Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fullständigt otänkbart att det skulle ske i dag

Foto: Marcus Ericsson
Foto: NILS PETTER NILSSON

GLASGOW. När Sverige mötte Ukraina 2012 kunde Mikael Lustigs landslagskarriär ha kört i diket.

Nio år senare har han låtit helt andra saker definiera honom.

I kväll är en modern blågul ikon tillbaka i Glasgow, redo att sluta cirkeln mot samma lag.

Det finns gott om landslagskarriärer som har hackats ned i förtid. Det är i alla fall min bild. Ibland handlar det om en utbredd misstro mot spelarens förmåga. De flesta minns tongångarna som ackompanjerade Gary Sundgren och Sidleds-Danne medan de avlägsnades från landslaget. Är det inte spelarens karaktärsdrag är det ett misstag. Behrang Safaris inkast mot Holland. Oscar Wendt efter den där kvällen i Budapest.

Om du simulerar Mikael Lustigs karriär hundra gånger tror jag att det finns flera utfall där vi adderar honom till samma lista efter den 11:e juni 2012 i Kiev.

– Jag vet inte vad jag ska säga om det, säger han när vi träffar honom i Göteborg nio år senare. 

Men det vet han visst.

– Det är småsaker som kan bli extremt stora i mästerskap. Det var första gången det blev viralt, man hänger ut någon socialt. Där lever vi nu. Där är vi. Vi ser Morata nu, får åka på den. Det är därför det blir en extrem press som det inte varit innan. Ett misstag och risken är stor att man blir uthängd, säger han.

Följ med nio år tillbaka i tiden. Lustig själv räcker upp händerna. Stolpen var hans, han borde gjort det bättre när Andrij Sjevtjenko skarvade in segermålet. 

Inga undanflykter, inga bortförklaringar, inget sätt att stoppa den första virala syndabockskampanjen mot en svensk landslagsspelare från att bryta ut med full kraft. Burop på Råsunda, elaka rubriker och kampanjer från kvällstidningar, förbundskaptener som fryser ut spelare. Historien innehåller många exempel på blågula spelare som fått utstå mer än kritik, men någon flodvåg av hån i sociala medier hade inte följt med hem på samma sätt.

Kampanjen levde sitt eget liv

#hållenstolpe heter hashtagen. Att göra ett återbesök i dygnen under vilka den sprids på Twitter är att resa till en annan tid.

Alla deltar.

Programledare och andra väletablerade journalister på flera av landets största mediehus, blivande styrelsemedlemmar i allsvenska klubbar, polisen, blivande landslagsspelare i fotboll, artister, kommentatorer, landslagsspelare i ishockey.

Den viralgranskande journalisten Jack Werner hyllar kampanjen som ”bra” på Twitter och intervjuar upphovsmannen, Fredrik Strömberg, på sin blogg. Strömberg trycker på att han inte vill hålla Lustig ”ensamt ansvarig” för att Sverige förlorat matchen, men tillägger att det ”i stora drag är skitenkelt att hålla första stolpen”.

”Riskerar den här kampanjen ge bilden av att han var det?”, frågar Werner. 

”Det tror jag inte.”, svarar Strömberg.

Texten avslutas med en uppmaning till läsarna: ”Ut i naturen och håll en stolpe nu, kära läsare, om du vill hamna i sporthistorieböckerna.” 

Oavsett avsikterna: #hållenstolpe lever snart sitt eget liv. 

Både Expressen och Aftonbladet – där man tvingas stänga kommentarsfältet under nyheten om Lustigs avbön eftersom ”allt för många kommentarer bryter mot tidningens regler” – skriver om den nya roliga grejen på internet. DN upplyser om trenden med rubriken: ”Så här håller du i en stolpe, Mikael Lustig”. 

Sveriges Radio genomför en opinionsundersökning bland sina lyssnare. Bara drygt 200 personer röstar, men 47 procent klickar i svarsalternativet ”Roligt! Och Lustig förtjänar kritiken.” Rapport sänder ett inslag om hur skojiga svenskarna är som håller i stolpar. Snart sprider sig nyheten om upptåget till Norge och Danmark. The Guardian och andra internationella medier uppmärksammar det också. Hela världen får sig ett gott skratt.

