Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Spaniens EM börjar och tar slut i kväll"

Lugnet före stormen. Gerard Piqué och Spanien tränar för sista gången innan EM-finalen mot Italien. Foto: Gregorio Borgia

KIEV. Den senaste spelaren att göra mål på Iker Casillas i en utslagsmatch var Zinedine Zidane.

Enklare än så blir inte förklaringen till ­Spaniens storhetstid.

Den långa versionen innehåller tusen och åter tusen passningar.

I kväll letar Italien efter en enda som kan få kronan att falla.

Esbjörnsson & Orrenius om finalens utropstecken

Esbjörnsson: Jordi Alba. Inför EM var det nog inte många fler än oss som är mer intresserade av spansk fotboll än vad som är hälsosamt som hade koll på honom. Under den här turneringen har en hel värld fått upp ögonen för vänsterbackens offensiva ­kvaliteter.

Orrenius: Målvaktsduellen. Jag håller Iker Casillas som nummer ett i världen. Han har redan vunnit allt som går att vinna men kommer ändå vrålhungrig till varje match. Jag höll inte Gigi Buffon som nummer två före EM, men är oerhört imponerad av veteranens vinnar­skalle.

Före den sista föreställningen är det så stilla att man kan tro att turneringen redan är över. För några veckor sedan skrålades det på svenska i Ukrainas huvudstad.

Olympiastadions räcken var täckta av blågula flaggor, Zlatan gjorde mål, drömmen var ännu inte krossad.

Nu har 14 av 16 lag åkt hem. Vissa förbannar fortfarande oturen, andra har redan inlett fiaskoanalysen. Flera förbundskaptener har slutat, eller "slutat", och de flesta stjärnorna är på semester.

Det var alldeles tyst i Kiev i går när vi promenerade genom hettan. När vi passerade fansens område såg vi att "Swedish Corner" fortfarande väntade på att bli nedmonterat och i Kyiv Post stod det att jag fortfarande har en dag på mig att utnyttja privilegiet att urinera offentligt utan att få böter. Undantagstillståndet gäller över EM och bara för oss gäster. En nödig ukrainare får fortfarande hosta upp en dryg hundring om ­pinkandet upptäcks.

 

Ett mästerskap handlar mycket om att gå för oss. Vi går till olika arenor, vi går genom säkerhetskontroller, vi går mot deadlines, vi går på knäna, vi går vidare och vi gör det med glädje.

Allra helst hade jag velat gå bredvid Cesare Prandelli.

Italienarna kallar dem för "Prandellis pilgrimsvandringar". Efter matcherna, om natten, ger sig förbundskaptenen i väg. För att tänka och varva ner. När gruppspelet tog slut gick han två mil till ett polskt kloster. Efter semi­finalen traskade han elva kilometer och in i en kyrka.

Och när vi ändå är inne på långa sträckor. Italiens spelare har under sina fem EM-matcher sprungit 26 kilometer längre än spanjorerna.

Alldeles säkert kommer de att behöva löpa mer i kväll också.

De vet precis vilken idé som v äntar de m i finalen.

De vet också att inget lag har lyckats kläcka en bättre idé på fyra år.

 

Där Gigi Buffon talar om sitt gäng som "överraskningslaget" har Spanien bara uppfyllt sina egna förväntningar. Spaniens EM börjar och slutar i kväll. Till finalen skulle de bara.

Har Spanien imponerat på vägen hit? Det beror lite på hur man tittar.

En sliten Xavi har fått den spanska rytmen att hacka. Vicente del Bosque bör därför lägga över en stor del av finalansvaret till Andrés Iniesta. Han tar visserligen större risker än Xavi, men Iniesta är i form och hans breda register får försvarare att backa. Ska han gå på skott? Dribbla? Söka Fàbregas med ett instick?

Mycket boll för Iniesta betyder ­problem för Italien.

Och det är ju nästan fusk att världens kanske bästa backlinje har en målvakt som Iker Casillas bakom sig.

Casillas har alltid varit där för Spanien de få gånger det har osat kisse de senaste åren. Han var det i VM-finalen mot Holland när Arjen Robben fick ett friläge, han var det i Gdansk mot Kroatien när Ivan Rakitic nickade, han var det i straffläggningen mot Portugal när João Moutinho lästes sönder.

Ändå är det alla ingripanden Casillas slipper göra som säger mest om hur svårt det är att komma åt Spanien.

 

I kvarten mot Frankrike behövde Casillas göra en räddning, mot Portugal krävdes ingen alls (före straffarna). Den match som sticker ut är Spaniens EM-premiär där målvakten testades hela fem gånger.

Motståndet då hette Italien.

Italien har ett temperament (vi kan kalla det "Balotelli") och en oberäknelighet (vi kan kalla den "Cassano") som ­Spanien saknar. Plus världens vackraste mittfältare, Andrea Pirlo.

Och kanske ska man heller inte underskatta patriotismen.

Alla som har sett - och hört - Bu ffon sjunga nationalsången vet hur han försvinner in i en azurblå bubbla. Buffon talade själv före den sista träningen om hur stolt­heten över landslags­tröjan kan vara mer värd än den faktiska kvaliteten. Dessutom var italienarna i går begeistrade över ett personligt brev från presidenten Giorgio Napolitano som med högtidlig retorik framförde sina lyckönskningar.

- Vi ska göra allt för att uppfylla hans förväntningar, lovade Prandelli.

Jag har lite svårt för den typen av svulstig jargong.

Samtidigt har Italien många gånger bevisat att det är mer än tomma ord.

 

Just det förresten, höll på att glömma: Zidanes mål på Casillas. Det gjordes i Hannover den 27 juni 2006. Frankrike vann åttondelsfinalen med 3-1 och bekräftade bilden av motståndarna som den ständigt underpresterande jätten.

Två veckor senare var Italien världsmästare, men Spanien tog ingen inspiration därifrån.

I stället sneglade landslagsledningen mot Barcelona och beslöt sig för att utforska en ny vä g.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!