Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Johan Orrenius: Pirlos straff förändrade allt

Foto: Christian Örnberg

Han hade gjort en magisk match och verkade trött.

Men en riktig mästare sparar alltid det bästa tricket till sist.

Andrea Pirlos geniala straff förändrade allt.

Och rätt lag vann.

Antonín Panenka. Francesco Totti. Zinedine Zidane.

Och Andrea Pirlo.

Bara genier lägger straffar på det sättet, och i såna lägen.

Jag tänkte när Pirlo gick fram att det vore så hemskt om han skulle missa. Han hade gjort en enastående match, slagit passningar som bara han kan göra, serverat sina lagkamrater gång på gång, valt det svåra alternativet framför det lätta – bara för att han kan.

Läget var minst sagt pressat. Riccardo Montolivo hade slagit sin straff utanför, England var uppumpat, England hade övertaget. Andrea Pirlovar tvungen att slå in sin straff för att hålla Italien vid liv.

Han slog inte in den.

Han kysste in den med sin sensuella fot.

Joe Hart räckte ut tungan för att störa men var inte ens nära.

 

Och jag älskade att förbundskapten Prandelli i det läget kunde se det stora i situationen, att han kostade på sig ett leende, trots att Italien fortfarande var i brygga. Kanske visste Prandelli att det handlade om mer än bara ett straffmål.

Just nu tror jag på fullt allvar att Pirlos iskyla fick Ashley Young att skjuta i ribban minuten senare. Young såg i alla fall livrädd ut när han gick fram mot Buffon.

Det var EM:s första 0–0-match, men det var också en underbar 0–0-match. Daniele De Rossi hade en fräsande yttersida i stolpen tidigt, men annars var det Englands inledning. Sedan tog Italien över, mer och mer. Pirlo kom in mer i spelet, Montolivo var bra och Balotelli var ovanligt närvarande.

England kämpade beundransvärt, precis som de har gjort i hela turneringen. Glen Johnson slet kanske mest av alla och engelsmännen var inte ofarliga när de väl stack upp, Welbeck hade till exempel ett fint läge före paus. Men det var Italien som styrde och i början av andra halvlek borde målet ha kommit.

Både mot Spanien och Kroatien i gruppspelet mattades Italien efter en timmes spel.

Lite så var det nu också. Engelsmännen var givetvis också trötta, men det blev lite lättare för Lescott och Terry att skydda sitt straffområde ju senare timmen blev.

 

Förlängningen minns jag knappt. Jag tror att Italien var lite bättre där också, kanske minns jag fel. Pulsen har ännu inte gått ner efter straffdramat och just nu är min mjuka hjärna kvar i det.

Vi vet ju att England i princip alltid förlorar straffsparksläggningar. Ändå lyckas man bli överraskad varje gång. Det var ju en bedrift av England bara att ta kvartsfinalen dit och ett tag verkade det som om Roy Hodgson bara var två matcher ifrån att bli adlad.

Sedan hasade Pirlo fram.

Ja, hasade, som om han hade mockasiner i stället för fotbollsskor på fötterna.

Han har egentligen inte alls en vinnares kroppsspråk. Det finns inget Erik Hamrénskt ”shining” över Andrea Pirlo. Ögonen är halvslutna, han ser konstant sömnig ut, ibland till och med ointresserad.

Men Andrea Pirlo vet.

Allt handlar om den inre övertygelsen.

Och egentligen är det ju tvärtom: Var en vinnare så ser du också ut som en.

 

Ashley Cole blev den andra brittiska syndabocken och får idag blommor från Chris Waddle, Gareth Southgate, David Batty och från resten av den dystra sumparklubben. Cole valde samma hörn som mot Bayern München i ChampionsLeague-finalen. Den gången lyckades han. Men nu läste Gianluigi Buffon sönder honom och Diamanti var sedan stensäker när han sköt Italien till en semifinal mot Tyskland.

England har gjort en bra turnering och mest lider jag faktiskt inte med de som missade.

Steven Gerrard har gjort sitt livs bästa mästerskap. Han har burit sitt England och förtjänade mer än så här.

Ändå känns det helt rätt med Italien i semifinal, Italien var det bättre laget och har störst potential.

Det kommer att bli svårare mot Tyskland, men så länge Andrea Pirlo andas finns det alltid hopp.