Landslagets agerande sticker ut

Och? 

Det här är väl inget att böla för? Lite humor får väl han väl tåla?

För all del, men när man ser vad det blev av alltsammans och hör Lustig resonera om det själv ställer i alla fall jag mig frågande till hur man dribblar sig fram till den humoristiska poängen med #hållenstolpe och tar med sig den därifrån. 

Landslagets agerande sticker ut det också. Dagens stöttande presskonferenser, idrottspsykologiska rådgivare och kommunikation med säkerhetsavdelningar syns inte till. Tvärtom får Lustig indirekt uppmaningar om att inte tjura.

– Han tog det med ett garv, på helt rätt sätt med andra ord, säger dåvarande landslagschefen Lars Richt.

Är fullständigt otänkbart i dag

Helt rätt sätt? Härligt. 

Idag är det är fullständigt otänkbart att det mediala etablissemanget, myndighetsanställda och andra elitidrottare skulle delta i en liknande kampanj för att håna en svensk landslagsspelare, humoristisk underton eller inte, och sedan, i en konstig andravåg, hylla hela spektaklet. 

På det sättet är Mikael Lustig ensam om sin erfarenhet, på ett annat inte, många kolleger till honom har känt på vreden från internets kloaker, dit den skuldbeläggande idiotkulturen har flyttat i stor utsträckning.

På senare år har han gjort allt annat än garva åt den där episoden, den är ett av få ämnen Lustig behandlar med ett genomseriöst tonläge, inte bara nu när vi träffade honom i Göteborg. 

I en intervju med podcasten Lundh 2017 kritiserade han Erik Hamréns oförmåga att skydda honom från kritiken och pratade om hur drabbad han kände sig. ”Det var oerhört tufft”, sammanfattade han.

Det som är slående när vi anländer till Glasgow är hur den ändå inte hindrade honom från att bli en av 2000-talets mest pålitliga landslagsspelare. 

Jag är nog inte ensam om att tänka på helt andra saker när jag tänker på Lustig i landslagströjan. Tvärtom, min bild av honom är hur han erövrat en självklar plats i det svenska fotbollsmedvetandet, en där han i huvudsak uppskattats för sin lättsamhet, sin distans till ämnen som får andra att skrumpna av osäkerhet, sitt järngrepp om högerbacksplatsen under olika förbundskaptener, sina pålitliga prestationer och sitt sätt att förkroppsliga Janne Anderssons landslag.

Kan inte föreställa mig en bättre motståndare

Vid snabb anblick är det inte helt enkelt att se vad Sverige är bra på. 

Detsamma går att säga för Mikael Lustig. Han är inte speciellt snabb, inte speciellt stark, har ingen sensationell högerfot och kommer inte flygande som någon västerbottnisk reinkarnation av Dani Alves. 

Nej, precis som det svenska landslaget behöver man studera Lustig noga för att komma åt kärnan, se hur han har en speciell förmåga att värdera passningsalternativ, placerar sig med stor precision, snackar bort motståndarnas koncentration, hur hans långa ben nästlar sig in (fråga alla Polens anfallare som stod på rad på mållinjen efter Lewandowskis nick) och plötsligt har lirkat fram bollen.

Om någon plats i världen lärde sig se allt det där var det den här, där han växte samman med Celtic och blev spelaren som Emil Krafth aldrig lyckas peta i landslaget. I kväll möter han Ukraina i Glasgow. Är det sista gången vi ser honom spela för Sverige kan jag inte föreställa mig en bättre motståndare på en bättre plats – men nio års erfarenhet av honom och hans landslag säger att det är match på lördag igen.


GUIDE: Allt du behöver veta om fotbolls-EM 2021 

LÄS MER: Dejan Kulusevski hyllas av flickvännen: ”Han är unik”

LÄS MER: Förklaringen bakom de märkliga bilderna på Olsson i EM