Italien kunde inte bry sig mindre

Foto: JUSTIN TALLIS / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det såg ut som om Spanien hade sparat det bästa till sist.

I två timmar var det deras match – men i flera veckor har det varit Italiens turnering.

De kunde inte bry sig mindre. 

Från första minuten har det känts likadant. Roberto Mancinis lag sprakade sig genom sin premiär mot Turkiet, golvade hela kontinenten med sitt hypnotiserande spel – och så där har det fortsatt. Alla mästerskap har sina huvudrollsinnehavare, ofta en mer än alla andra. Ibland tar det ett tag för det att utkristallisera sig vem det är och varför, men inte i EM 2020.

Italien har varit den här turneringens story från dag ett, slutspelet har blivit deras att berätta om, och ingen gång har det synts lika tydligt som när straffläggningen på Wembley skulle börja.

Visste Giorgio Chiellini allt det här? Det såg ut så. Medan andra gick runt med snörpt mun och flåsade mot London-himlen rev han av en skämtkavalkad, skojboxade Jordi Alba på kinden, fintade en nacksving, vände sig till domarna och drog nästa fräckis. Det såg mer ut som att Italiens lagkapten var på väg hem från krogen än till en straffläggning, och när Locatelli mes-sköt den första i händerna på Unai Simon var han den ende i blått som såg sin lagkamrat i ögonen från mittlinjen och applåderade honom.

Urmysige Pedri 

Vägen dit, till straffsparkarna, hade varit mödosam. Spanien spelade sin bästa fotboll den här sommaren, i långa stunder var man en nivå för bra. 

Luis Enriques spelare hade förvisso redan visat turneringens kanske högsta högstanivå i korta perioder, deras fem mål mot Slovakien och Kroatien var styrkedemonstrationer, små glimtar av vad rotationerna, lösningarna och tillslagen kan orsaka – men i andra, längre tidssegment hade laget sett för bekvämt ut, oförmöget att sätta fart på sig själva, för nöjda med att bara äga bollen och vänta på att motståndarna ska tröttna.

Italien fick tio minuter på sig att skrämmas med frenetisk press innan Dani Olmo (lysande), urmysige Pedri (samtliga passningar till rätt adress under 90 minuter), Ferran Torres och en rörlig – men inte speciellt striker-lik – Oyarzabal började driva matchen i sin egen riktning. Mancinis spelare fick finna sig i att försvara lågt, med huvudet vänt mot sin egen målvakt. Det såg otrevligt ut för ett lag som vill att allt ska hända i andra riktningen, gärna ganska snabbt, och det kändes i perioder inte som att det uteblivna spanska ledningsmålet handlade om att Chiellini och Bonucci höll ihop det så himla bra, utan snarare som om spanjorerna som vanligt saknade en liten komponent längst fram.

Italien återhämtade sig något, deras press bet bättre i stunder mot halvlekens slut. Dessutom började Emerson bli varm i Spinazzola-kläderna och dundra fram utanför Insigne. Han avslutade halvleken med en ribbträff, och förutom en Donnarumma-parad som var självförvållad från Olmo efter en komiskt nonchalant utspark var det öppningsaktens bästa chans.

Lyser genom ögonen på honom

Spanien tog ny fart efter omstarten. 

Sergio Busquets sköt sitt första skott sedan 2011, Olmo skickade in ett livsfarligt inlägg som nästan nådde Ferran Torres. Vita tröjor flyttade fram, ställde sig i attackposition, redo att trycka ned Italien mer – och så kom omställningen.

Den här gången var det rätt spelare som skulle avsluta. Ciro Immobile hade haltat sig genom mästerskapet efter en bra start mot Turkiet. En spelare med sina stora (enda) styrkor i straffområdet hade sett lite lost ut i Italiens anfallsspel, i sjok med en mestadels geografisk uppgift, av allt att döma. Han var där framme för att Insigne och vem som än spelade till höger skulle kunna orientera sig. Här hade han sett frustrerad och därför hetsig ut i sina beslut, slarvat bort italienska kontringar, men det var inget som inspirerade Federico Chiesa.

Redan mot Österrike visade han upp sin helt obevekliga vinnarskalle, den liksom lyser genom ögonen på honom, puttrar ut ur varje aktion. Här startade han löpningen 35 meter bakom en framrusande Insigne, hann i kapp spelet, vände upp och bände in ledningsmålet eftersom det helt enkelt var dags att göra det.

Slutraljerat om Morata – en stund

Oyarzabal gick av, in kom Moreno, för dagen bedömd som minst dålig av honom och Morata av sin förbundskapten, innan det var dags för även Morata att göra entré.

Wembley fick se Spaniens EM skrida mot sitt öde. Med tio minuter kvar höll det på att avslutas på exakt samma sätt som det började, med ett spelmässigt övertag, en herrans massa inslag som andra landslag drömmer om att behärska, ett gäng helt okej chanser, en stor känsla av kontroll – men inte rätt skärpa. 

Och så lös planen upp. Anfallet var det som hela den spanska fotbollens ansats syftar till att åstadkomma, en sekvens med sådan fart och teknisk precision att man knappt hänger med på reprisbilderna. Morata till Olmo till Morata och en medtagning i steget som tvingade ned Donnarumma på knä. 

1-1. Slutorerat om spansk nästan-fotboll, slutraljerat om Morata.

I alla fall en stund.

Flinade en sista gång

Förlängning, igen, ett tema för det här mästerskapet och alla dess trötta ben, men den här gången i en match man skulle kunnat titta på resten av 2000-talet. 

Två spelare drev den första förlängningskvarten för Spanien: Dani Olmo spelade sitt livs fotboll, Pedri vägrade ge bort bollen, deras lag gick för att avgöra. Ett allt mer utspelat Italien såg ut att göra sitt yttersta för att nå straffar innan man fick fason på sig själva till den andra halvan och kom högre upp i pressen. Spanien tröttnade, Thiago kom in som en inverterad Pedri (noll passningar till rätt adress) och så blåste utmärkte Felix Brych av.

Fanns det en rättvis vinnare på poäng var det Spanien, ett landslag som såg ut att ha konserverat sin bästa form till det avgörande skedet – men fanns det något lag som inte kunde bry sig mindre var det Italien. 

Chiellini flinade en sista gång, Donnarumma kramade Unai Símon, som blev kindpussad av hela sitt lag innan han störtdök mot sin högra stolpe och räddade från Locatelli. Fram klev Dani Olmo och slungade bollen fem tusen meter över. Målen avlöste varandra tills det var dags för Morata, och man ser i hans stackars blick att han känner hur fördomarna pulserar under fötterna på honom när han föser bollen i famnen på Donnarumma.

Det fanns inte en chans i världen att Jorginho skulle missa, det här är Italiens mästerskap, Chiellini hade redan sagt det med hela sitt ansikte, och nog hade hans lagkamrater gjort detsamma under hela den senaste månaden.