Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Går att imponeras och samtidigt vara kritisk

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Viktor Claesson inledde på bänken men byttes in i andra halvlek.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Ska vi skämmas över prestationen eller blev vi tystade av Janne Andersson?

Det går att imponeras av Sveriges poäng i Sevilla och samtidigt vara kritisk mot delar av insatsen.

Jag vet faktiskt inte när jag senast såg en lika spretig flodvåg av reaktioner som den som följde den svenska EM-premiären. 

Svenska supportrar, ex-spelare, medier, studioexperter, content-makare och andra pratkvarnar förfasades över Sveriges primitiva approach och hyllade förbundskaptenen som ett geni om vartannat. 0-0 trots det hemska spelet. 0-0 tack vare den taktiska triumfen. I tv-studios, tidningar, min mejlkorg, utanför Estadio La Cartuja och på sociala medier. I andravågen kom reaktionerna på reaktionerna. Alla som ställde högre krav än så här var verklighetsfrånvända, alla som nöjde sig med spelet omfamnade en svensk fotbollskultur vi måste bort ifrån.

Alla känslor på en och samma gång, och det har sina skäl. 

Sveriges insats var extraordinär på flera sätt. Dels för att den var heroisk. Det är sällsynt med en grupp spelare som så villkorslöst lyder en matchplan och utför den med samma lojalitet i 90 minuter. Ingen faller ur ramen, ingen tröttnar, ingen tappar tålamodet, och sådant åstadkommer bara bra ledarskap. Utan hängivenheten hade Spanien vunnit, hur många spelare Sverige än haft bakom bollen.

Dels för att den gav det önskade utfallet. Matchplanen mynnade ut i poängen den var ämnad för, men det går att ifrågasätta huruvida den egentligen fungerade tillräckligt bra. Framåt? Inte alls. Ingen av Sveriges två chanser föddes ur någon spelmässig metod, någon plan för hur Spanien skulle såras. Båda gångerna fick Spanien in spelare på rätt sida, stoppade upp spelet och borde ha avväpnat Sverige – men Alexander Isaks utbrott av världsklass gick inte att försvara sig mot. 

Åt andra hållet lyckades Luis Enriques lag peta hål på den svenska folkmassan någon gång för mycket. Dani Olmos nick från en meter som Robin Olsen fantomräddade. Kokes avslut när han anlände med fart in i straffområdet. Kokes avslut när Lustigs rensning misslyckades. Moratas friläge. Bara i första halvlek var det smått osannolikt att ingen av chanserna förvaltades. I andra halvlek nickade Moreno från en meter på Olsen och Sarabia fick bollen på sig när Alba satte honom i rent läge. 

Gissningsvis hade inte tongångarna varit lika förstående om så blivit fallet. 

En extraordinär insats

Insatsen var även extraordinär för att den saknar motstycke. Sex spanska spelare slog fler än 89 passningar, Sverige slog, enligt den välrenommerade statistikplattformen Opta, 89 passningar totalt, mindre än en i minuten. Det är det lägsta antalet Opta har noterat i ett EM-slutspel sedan 1980. Av alla andra länder som deltar i sommarens slutspel är Finlands 192 det näst lägsta.

I min värld är det oavgjorda resultatet och det faktum att den taktiska angreppsmodellen till slut betalade av sig saker att imponeras av – men det finns inslag att inte imponeras av också.

Mitt största problem är hur den extrema ansatsen reducerar de svenska spelarnas egenskaper till otillräckliga på ett sätt som inte riktigt stämmer. Ingen ifrågasätter att Spaniens spelare är bättre, att Spaniens sätt att spela innebär att Sverige behöver spela avvaktande och inte bjuda på någonting – men Janne Anderssons startelva är inte så många mil sämre att man måste be sina motståndare spela hela matchen på egen hand. Genom att starta Sebastian Larsson, som gjorde tio mittfältares arbetsinsats, i stället för Viktor Claesson gav han Luis Enrique några procent mindre att oroa sig för. Detsamma gäller bytet av Alexander Isak. Frågan är om deras medverkan verkligen hade kostat så mycket för Sveriges förmåga att försvara sig.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

När förbundskaptenen försvarade prestationen på måndagskvällen framförde han två förmildrande omständigheter. Den ena var värmen, Sverige orkade inte stå upp bättre. Det andra var att vi spelade mot Spanien på bortaplan. Båda går att köpa.

