Hur många mål kan Sverige släppa in? Fyra? Fem? Var går smärtgränsen?
Kvällen i Lissabon har tagit en stygg vändning, var ska det sluta?
Sverige har öppnat upp, imponerat i perioder, men blivit hårt straffade. Som tur är blir Diego Jotas mål i den 72:a minuten det sista, men med sig in i omklädningsrummet hade Janne Anderssons landslag en helt ny erfarenhet.
Förlorat matcher hade man gjort förut, dessutom med några måls marginal, men inte på samma sätt.
Siffrorna som stack ut var inte hemmalagets 17 avslut mot svenskt mål – det var Sveriges procent av bollinnehavet: 51 mot Portugals 49.
Insatsen blev ett crescendo på en experimentell höst. Sverige, med Alexander Isak, Dejan Kulusevski och Kristoffer Olsson som nya, betydande inslag sedan VM 2018, hade varit på väg att skifta i konturerna under en tid, men här gick man för en rejäl omfördelning av balans på laget.
Med EM-slutspelet för dörren: Vilket Sverige kommer att resa till Sevilla?
– Vi åkte på en bra smäll. Jag tror vi lärde oss ganska mycket av det, säger Peter Wettergren när vi ses strax innan EM-förberedelserna ska inledas på allvar.
– Om du frågar mig: Hur tycker du att vi ska spela fotboll? Bara för att vi har ett bollinnehav är det inte lika med att du kommer att vinna matcher och nå framgångar. Det finns absolut inget likhetstecken däremellan. Vi fick en liten väckarklocka när vi vann bollinnehavet mot Portugal men blev straffade i deras omställningar. Det gör att vi måste tänka till lite mer. Om vi har bollen, hur ser balansen på laget ut? Det har vi pratat mycket om.
I VM-kvalet ser det inte likadant ut.
– Nej, mot Kosovo och Georgien ser man det. Vi har ett varierat spel. Vi vill antingen ta oss fram via spelytor, kortpassningsspel för att tala klarspråk. Eller gå direkt mot Zlatan eller Marcus Berg eller vem som nu spelar. Eller in bakom motståndarnas backlinje. Motståndarna ska inte veta hur vi ska göra. Vi ska ha en variation. Det trycker vi jättemycket på, säger han.
– Pendeln i europeisk fotboll slår hela tiden så här. Det som kallades tiki-taka för tio år sedan, det finns inte i dag. Tittar du på Real Madrid till exempel. De går direkt in bakom motståndarnas backlinje. Du såg säkert matchen mot Liverpool. Real Madrid är ju lite präglade av hur Spanien spelar landslagsfotboll. De jobbar mycket med spelvändningar, direkt in bakom motståndarnas backlinje.
Vad väntar du dig av Spanien?
– Spanien kommer att scouta oss lika mycket som vi kommer att scouta dem. Tänk på matchen när vi mötte Spanien här. Deras två första anfall har du fem spelvändningar. Så har du inte sett Spanien spela på många, många år. Vad var Spaniens idé mot oss? Vi har lärt oss stänga centralt. Var finns det ytor? Utanför. Du vill komma runt. Då står man och matar spelvändningar. Spelvändning på spelvändning.
– Så: Vi vill kontrollera matcherna, men vi ska göra det med smartness. Jag vill ha bollen i laget, men vi måste tänka på hur vi händer när vi tappar den. Var finns vår balans? Det var något jag upplevde att vi lärde oss saker om efter matchen borta mot Portugal. Vi pratade om det, för det såg inte jättebra ut.
Det går ju att strukturera om utgångspositionerna och balansera upp med ytterligare en central mittfältare om man vill äga bollen mer. Janne har varit inne på att det är något ni funderat på. Vad säger du?
– Absolut. Det finns många sätt. Men så här: Grunderna i hela vårt spelsätt finns kvar från 2016. Alla ser inte på fotboll på samma sätt. Men vilka egenskaper har spelarna?
Men du håller med om att om man vill ha en mer offensiv balans är det ju ofta ganska effektivt att ha ytterligare en spelare centralt som kan sätta stopp för omställningarna.
– Det bör ju finnas. Men jag brukar prata om att en spelare inte räcker. Du behöver fyra eller fem, till och med, beroende på vem du möter. Motståndarna avgör det där. Hur ligger du i balans? Med ett markeringsförsvar eller ett zonförsvar? Är det med två mittbackar och två innermittfältare? Eller tre och tre? Vilken första passning söker motståndarna i sina omställningar? Det är där vi måste sätta stopp. Det finns olika variabler. Men vi har inte låst oss vid någonting.
– På ett sätt har vi ju redan tre innermittfältare. Om du tittar på vårt anfallsspel jobbar vi ju väldigt mycket med att dra in vänstermittfältaren, så vi får ju ofta tre innermittfältare med boll. I en omställningsfas när vi tappar bollen kan du välja direkt eller indirekt återerövring. Men du har lik förbannat tre spelare centralt. Vilken rollfördelning har dem? Vilka egenskaper har spelarna?
