Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tårarna kom när jag såg folket inta sitt torg igen

Foto: IPA / IPA/SIPA USA SIPA USA

ROM. Mörkret har varit så djupt.

I kväll skingrades det när hoppets fyrverkerier lyste upp Olympiastadion.

Folk föll i varandras armar, sången steg mot Roms sidenblå natthimmel och den här kvällen var alla vinnare, inte bara Italien.

Resultatet var bortom förväntan, gli Azzurri vann premiärmatchen med 3-0 och visade omedelbart varför man är en av favoriterna till EM-guld.

Men mest av allt var det här en kväll då alla var segrare.

Om det finns något datum som går till historien som början till slutet på pandemin är det detta. Det är inte över, nej. Men det här var den stora stund då vi valde att gå vidare och börja leva på allvar igen.

Redan tidigt på eftermiddagen hade fansen börjat vandra mot Olympiastadion. De azurblå men också många turkiska. 

Det var som om ingen ville missa avsparken för något mycket mer än en match och ett mästerskap; en nystart, en pånyttfödelse. Jag stod i gassande sol efter att ha direktsänt tv, såg försäljarna längs gatan; matchtröjor, halsdukar, panini- och pizza, det gamla vanliga krimskramset. Folk, rörelse, liv. Det var som att slå upp ett fönster mot både då och nu, på samma gång.

Inget älskar vi mer än det vi trodde förlorat. Även ett luttrat journalisthjärta som mitt, som sett och sörjt det mesta i den här världen, rördes.

Senare på kvällen var jag på Piazza del Popolo, folkets torg, mitt i Roms hjärta, och såg EM-invigningen på storbildsskärm.

Det finns ingenstans jag hellre hade varit än just där, just då.

Restriktionerna gjorde att torget bara omfamnade en bråkdel av alla supportrar och journalister som kunde rymts där. Men vi som var på plats fick se invigningen på storbildsskärmarna, höra Andrea Bocellis mäktiga sång, se Roms stora söner Alessandro Nesta och Francesco Totti sida vid sida.

Skymningen föll mjukt över oss, Italiens nationalsång spelades, alla sjöng med, folk höll om varandra och jag erkänner, jag fick gåshud.

Inte minst när vi påmindes av programledaren i RAI:s sändning om vilka gli Azzurri spelade för, denna kväll: Alla läkare, alla sjuksköterskor, alla som kämpat, lidit, alla vi mist, alla som är kvar och som nu försöker gå vidare.

Jag mindes i ett slag, som en mörk skugga, Roms tysta tomma gator under lockdown och ja, tårarna kom när jag nu såg folket inta sitt torg igen, sträcka armarna mot skyn och jubla över Italiens mål.

Den första halvleken var sluten, Turkiet försvarade sig skickligt, ihärdigt, Italien försökte förgäves nå hela vägen.

Men Robert Mancini manade i halvtid till lugn och när han talar lyssnar spelarna. Så Italien fortsatte sitt målmedvetna arbete och ett allt tröttare turkiskt lag orkade inte stå emot.

Det första målet var ett självmål, visst, men sen fyllde Immobile och Insigne på, raderade ut alla tvivel. 3-0, full pott, jackpot och bingo. Det här italienska laget skojar ingen bort; om nu någon missat dess segersvit sen Mancini tog över bör de ha anat det nu. En skinande lycklig Insigne intervjuades efteråt och pratade om hur stort det varit att spela inför fansen igen, att inviga EM. På frågan om hemligheten bakom de italienska framgångarna de senaste åren och kvällens seger kom hans var lika snabbt som starkt: ”Gruppen”.

Italien har alltid haft stjärnorna. Under Mancinis – en gång Sven-Göran Erikssons lärjunge – har de azurblå även blivit en sammansvetsad grupp där ingen är ”titolare”, given. Alla ska kunna bänkas och behålla sitt goda humör, alla ska veta att laget är större än jaget. samtidigt som alla ska få lov att drömma och flyga. Och det här italienska laget kan flyga långt.

EM har bara börjat men Andrea Bocellis sång dröjer kvar inom oss: ”All’alba vincerò”, ”I gryningen kommer jag att segra”. Segersälla är vi alla, denna kväll, när EM börjat och vi äntligen får tro, hoppas och älska igen.