerskap som känns långt bort i tid. 

Efter VM i Frankrike för två år sedan skrev Caroline Seger på ett nytt kontrakt med Rosengård över tre år. Om det inte varit för coronapandemin så hade det inneburit att de tre åren inkluderat OS, EM och slutligen VM. 

– Nu när allt har skjutits fram och mitt kontrakt går ut med Rosengård efter nästa säsong, jag har lite svårt att se att jag skulle fortsätta efter det. 

– Det skulle nog kännas naturligt att sluta efter nästa år. 

Då blir det att du började landslagskarriären med ett EM i England och slutar med ett EM i England. 

– Usch, vad sjukt det är. 

”Då kan jag bli känslosam”

Caroline Seger skrattar samtidigt som hon ser lite berörd ut. Och så berättar hon om en plan hon har tillsammans vännerna Therese Sjögran, Nilla Fischer och Linda Sembrant. 

– När vi alla slutat i landslaget ska vi åka runt i en buss och följa ett mästerskap. Bara titta på bra fotboll och njuta av allt runtomkring som alla säger är så häftig. Utan någon press eller stress.

När Caroline Seger i dag kliver ut på Guldfågeln arena i matchen mot Australien blir hon alltså störst genom tiderna sett till antal fotbollslandskamper i Europa. 

Men hur har hon lyckats att hålla motivationen uppe under 215 landskamper?

– Jag tror aldrig att jag har funderat. För mig har varje landskamp varit viktig, jag ska vara med, jag ska prestera. Det räcker inte för mig att bara ”check nu har jag gjort det här”. Jag har alltid velat ha mer, jag har alltid velat vara bättre. 

Caroline Seger tillsammans med 18-åriga talangen Hanna Bennison.
Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Och så det där som har hänt med damfotbollen under hennes hittills 16 år i landslaget. 

– När jag ser den utvecklingen och vad det har gjort för andra människor, då kan jag bli känslosam. Som efter VM när folk hörde av sig och berättade saker som att ”mina barn är ute och spelar fotboll och de vill inte vara Zlatan längre, de vill vara Asllani eller Seger”. 

– Och när man ser att sådant man har kämpat för inom damfotbollen faktiskt har gett utdelning. Jag älskar att sitta med de unga spelarna och höra vilka drömmar de har och vad de vill med sin fotboll. 

– Det positiva tar över det negativa, men jag glömmer aldrig saker som har varit tuffa och jobbiga. Men det är mycket lättare att se det ljusa i detta. 

– Det är så många saker som har blivit bättre, och det börjar hända saker på riktigt. Det kan jag bli avundsjuk på, att jag inte är tolv år och får uppleva det. 

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.