”Spelar ingen roll hur jävla bra man är”
Innan coronapandemin lamslog världen var det inga stora pengar tillbaka på att Marcus Berg och Robin Quaison skulle bilda anfallspar i Andersson och Wettergrens landslag, men när EM-premiären närmar sig talar en hel del för att det blir andra spelare längst fram.
I mars testade man Alexander Isak och Zlatan Ibrahimovic. Inför mästerskapet har den senare bytts ut mot Dejan Kulusevski.
Så stora förändringar har inte hört till vanligheterna sedan bytet av förbundskapten 2016.
– Kastar du ut de elva bästa spelarna i världen, ger dem en boll och säger ”vinn matchen”, då tror inte jag att de gör det, säger Wettergren.
– Vem som än spelar: Våra anfallare måste lära sig varandra precis som Robin Quaison och Marcus Berg har lärt sig varandra. Jag tror mycket på att lära sig varandra. Vad är den ena spelaren bra på? Hur vill han ha bollen? Han vet var jag vill ha den när jag går i djupled. Ju mer vi får jobba tillsammans tror jag att det blir ännu bättre. Isak och Zlatan gjorde två matcher och två träningar ihop. Man såg skillnad mellan matcherna i Georgien och Kosovo. Vi har smarta fotbollsspelare.
Det här resonemanget påminner om en anekdot som tycks rama in ert tankesätt. Ni satt och pratade i Milano inför play-off-matchen mot Italien och enades om att ni skulle tacka nej till Marco Veratti i startelvan om ni erbjöds honom.
– Det stämmer fortfarande. I ett lagbygge måste man ha relationer till varandra. Alla ska veta sin uppgift. Alla ska veta hur vi spelar anfallsfotboll och försvarsspel. Om alla vet vår spelidé kan vi jobba med flytande formationer. Vi sätter våra utgångspositioner, men det är inte säkert att det är samma spelare. Alla lag i Europa, mer eller mindre, förutom de skandinaviska lagen, spelar ett zon-markeringstänk. Det handlar om att dra i väg spelare från olika ytor för att du vill åt en yta. Då handlar det väldigt mycket om motrörelser. Om du är yttermittfältare och jag är ytterback, och du rör dig, då kan jag gå på den ytan. Det handlar om samhandling. Det här lär man sig genom att spela ihop. Det våra spelare är helt fantastiska på är att hjälpa en ny spelare som kommer in. Man tar fullt ansvar för att lära varandra, utifrån vår spelidé.
– Titta på träningarna. Jag kanske har haft ett teoripass, men spelarna står och berättar för den nya spelaren att ”du ska agera så här”. De tär underbart. Då har vi fått en lärandeprocess där spelarna hjälper varandra. Jag tror stenhårt på det. Fotboll är en lagidrott. Du är så beroende av dina kamrater för att du ska lyckas. Om inte dem gör sitt jobb spelar det ingen roll hur jävla bra du är.
När du tittar på europeisk fotboll, är det inte svårt att översätta saker som händer i klubblag till er miljö?
– Det är svårt för oss att utveckla liknande saker. Det vi kan göra är att prata om våra utgångspositioner och be spelarna att agera som de kan. Tar man Emil Forsberg är han bra på att ta sig in och ligga precis bakom forwards och kombinera därifrån. Vi bygger ingen träning på att han ska in där, utan ger honom förutsättningar att komma in. Annars tycker jag att vi har legat långt fram i taktiska trender. Vi har en variation. Vissa lag man tittar på blir man mörkrädd av.
Vad menar du? Lag som har bollen för mycket utan att göra något av den?
– Man passar sig själva till döds. Vad är syftet? Målen står på kortsidorna. En passning för att komma till friläge tar jag varje dag i veckan. Jag behöver inte 100 passningar för att komma dit. Storlagen är mer direkta i sitt spel. Vi har fått en annan 9:a-typ i dag än för några år sedan. Titta på Lewandowski, Zlatan, Benzema. Det är boxspelare som är duktiga i övriga delar av spelet, men duktiga när det kommer inlägg. Många lag hamnar i inläggsspel. Det enda stora laget som inte är där i dag är väl Manchester City. Men nu vill de ha dit Haaland. De vill ha en sådan spelare. Fotbollen har förändrats. Om fem år kanske vi är tillbaka till något som liknar tiki-taka igen. Har du spelare som Xavi, Iniesta, Messi och Busquets, då föds den spelidén. Tränarskapet handlar om att sätta ihop spelsystem utifrån det material du har. Börja där, värva in spelarna du vill ha för att din spelidé ska växa fram.
Ni har ju i likhet med andra landslag i Europa börjat få in en generation spelare som är mer tekniskt orienterade än tidigare. England är ett annat exempel, där byter Gareth Southgate ut halva truppen mellan samlingarna. Finns det en risk att det går för fort även för er med tanke på att de här spelarna ofta har en spelstil som är ganska iögonfallande?
