Larsson förtjänar mer än besvikelse

Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Sverige möter Armenien och EM-förberedelserna träder in i sin slutfas.

Ut ur konkurrensdimman kommer samma spelare som alltid.

Det börjar bli svårt att föreställa sig ett landslag utan Sebastian Larsson.

I övermorgon fyller han 36 år, i morgon spelar han första halvlek mot Armenien, och på bänken får Viktor Claesson vänta innan han presenterar sina argument.

Spelare och förbundskaptener kommer och går – Sebastian Larsson består.

Det ligger inget publikfrieri bakom ett sådant val, ingen inställsamhet, ingen jakt popularitetspoäng. Att döma av alla läsarreaktioner man får när man skriver om landslaget i fotboll är Sebastian Larsson en trigger, precis som Marcus Berg. Det är alltid dags att pensionera honom. 

Det är bara det att det aldrig är det. Mot Armenien lanserar Janne Andersson vad som ser ut som en startelva även mot Spanien. Robin Olsen står i mål, Mikael Lustig är högerback och Victor Nilsson Lindelöf mittback. Så långt kan vem som helst lägga pusslet. Pierre Bengtsson till vänster kan bero på Ludwig Augustinssons skadesituation, och Marcus Danielson tycks ligga i pole position för att göra Lindelöf sällskap centralt. Bekant med honom sedan Västerås SK för ett decennium sedan, partner till honom i både kvalmatcher och Nations League. Det enda helt friska alternativet här.

– En riktigt bra spelare. Så mycket kan jag säg, säger Janne när han aktar sig för att säga för mycket.

Anklagades för att vara Messi

På mittfältet behöver ingen höra förklaringarna till att Albin Ekdal eller Emil Forsberg startar. Kristoffer Olsson är tillbaka. När Sverige klarade sig förbi Georgien med mycket möda och stort besvär i mars hade Olsson problem. Han flängde runt som en uppskruvad Lee Cattermole i en ligacupförlängning och försökte glidtackla sig till kontroll över mittfältet. Formen i Krasnodar har varit bättre än det senaste året, men landslagsledningen har en skräddarsydd roll åt honom, och han har klarat den med bravur nästan varje gång. När Sverige spelade 1-1 mot Spanien hösten 2019 gjorde han en av sina bästa landskamper, så svårfångad att Fabian Ruiz anklagade honom för att missta sig själv för Leo Messi. 

Längst fram kommer Alexander Isak och Dejan Kulusevski att bilda anfallspar, den sämst bevarade hemligheten från träningarna inför mästerskapet. 

Men det är till höger det börjar bli intressant.

Spelar ingen roll hur tråkigt det är

När Sverige spelar mot Armenien är Sebastian Larsson kapten. Han var det mot Finland också. 

Startar han mot Spanien? Min gissning är ja. Förutom Kristoffer Olsson var det en annan spelare som kom ur det där Spanien-krysset på Friends – när Rodrigo kvitterade på tilläggstid – med riktigt högt betyg.

Ingen i det spanska landslaget passerade Sebastian Larsson, ingen tillförde mer energi till det svenska spelet. Ingen utförde sin arbetsuppgift med samma disciplin, ingen behöll lugnet bättre, ingen malde ned den spanska fotbollen med samma villkorslösa hängivenhet. Blodådrorna bultade, ryggen karaktäristiskt böjd, nävarna knutna, käken sammanpressad. När engelska Independent försökte beskriva det svenska landslaget inför VM-kvartsfinal i Ryssland 2018 kom man fram till att det inte gick att identifiera var svagheterna eller styrkorna ligger. Det bara pågår arbete, och i samma sorts slutsats hittar vi Larsson.

Det går inte speciellt fort, det får en inte att resa sig från stolssätet, men det spelar ingen roll hur tråkigt många tycker att det är. 

Som 36-åring med två allsvenska säsonger i benen hade jag kanske inte väntat mig att Sebastian Larsson skulle gå en hård kamp mot Viktor Claesson, landslagets mest pålitliga poängspelare de senaste säsongerna, inför premiären, men här är vi, och det gör han.

Det hedrar Sebastian Larsson

Nu till pudelns kärna. 

Hur kommer de allra flesta att reagera på Sebastian Larsson till höger på det svenska mittfältet i en premiär? Viktor Claesson på bänken? Alla vet.

Jag vet inte vad som blir bäst, eller om det blir så, men jag vet det här: Sebastian Larsson på väg att lämna ett lite otacksamt arv efter sig. En spelare som förkroppsligar det här landslagets svårfångade drag, utan att vara iögonfallande eller upphetsande, och som således inte säljer några tröjor, förtjänar mer än besvikelse om han krigar sig in i en EM-elva som 36-åring.

Det har gått 128 landskamper. På vägen hit har det funnits en längtan hos den svenska fotbollspubliken efter något mer spännande, något farligare, något nyare, men en brist på uppskattning för det Larsson tagit med till bordet. Det är i alla fall min bild. Att han är med och konkurrerar även den här sommaren är inget illavarslande tecken, utan hedrar honom. 

Ännu en mästerskapsuppladdning går in i sin slutfas. Sebastian Larsson viker inte en tum. Det har blivit svårt att föreställa sig något annat.