Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Orrenius: Spanien är tidernas guldlag

Foto: Christian Örnberg

KIEV. Fotbollens kungar abdikerade inte.

De manifesterade.

- Vi var inte här för att säga att vår fotboll är den bästa, förklarade Andrés Iniesta efter 4-0 mot ­Italien.

Riktiga mästare visar det i stället.

När Gigi Buffon hade skrålat färdigt kramade han om Giorgio Chiellini, ­rättade till lagkaptensbindeln, tryckte dit sina hårspännen, satte på sig handskarna och gjorde tummen upp.

Italien var redo.

Två timmar senare gick Buffon nerför en trappa med en silvermedalj om halsen. Han hade släppt in fyra mål i finalen, ändå syntes ett litet leende. En bit därifrån stod Leonardo Bonucci och lipade. Mario Balotelli satt ner och grät, ointresserad av tröst.

I normala fall älskar vi att jaga ­ tårarna.

Men det här var en kväll då ­ förlorarens uppgivna leende berättade så mycket mer.

 

I Wien 2008 stod vi och försökte prata med Cesc Fàbregas. Han hade en ölflaska i handen och babblade ­okontrollerat, utom sig av lycka efter Spaniens guld.

I Johannesburg för två år sedan kom vänsterbacken Joan Capdevila ut i den mixade zonen med en röd plasthink över huvudet. Han sköt upp den i pannan, hivade fram VM-pokalen och sa till journalisterna:

- Det var den här ni ville se, va?

Sedan tjoade han tillbaka in till seger­dansen.

I Kiev i går, efter den tredje spanska titeln i rad, var firandet mer städat. Visst blev det fest och visst dracks det cerveza, men omedelbart efter finalen var glädjen lika kontrollerad som en Xavi-genomskärare till Jordi Alba. Planen invaderades snabbt av en bedårande kull mästarbarn som längtat efter sina fäder. I straffområdet tultade Fernando ­ Torres lilla dotter Nora omkring med en docka i famnen.

Äntligen hade pappa jobbat klart.

När Iker Casillas kort senare lyfte bucklan i konfettiregnet vägde den nästan ingenting. Men vänta ett par år. Vänta tio år. Tjugo. Ju längre tid som går desto tyngre kommer den att bli.

Det ska dröja länge innan vi helt kan förstå hur stor ­ Spaniens prestation verkligen är.

 

Ett slitet Italien kom helt fel in i finalen. Chiellini gick sönder tidigt och Daniele De Rossi hade panik i ögonen när han försökte täcka upp på vänsterbacken. Cesare Prandelli viftade och viftade vid sidlinjen, såg alla faror och luckor, men Spanien var för bra, för snabbt.

Det har av någon anledning blivit populärt bland fotbollsfolk att prata om hur det ena laget "ställer frågor" till sin motståndare.

Det enda Italien undrade i går var: " Skulle ni kunna ta det lite lugnare, grabbar? Por favor."

Italien hade faktiskt bollen mer i den första halvleken och slog dessutom flest passningar. Men det var som om Spanien hade bestämt sig för att spela med en högre svårighetsgrad. Ett mindre boll­innehav var ett pris de var beredda att betala för att skruva upp tempot till max.

Ett knäckande vackert anfall avslutades med att Cesc Fàbregas sköt David Silva i huvudet och jag förstår fort­farande inte hur Silva lyckades kontrollera nicken. 2-0 var ett resultat av Xavis briljans och Jordi Albas fart.

Att jag ens kunde tvivla, om så bara det minsta lilla, på Xavi.

Det har på många sätt varit Andrea Pirlos EM, men i finalen kunde han bara titta på medan Spaniens främste konstnär skapade ännu ett storverk.

 

Antonio Di Natale ersatte en Cassano som famlade i blindo och kunde ha gett Italien hopp när Riccardo Montolivo friställde honom i början av andra ­halvlek.

Men då, som alltid när Spanien ­behöver honom, klev förstås Iker ­Casillas fram.

Och det tål att upprepas: Zinedine Zidane var den senaste spelaren att överlista världens bäste målvakt i en utslagsmatch. Det var sex år sedan nu.

När Thiago Mottas baklår brast med alla italienska byten gjorda försvann den lilla spänning som återstod.

Resten var en spansk ­triumffärd, ett uppgivet Italien och en spelsugen Fernando Torres.

När Spaniens förbundskapten Vicente del Bosque en bra bit efter midnatt kom till presskonferensen inledde han med att trösta, och hylla, Italien.

Den som är överlägsen kan kosta på sig att vara ödmjuk.

Sedan blev det frågestund och Øyvind Herrebrøden på norska VG undrade:

- Señor, för att vinna VM-guld i Brasilien 2014 - behöver ni addera något till den fotboll ni spelar nu?

Vicente del Bosque bad journalisten upprepa frågan.

När Spaniens tränare hade hört den en gång till förstod han fortfarande inte ett smack.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!