Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tog ton när någon behövde göra det

Dejan Kulusevski.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Sverige vann med 3-2 mot Polen.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Vad vill Sverige med sitt mästerskap?

Fråga Dejan Kulusevski.

Det var en ovanlig syn.

Janne Anderssons landslag hade gått att känna igen. Kommit in i en viktig match med en förnuftig plan och fått den dit de ville? Check. Arbetat sig upp i en tvåmålsledning? Jajamen. Haft sina marginaler med sig och neutraliserat ett ganska endimensionellt anfallsspel? Det vet du.

En timme in såg det ännu bättre ut. Bytet kändes ju matchavgörande, ett ögonblick av fingertoppskänsla i skarpt läge. Polen var mitt inne i en obehaglig uppväxling när de fick Dejan Kulusevski att oroa sig för, det dröjde inte många minuter innan han hade tagit det lilla som återstod av deras väg in i slutspelet och skickat den ner i toaletten.

Sverige hade vunnit gruppen – och så satt man där en dryg halvtimme senare och trodde inte sina ögon. 

Gruppsegern? Den kunde vi glömma. I den ryska sommarhettan utspelade sig i stället en desperat kamp för att inte bli trea och resa till Sevilla för en mardrömsmatch mot Belgien på söndag. Ett landslag som aldrig släpper kontrollen såg plötsligt lika frågande som avväpnat ut, en matchplan hade imploderat och ett tillbakapressat blågult lag funderade på var allt det här var på väg.

Någon behövde sätta ned foten.

Forsberg började extremt bra

Vägen till det ögonblicket var lång.

Det small innan det hade börjat. Emil Forsberg och Alexander Isak kombinerade, Kamil Glik försökte rensa både Isak och boll men vräkte bara omkull Sveriges nummer 11. Bollen karma-studsade på Isaks häl, en kompis till Glik svingade genom luften med sitt ben också och Emil Forsberg rakade in ledningsmålet.

Forsbergs första minuter (och nästan alla andra minuter) var sensationellt bra, det var med honom som ledstjärna Sverige överraskande med ett aggressivt angrepp. 

Polen? Förstod inte vad som hände. Det här var ju matchinledningen de hade föreställt sig för egen del, men Paulo Sousas lag kröp bara över mittlinjen en gång första kvarten efter ett olyckligt snedsteg av Marcus Danielson.

Sedan vreds matchen. 

Polen växte in i den, började vända spel, började vinna dueller, började skapa lite osäkerhet. Robert Lewandowski borde gjort mål två gånger när han kanaliserade sin inre Alvaro Morata och träffade ribban från 30 centimeter, men när Robin Olsen var överlistad dök blågula marginaler upp med ett leende igen.

I perioder såg det onödigt farligt ut, men nog hade Andersson fått matchen dit han ville. Sverige sprakade inte, men det här var främst ett tillfälle att spela på resultat och försöka kontrollera Polens försök att jämna ut matchen. Det lyckades inte till hundra procent, men tillräckligt bra. 

Hans lag omgrupperade, vaktade sina zoner, lät Polen jäkta runt på jakt efter mer rytm i spelet. Det kunde kännas pressande med tanke på alla inlägg som haglade in över svenskt straffområde, men Danielson, Lindelöf och Robin Olsen gjorde det man skulle varje gång bollen kom in, ett arbete som förenklades eftersom deras lagkamrater begränsade sina motståndare till huvudsakligen tidiga inlägg.

Matchbild som gjord för Kulusevski

Samtidigt fanns inte mycket omställningsspel att glädjas åt, ett tema som börjar bli lite för återkommande i den här turneringen. 

Alexander Isak och Robin Quaison kastade sig mot varje bortsprungen andraboll, men det fanns väldigt lite offensiv organisation att orientera sig i, väldigt få spelsekvenser som gav dem något att arbeta med. I stället gled matchen in i mer och mer kamp, kamp, med allt kortare perioder av bollinnehav och fler och fler kryssade nickdueller. Det var en matchbild som saknade men med all säkerhet skulle belöna lugn, någon som kunde andas genom den svängiga. 

Det var en matchbild som gjord för Dejan Kulusevski.

I början av andra halvlek såg Polen ut att lägga in en växel till och började avlossa fler skott framför den svenska backlinjen. Zielinski sköt, Olsen parerade, en stund senare kom ett liknande avslut, och sedan ett inlägg som rann lite för nära.

In kom Kulusevski, ut åkte matchens riktning.

I alla fall tillfälligt. Han behövde bara en omställning, Polen behövde nog sätta in hundra tacklingar för att stoppa honom men försökte bara med en. Assisten till Emil Forsberg var den behärskade lilla ingrediens som han hade bytts in för, och med det var det väl ändå game over?

Robert Lewandowski tittade långt efter sitt söndersprungna lag, skakade på huvudet, tog emot bollen och böjde in reduceringen utom räckhåll för Robin Olsen trots att han var ensam mot tre.

Game on.

Ville gömma nyckeln

Janne Andersson hade sett tillräckligt och ville gömma nyckeln.

Ut gick Alexander Isak och en tröttkörd Mikael Lustig. In kom Emil Krafth och längst fram bredvid Kulusevski, Marcus Berg, för att vinna frisparkar och vara jobbig. Meningen var att matchen skulle ebba ut, men i stället tog den fart.

Polen mobiliserade, frammanade av sin egen desperata situation, ledda av en formidabel Lewandowski. De fortsatte att vända spelet utan avbrott och skicka in tusentals inlägg, och med tiden började det kännas som något för mycket.

Sverige fick allt svårare att hitta andrum. Lindelöf, Danielson och det mittfält som tryckts ned i egen backlinje följde bollen med blicken medan den rann till inspark efter inspark, men den fortsatte att komma tillbaka. 

Det såg lugnt ut tills det inte var det. Siffran jag hittade var 46. Gränsen gick vid 46 inlägg, till slut missbedömde Marcus Danielson eller Victor Nilsson Lindelöf eller båda två det som kom flygande, och Lewandowski hade så mycket tid att han kunde ha placerat bollen på straffpunkten, tagit sats och placerat in den.

Tog ton när någon behövde göra det

Och nu?

Ett gruppspel bortkastat under 30 minuter av förvirring? En gruppseger i soptunnan? En känsla av en förlorad åttondel i Glasgow snarare än en vunnen i Köpenhamn?

Var det slutklämmen?

Det går att uppehålla sig vid olika saker en kväll som denna. Emil Forsberg i sitt livs form, den darriga och oroliga kollapsen, den ihållande oförmågan att lösa situationer med bollen i behåll eller Viktor Claessons segermål – men Dejan Kulusevski skymmer allt.

Tänkte någon vara skillnaden? Tänkte någon äga utrymmet när det var några minuter kvar att rätta till allt det här? Tänkte någon vara en mästerskapsspelare?

Passa Dejan för att få reda på svaret. Strax innan det förlösande segermålet försökte han borra sig fram men musklades bort av Bednarek. Momentet senare gav han Sebastian Larsson ett bra läge att avsluta. När man trodde att den sista svenska ansträngningen hade kommit tog han tre djupa andetag igen, väntade på Viktor Claesson och skapade en målchans för mycket för att Polen skulle orka stå emot.

Vad vill Sverige med det här mästerskapet? Frågan ställs bäst till Kulusevski, i kväll tog han ton när någon behövde göra det, och från och med nu hoppas jag att han behåller ordet.