– Jag har inga problem med att stoppa in unga spelare. De måste bara vara klara. Det är också bra att göra det när det finns mer etablerade spelare runtomkring. Om man tar in en massa nya spelare på en gång ger man dem inte riktigt förutsättningarna att lyckas.
– Man får inte glömma det som är ”typiskt svensk fotboll”. Teknik är en sak, det finns många andra egenskaper. Taktiskt medveten, positionsspel, duellspel. Du måste lära dig allt sådant. Jag tar Spanien igen. Spelarna har väldigt bra teknik, men det är taktiskt oerhört skickliga spelare. Du klarar dig inte med teknik. Ta Dejan Kulusevski som ett exempel hos oss. Han är en ung och tekniskt duktig spelare, men han är också taktiskt briljant. Han kan spela yttermittfält, 10:a och forward i Juventus, ett av världens bästa klubblag. Teknik räcker inte.
Du idealiserar både lag och spelare som är svåra att kategorisera utan behärskar det mesta. Är det en sammanfattning av kravbilden på fotboll just nu?
– Mycket av dagens fotboll handlar om flytande formationer. Du är inte traditionellt yttermittfältare. Du har det kanske som en utgångsposition, men du vandrar hur mycket du vill. Någon annan tar din plats. Det är platsbyten. Allt handlar om att skapa ytor hos motståndarna. Alla lag spelar med zonmarkering. Jag markerar dig i min zon. Om du som anfallsspelare vandrar runt, då måste jag som försvarsspelare ta ett beslut. Släppa eller följa med? Då måste någon annan ta över. Följer jag skapas en yta. den nya fotbollsspelaren är flytande. Den nya fotbollen är flytande. En högerback är ofta längst fram och kan göra mål. Bollen avgör våra positioner. Vi skiter i vad motståndarna håller på med.
Står vi bra rustade inför den flytande fotbollen? Har vi spelare som behärskar den?
– Ja, spelarna behärskar den i sina klubblag. Titta på vår match mot Kroatien hemma i Nations League. Dejan spelade forward och Emil Forsberg till vänster. Bryter du ned matchen ser du att Dejan vandrar och Emil tar hans position mycket. Det ger oss ett intressant och svårläst anfallsspel. Det är inte hela sanningen. Ibland behöver du flytande formationer, men då behöver du samhandling.
”Är inte avundsjuk på Janne”
Sannolikt kunde diskussionen han pågått i flera timmar. Peter Wettergren hatar inte att prata om fotboll. Den 12:e juni reser Sverige till Spanien och Sevilla. Därefter till Sankt Petersburg, innan det bär av hem till Göteborg och därefter tillbaka till Ryssland.
Och så hem igen. Och kanske i väg igen om det blir åttondelsfinal.
EM spelas, trots pandemin, i tolv länder.
Uefa:s besynnerliga idéer är ett av flera ämnen som både Wettergren och Janne Andersson inte älskar att lägga tid på. Gång på gång hamnar dock olika frågeställningar i deras knä.
Den assisterande förbundskaptenen skrockar för sig själv när jag för det på tal. Kan han utvinna ens en procents logik i att beslutet inte är återkallat?
– Egentligen inte. Nej. Jag vet inte varför man gjorde så här. Jag har läst att det var Platini som ville göra någon manifestation för Europa, något jubileum. Jag har lite svårt att fatta det.
Det är ju ett i raden av beslut eller omständigheter som inte är helt enkel att förstå, men som ni ändå får frågor om. Qatar, Super League, det här. Har du själv förtroende för Fifa och Uefa som organisationer?
– Ja, det har jag. Fotbollen fungerar väldigt bra i stora drag. Alla organisationer har sina brister.
Ni hamnar ofta i kläm av deras beslut.
– Jag känner mig lite som en martyr ibland. Jag är anställd för att jobba med fotboll. Vi har folk på förbundet som driver de här frågorna och gör det på ett bra sätt. Jag har 100 procent förtroende för Håkan Sjöstrand och Karl-Erik Nilsson. Vi försöker trycka på med vad vi tycker. Vi har jättebra samtal.
Kan inte ni vädja till dem om att få ett slut på den här eviga listan av konstiga beslut?
– Jo, och vi har den dialogen. Men vi är en röst av vad, 52? Fifa är ännu större. Det viktiga är att vi gör någonting. Om alla gör lite blir det förändring. Det är samma sak med fattigdom eller vad det än gäller. Du kan inte göra allt själv.
Men ni längtar inte till nästa stora kontrovers som kommer från huvudkontoret i Zürich och landar i ert knä?
– Det brukar vara Jannes jobb att hantera den sortens frågor.
Svaret låter inte fullständigt. Wettergren funderar några sekunder.
– Jag avundas honom inte. Så mycket kan jag säga.