– Jag tänker inte skämmas för det här, markerade han från presskonferenspodiet när frågorna om insatsen kom en efter en.

– Ni måste förstå att vi möter ett av världens bästa landslag. Vi kan inte spela på något annat sätt.

Men där börjar skon klämma. 

Upprättar en falsk balans

Andersson, som själv poängterar att Sverige kan bättre och anmärker på brister, fortsatte och pratade om förra höstens spel i Nations League, att den här insatsen var kontentan av landslagsledningens ”lärdomar” från smällarna man åkte på mot Frankrike och Portugal i höstas. Nu hade Sverige i alla fall inte agerat ”naivt”.

Det är att diskutera utifrån en sorts falsk balans. 

Att spela naivt har ingen efterfrågat. Hur tacksamt det än är att måla upp kritiken mot Sveriges spel som indirekta önskemål om en förlust med 4-0 där Sverige ”i alla fall är lite sköna” är det ett svar till en meningsmotståndare som faktiskt inte finns.

Kan Sverige inte spela på ett annat sätt mot så kallade ”världsnationer”? Är det enda sättet att så här handlöst kapitulera inför mer bollbegåvade spelare? Naturligtvis inte. 

Alternativet till den vidöppna, glättiga bollinnehavsfest som Portugal vann med 3-0 efter att ha ställt om på Sverige förra hösten är inte det som hände i Sevilla. 

Det finns ett mellanting – och vi har sett det allihop.

Janne Anderssons Sverige har mött Frankrike på Stade de France och förlorat orättvist med 2-1 (318 passningar, fem avslut, 31 procent boll), slagit samma Frankrike på Friends med samma siffror (404 passningar, åtta avslut, 40 procent av bollen). De kryssade mot Holland i Anderssons debut som förbundskapten (244 passningar, åtta avslut, 36 procent boll), vann en träningslandskamp borta mot Portugal med 3-2 (335 passningar, 13 avslut, 40 procent boll), vann mot Italien med 1-0 i VM-play-off (313 passningar, 7 avslut, 37 procent boll), kryssade mot Italien på San Siro i den insats som påminner mest om den här (184 passningar, 3 avslut, 20 procent boll), föll på målsnöret mot Tyskland i VM (203 passningar, 6 avslut, 23 procent boll) och – inte minst – kryssade mot Spanien på Friends i oktober 2019 (243 passningar, elva avslut, 26 procent boll), om än under en annan förbundskapten. 

Siffrorna är från olika statistikplattformar men ger en ungefärlig bild. Ingen gång noterades europeiskt bottenrekord för antal passningar inom laget, ingen av gångerna underkände ansatsen spelarnas förmåga att göra något av bollen på samma sätt som i måndags kväll. Där ligger insatsens brister.

Ett av Europas mest taktiskt flexibla landslag

Själv tycker jag inte att det är så upprörande att man tycker olika om det här. Tvärtom. Vi borde bli mer som till exempel Holland, kasta oss in i offentliga debatter om fotbollsideologi mer regelbundet. 

Ovanan märks. Det blir snabbt lite laddat. Janne Andersson har skaffat sig – och förtjänat – ett grundmurat förtroende i Sverige. Det syns inte minst när han plötsligt får får utstå små droppar av kritik. Inte på honom själv, utan hans många supportrar. Argumenten som dyker upp till den svenska insatsens försvar tar ofta sin utgångspunkt i värld där ingivelsen att tänka kritiskt kring förbundskaptenens agerande är något man bör hålla sig ifrån: Hur vågar ni ifrågasätta honom? 

Jag tycker att Sveriges förbundskapten är en av våra största konkurrensfördelar. Vi har inte bara ett ledarskap som möjliggör uppoffrande uppvisningar av det slag vi såg mot Spanien, utan ett av Europas mest taktiskt flexibla landslag, en spelmodell som i grund och botten är densamma men vrids åt ett håll eller ett annat. Mot Spanien hade han vridit den så långt han kunde åt ena hållet, mot Slovakien kommer Sverige att spela med helt annan fart under fötterna.

Min gissning är att vi inte kommer att känna oss vare sig skamsna eller tystade efteråt.