Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hans hälsning är ord att alltid bära med sig

Foto: FRIEDEMANN VOGEL / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Finland vann sin första mästerskapsmatch genom tiderna.

Christian Eriksen vann livet.

Det var en kväll då resultat spelade en liten roll.

Och fotbollen visade varför den spelar en stor. 

De sprintande läkarna.

Den skyddande muren av danska landslagsspelare.

Hjärt- och lungräddningen och tystnaden.

Det var kvällen då fotbollen på allvar skulle komma tillbaka till Skandinavien efter 16 långa månader.

16 000 på läktaren, en fantastisk försommarkväll i Köpenhamn och så, mitt i ett steg, föll Christian Eriksen till marken.

Det som sedan hände var fruktansvärt att se.

Men när vi nu sitter här på andra sidan – när det danska fotbollförbundet DBU meddelat att mittfältarens tillstånd är stabilt, att Eriksen är vaken och att han pratat med sina lagkamrater – fanns också andra saker att se.

Bilderna av hur den danska lagkaptenen Simon Kjaer bildade den där skyddande muren runt sin drabbade lagkamrat, sjukvårdspersonalen vars arbetes utgång är värt alla medaljer och pokaler som någonsin ska delas ut, Kjaers och målvaktsstjärnan Kasper Schmeichel omfamnande av anhöriga.

De finska supportrarnas tydliga lågmälda stöd under den tid då publiken i Parken svävade i ovisshet.

Och sedan det finska landslaget som ställde sig och applåderade in sina motståndare till match igen.

För det var så spelarna själva ville ha det.

Det danska landslaget kom efter att de varit i kontakt med Christian Eriksen på sjukhuset överens om att återuppta matchen.

Och så blev det. 


Efter att det meddelats att de båda lagen ville spela klart stämde den danska nationalarenan upp i ”Vi er røde, Vi er hvide” från VM i Mexiko 1986 och när den var över möttes man av applåder från motståndarna på läktaren.

45 minuter efter att EM-premiären skulle tagit slut startade den igen.

När domare Anthony Taylor från England blåste i gång den 43:e matchminten var signalen som en enda lättad utandning över att den här kvällen inte slutade på ett sätt vi inte ens vill tänka på.

En dryg halvtimme senare gjorde Romelu Lukaku 1–0 för Belgien mot Ryssland i Sankt Petersburg och firade målet med att jogga bort till kamerorna och säga: ”I love you Chris”, till sin lagkamrat från Inter.

Det var så kvällen var.

Det var inte bara i Köpenhamn som fotbollen handlade om något långt mycket viktigare än fotboll.

Att Joel Pohjanpalo nickade in 0–1 för Finland och Pierre-Emile Højbjerg missade en straff för Danmark kommer att synas i historieböckerna.

I en annan kontext hade berättelsen om slutresultatet 0–1 handlat om en finländsk fotbollsresa med en mästerskapsstart från sagorna.

I en annan kontext hade den blåvita fotbollsmässiga hängivenheten, tydligheten och kompromisslösheten flugit över Europa.

Men när kontexten handlar om att idrotta eller leva finns inget val.


Danmarks förbundskapten Kasper Hjulmand gav en lika stark som känslosam presskonferens. När frågan om hur hans spelare bildade den skyddande muren kring Christian Eriksen brast Hjulmands röst och tårarna trillade.

”Det är ett kamratskap i den här gruppen som inte bara handlar om fotboll. Deras liv har flätats samman. Fruar, flickvänner, barn. Allesammans tänkte de omedelbart på familjen. På Christians familj, på sina egna familjer.”

När Parken slutligen släckte ner och junikvällen börjat kylna på skickade speakern med alla en hälsning på vägen.

”Tack för ert tålamod.

Det har varit en svår kväll för oss alla.

Tack för ett stöd.

Ta hand om er.”

Det är ord att alltid bära med sig.

Och när fotbollen är som allra bäst är det just det den gör.

Från de allra yngsta ungdomar i de allra minsta av föreningar. 

Via alla oss som tittar på, genom alla lager och länder.