Frysboxen förklarar succén för England

Foto: MICHAEL ZEMANEK/SHUTTERSTOCK / MICHAEL ZEMANEK/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

LONDON. Sommaren 2006 handlade allt om spelarfruar. 

Nu riktas strålkastarljusen i stället på Kalvin Phillips mormor. 

Inte undra på att England vågar drömma om EM-guld. 

Vi kan vara på väg mot tidernas fotbollsfest. 

Guds hand. 

Frank Lampards mål som inte blev mål. 

Alla skador som drabbat nyckelspelare inför turneringar. 

Det finns många händelser som förklarar varför Englands gator fortfarande var fullpackade klockan två på natten när jag lämnade Wembley efter semifinalen.

På Wembley Way spelade man fotboll, härmade Raheem Sterlings finter, pogodansade och sjöng den omgjorda Atomic Kitten-låten om att Gareth Southgate är 'the one'.

Och i bakgrunden påminde polissirenerna om att festen också blivit lite för vild. 

Andra kom enbart till Wembley för att mitt i natten ta en bild framför platsen där England precis tagit sig till sin första EM-final. 

De ville vara en del av historien om ett återuppväckt England.

I Soho var det svårt för bilar att ta sig fram på grund av gatufesten. 

Och nästa morgon var det kö till butikerna som säljer landslagströjor.

Men britter gick också till jobbet i samma öldränkta matchtröja de haft natten innan. 

Under de åtta år då jag bodde i London, och bevakade landslaget, upplevde jag aldrig något liknande. 

För visst har de drömt tidigare också. 

Men inte på det här sättet. 

Nu känns det som att man firar slutet på en förbannelse lika mycket som en vunnen fotbollsmatch. 

Handlar inte om mallighet

Och naturligtvis spelar en pandemi in i firandet. 

Men mycket handlar om alla krossade drömmar från tidigare mästerskap.

Själv minns jag på hur skamsna engelska landslagsstjärnor smög ut från omklädningsrummet på Allianz Riviera i Nice efter förlusten mot Lars Lagerbäcks lilla Island

Kroppsspråket var väldigt långt från de segergesterna vi såg på Wembley. 

Eller en natt i Gelsenkirchen 2006. 

Wayne Rooney hade blivit utvisad efter en onödig stämpling på Ricardo Carvalho. 

Cristiano Ronaldo hade blinkat. 

England hade åkt ut på straffar i ännu en kvartsfinal. 

Och på tågstationen på natten tog jag på mig en mössa. Det var lite för mycket besvikelse och hat riktat mot Sven-Göran Eriksson för att vara blond svensk på ett tåg packat med uppgivna engelska supportrar.

Då var känslan att England aldrig kommer vinna en pokal igen. Inte bara på pendeltåget utan även i trängseln med de engelska journalisterna runt Rooney, Ashley Cole och David Beckham i spelargången. 

Det kommer alltid en ny utvisning eller ännu en av Guds händer. 

Men nu är det annorlunda Och den tveksamma straffen mot Danmark, dessutom med två bollar på plan, tar man bara som ett exempel på att England inte går att stoppa i år. 

Under alla andra turneringar hade målet blivit bortdömt och Danmark vunnit på straffar. 

Så den där engelska kaxigheten som en del ser, den handlar inte bara om mallighet och övermod, i år handlar den också om att man faktiskt på allvar vågar drömma om att bryta förbannelsen.

Avbytarna är nyckeln till framgången

Och mest rörande är hur mycket kärlek som riktas mot en så nedtonad person som Gareth Southgate. 

Det är lätt att glömma att han betraktades som en nödlösning när han tog över landslaget. 

Rio Ferdinand öppnade upp sig om sin tid i landslaget häromdagen. Den tidigare landslagsbacken förklarade att Englands avbytare egentligen är lagets segervapen i år. Och han menade inte enbart att Gareth Southgate kan kasta in stjärnor som Jordan Henderson, Phil Foden eller Jadon Sancho, eller att han kan använda sin trupp till olika spelsystem, utan Ferdinand förklarade att den här generationen reserver varken gnäller eller ringer sin agent för att vädra missnöje. 

Och det är naturligtvis sant. 

Tänk bara på den tysta lojalitet Marcus Rashford visat Southgate i sin igenbommade frysbox under hela turneringen. Eller Jack Grealish som blev inbytt i 69:e minuten mot Danmark för att sedan bli utbytt för att laget behövde en mer defensiv spelare. 

Hans respons var ”Det är lugnt 'gaffer', jag bryr mig inte. Det viktiga är att vi är i final”.  

”På min tid hade spelarna surat”, medgav Ferdinand. 

På ett hotell i Baden-Baden, nära Englands läger, såg jag själv hur en landslagsstjärnas agent höll hov för engelska journalister.

I en sal som hade tårtbuffé på eftermiddagarna (absolut inte därför jag råkade vara där), förde han sin spelares talan och förklarade allt som var fel med Svennis England. 

Men det var så klart även annat som stal fokus den sommaren.

På kurortens små gator följde paparazzifotografer spelarfruar. 

De levde i en märklig symbios.

En fru, på samma tårtbufféhotell, beställde paparazzibilder av en fotograf som semesterminne. 

Det skulle bli ett fotoalbum: Baden-Baden, sommaren 2006. 

Nu handlar allt i stället om fotboll. Det närmaste vi kommer samma hysteri om spelarfruar efter semifinalen mot Danmark är Kalvin Phillips hyllning till sin mormor, ”Granny Val”.

Bara det känns som en anledning för England att våga drömma.

Vi kan vara på väg mot tidernas engelska fotbollsfest. 

LÄS MER: Stjärnans löfte efter tabben: ”Vill krama” 

LÄS MER: Efter sabotaget: ”De kommer straffas” 

LÄS MER: Beskedet efter EM: Slutar i landslaget