Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slovakien fick helt enkelt kapitulera

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

Sverige kan inte spela som Spanien.

För all del.

Efter en och en halv match var det skönt att äntligen se Janne Anderssons landslag spela som Sverige.

När slutsignalen gick var det ännu skönare.

För han var ju helt överlägsen.

Helt, totalt, fullständigt överlägsen. Slovakien orkade inte med honom, och vem kan klandra dem. I Sankt Petersburg såg vi en 21-åring på väg fram genom tid och rum i ilfart plocka upp en hel match, titta på den och slita den i stycken. Alexander Isak dribblade av dem, sköt ned dem, löpte sönder dem, stirrade ut dem tills Slovakien helt enkelt kapitulerade. 

Till slut skar han upp deras backlinje och tvingade Martin Dubravka till en matchavgörande fällning, och med det hade han fått som han ville.

Sveriges mästerskap är på väg åt rätt håll. Efter en timmes ovanligt väl underbyggt tvivel och torftig fotboll kom uppryckningen och scenförändringen som får sommaren att vandra i annan riktning. 

Sverige vågade, Sverige vann – och man gjorde det anledda av en spelare som förändrar konturerna av sitt landslag.

Oroligt Sverige

Det känns så längesedan, men visst började det nervöst det här?

Usch, vad alla såg påverkade ut av stundens allvar. Victor Nilsson Lindelöf missade bollen, passningsspelet saknade alla spår av synkronisering, Krisoffer Olsson kom in sent in på Robert Mak och fel i matchen, Mikael Lustig skickade ett inlägg som kom tillbaka med fem ton snö. Först efter 20 minuter fick hans Sverige en minut av grepp om spelet. Slovakien drog ihop sig och stängde allt centralt, lät sina motståndare börja brodera – men det ebbade ut lika snabbt som det kom.

Något spelövertag var det inte frågan om. I stället följde ett frustrerat ställningskrig som snart skulle ta tråkigare riktning. Slovakien lyckades hyggligt med att sätta Hamsik i spel, Sverige misslyckades med att hitta ett motmedel. Kristoffer Olsson fann ingen naturlig plats och saknade rytm i både passningsspel och press. Resultatet blev bekymmersamt. Ett gult kort och ett antal fällningar som såg senfärdiga ut skapade mer oro i ett redan oroligt och oväntat osäkert svenskt spel. 

Dropparna av farhågor som dröjt sig kvar från Spanien växte. Sverige hade inte ultradefensivförsvarat sig genom halvleken, utan klivit ut med självpåtagna krav att komma med ”bevis” för sin förmåga, men presterade halvmesyr i passningsspelet och kämpade för att erövra bollen utan att klara det.

I slutet av halvleken fick Marek Hamsik ett skottläge. Bollen drog han över, men ut bröt en diskussion med Robert Mak. Hamsik var förbannad, skällde på sin lagkamrat, och där hade vi Slovakien, missnöjda med att inte ha åstadkommit mer mot ett Sverige som helt enkelt inte gick att känna igen.

Allt behövde hända

Om något behövde hända? Allt behövde hända. Det fanns en avgörande dimension som inte syntes alls: Slovakien behövde inte vinna, men det behövde Janne Anderssons landslag.

Framför allt behövde Sverige våga och någon som visade vägen.

Jag skrev innan den här matchen att Alexander Isak väntar på sin definierande landskamp, en match att göra synonym med sina färdigheter. Här började den. 

Det dröjde knappt en minut innan en första tendens till mer svensk angelägenhet syntes: Forsberg skarvade fram honom, men skottet gick via en täckande Skriniar.

Sverige fortsatte sätta hög press. Målchansen skulle dröja till en timme var spelad, Isak iscensatte den. Han tog emot, vände upp och lät bollen gå till Sebastian Larsson, inlägget nådde Ludwig Augustinsson som träffade bollen bra, men Martin Dubravka sträckte ut och tippade den fenomenalt över ribban. På den efterföljande hörnan var det Danielson som nickade – framnickad av Isak – men strax över. 

Sverige hade äntligen något på gång. Isak sköt från distans via slovakiskt ben till hörna. Andersson bytte, och bytte helt rätt. En svag Kristoffer Olsson klev av mot Viktor Claesson och Marcus Berg ersattes av Robin Quaison. Det var en signal om en förestående intensifiering, en uppväxling av energi, fart och löpstyrka.

Stod för en häpnadsväckande aktion

Det dröjde inte länge innan det svenska anfallsspelet bet ännu mer.

Isak nickade på nytt, den här gången över. Saker började hända runtomkring honom, andra spelare drog nytta av den urkraft som plågade det slovakiska försvaret. Forsberg hittade sin yta, Slovakien såg allt mer villrådiga ut, resignerade inför det faktum att det som återstod var en svensk måljakt.

Den leddes av spelaren vars namn jag har nämnt en gång för mycket, och som snart stod för en häpnadsväckande aktion. Slovaker låg i drivor bakom honom när han hade överlevt fem försök att bli nedhyvlad. Isak vacklade till som värst, fortsatte fram, lurade upp en till på läktaren, rusade förbi sista hindret och fick målet i sikte. Avslutet mot första stolpen var bra, men Dubravka klarade. 

Ett lag som vågade

Det började allt mer kännas som en fråga om huruvida han skulle lösa det här, och nog fan skulle han det. 

Djupledsbollen till Robin Quaison var ytterligare ett ögonblick av suveränitet – straffen som Martin Dubravka drog på sig odiskutabel. I momentet efter behövde Sverige Emil Forsberg, straffen gick inte att rädda, och med det var uppdraget slutfört.

Resten av matchen blev en uppvisning i Sveriges förmåga att hantera olika matchbilder, kryddat med ett par kloka byten från en förbundskapten som presterade en utmärkt andra halvlek.

Efter 135 minuter av tvivel, passivitet och frustration kom en total motsats. Det här var ett lag redo att göra sak av sitt mästerskap, ett lag som vågade, inspirerat av en spelare som gör att vi kan hoppas på nästan vad som helst.