Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Orrenius: De finaste dagarna slutar i tårar

Foto: Christian Örnberg

WARSZAWA. I Polen kommer man långt på att kunna lite tyska och villkoren för den här matchen är givetvis skrivna på Joachim Löws modersmål.

Cesare Prandelli är här för att översätta dem.

"Tyskland-Italien 2012" är ett verk som vill till fotbollens finaste bibliotek.

Klassikerhyllan.

Tre nyckelspelare i...

• ITALIEN:

1 Gianluigi Buffon

Har bara släppt in två mål i EM och är inte långt ifrån VM-formen från 2006. 34 år gammal håller Buffons reflexer fortfarande hög klass, försvararna vet att de kan lita på sin målvakt. Och glöm för guds skull inte bort hans vinnarskalle.

2 Andrea Pirlo

Det handlar inte bara om Panenka-straffen mot England. Pirlo har varit Italiens viktigaste utespelare i alla matcher. Montolivos och Marchisios löpningar öppnar upp för hans begåvning, räkna därför med att Tyskland vill trycka ner dessa två herrar.

3 Mario Balotelli

När han är ointresserad är han en belastning för laget. När han är inspirerad är han livsfarlig för motståndarna. Vilken Balotelli kommer till spel i kväll? Att tyskarna inte har en aning om det måste vara obehagligt.

• TYSKLAND:

1 Sami Khedira

Där Schweinsteiger har varit halvskadad och ojämn har Khedira hållit en hög nivå hela turneringen. Mot Grekland tog han mängder av offensiva djupledslöpningar, undrar om han vågar göra det även mot Italien.

2 Jerome Boateng

Den enda försvarare i Tyskland som har sett darrig ut defensivt. ­Cassano kommer att vilja söka dueller med honom, snarare än med mittbackarna. I kväll räcker det inte för Boateng att vara snabb.

3 Mesut özil

Den enda offensiva spelare som fick vara kvar i startelvan efter Tysklands gruppspel. Mot Grekland visade Mesut Özil att formen finns där, men jag är säker på att han har en nivå till i sitt spel. Når han upp till den nu kommer det att bli jobbigt för Italiens försvar.

Polens EM-butik stänger i kväll. Siste man - italienare eller tysk - släcker, låser och larmar. Vetskapen om att det här är sista matchen på den magnifika arenan i Warszawa gör att mötet känns större än en semifinal. Själv vill jag inte skiljas från något av lagen, jag har lärt mig gilla dem alldeles för mycket.

Fotbollen är märklig på det sättet. De allra finaste dagarna slutar alltid i tårar. När festen är över står hälften av gästerna i ett hörn och bölar.

Inget lag tjusar mig så som h err Löws Tyskland, inget lag fascinerar mig så som signore Prandellis Italien.

Såg ni hur Cesare Prandelli med ett milt leende gick runt mellan sina spelare inför straffavgörandet mot England? Värmen och lugnet han förmedlade till skyttarna, hur han fick dem att uppskatta spänningen i stället för att frukta den. Såg ni hur han sken upp efter Andrea Pirlos chipp? Det fanns inget euforiskt över minspelet, bara det ­tacksamma uttrycket hos en människa som just fått bevittna stor konst. Att Italien då fortfarande låg under hörde inte dit.

En sådan tränare är i min bok alltid en vinnare, även när han förlorar.

Joachim Löw har min beundran av andra anledningar. Som ledare för Tysklands ungdomsrevolution tittar han aldrig bakåt. Det är därför han slänger på luren dessa dagar varje gång fotbollshistorien ringer för att påminna om alla tillfällen då italiensk slughet har trumfat tysk kraft.

– Så Tyskland har aldrig besegrat Italien i en slutspelsmatch - so what? sa Löw i förrgår, totalt ointresserad av något som senast hände för sex år sedan.

Löw får orutinerade spelare att växa med ansvaret och är osentimental i sina laguttagningar. Samtidigt lyckas han få även de ratade att känna delaktighet.

I ett annat landslag hade Per Mertesacker, 81 landskamper, varit sur över att inte ha fått en enda EM-minut i mittförsvaret. Men under Tysklands matcher har ingen spelare varit en lika stor pådrivare som den bänkade Mertesacker. Han visar inte ett spår av bitterhet, i stället gör han sig själv till mentor för unga frön som Marco Reus och André Schürrle.

Det som skrämmer ­Joachim Löw är inte m­otståndarens fina ­mästerskapsfacit mot ­Tyskland, utan att ­Italien förmodligen hade varit Charles Darwins favoritlag.

– Italien, säger Löw, är bättre än något annat lag på att skifta system och taktik.

– Det är det landslag som har lättast för att anpassa sig.

Italien har gjort det många gånger förr. Därför känns det bara logiskt att det landslag som 2010 inte klarade av att besegra Paraguay, Slovakien eller Nya Zeeland två år senare plötsligt har guld­vittring.

Tyskland är sämre på att anpassa sig och ska därför inte ens försöka i kväll. Spelare kan bytas ut (tyska reportrar slog i går knut på sig själva när de försökte sätta dagens startelva) men filosofin förblir densamma.

När tränaren pratar om att "vinna tyskt" betyder det att hans spelare ska bestämma hur matchen ser ut. Tysklands villkor ska gälla. Alltså ska de inte stoppa Andrea Pirlo, utan acceptera han briljans.

Trycker ett offensivt Tyskland bara ner Italien tillräckligt långt kommer Pirlo ändå att hamna i en zon där han kan göra mindre skada.

I natt flyger ett av lagen ­vidare till finalen i Kiev, det ­andra åker hem till ett bedrövat fotbollsland.

Tschüss eller ciao kan kvitta, avskedet kommer att smärta vilket språk det än blir.