Finns inte en tråkigare inställning till fotboll

Foto: PAUL GREENWOOD/BPI/SHUTTERSTOCK / PAUL GREENWOOD/BPI/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: JANE BARLOW / STELLA PICTURES / PA

GÖTEBORG. Sveriges förbundskapten har recenserat sitt eget mästerskap.

”Klart godkänt”, kom han fram till.

Det är lika enkelt att hålla med som det är att konstatera att det inte finns en tråkigare inställning till fotboll än att nöja sig där. 

Krossad av det sena målet, den värsta upplevelsen i karriären, ljudet av ramträffarna ringande i öronen, men ”klart godkänt”. Så recenserade Janne Andersson sin egen och sitt landslags insats när han hade släpat sig till mikrofonerna i Skottland.

Det är enkelt att hålla med. Med all fakta uppställd och all logik inputtad går det inte att göra många andra bedömningar av den totala insatsen, men det finns inget förhållningssätt till fotboll som är tråkigare än att vara nöjd med ”klart godkänt”. 

Alla ville mer, alla hoppades på mer, och hur många gröna bockar Sveriges förbundskapten eller någon annan än sätter i resultatkolumnen i dag: Alla funderar på varför det inte blev mer.

Självsäkerheten smittsam

Andersson hade visat upp en något mer defensiv sida i perioder – ”ni måste förstå att vi möter ett av världens bästa landslag” efter Spanien-matchen var ett utfall i vädjande ton som i alla fall jag inte känner igen – men när gruppspelet var färdigspelat och Sverige fick en hel vecka på sig att förbereda sig för Ukraina bolmade han av självförtroende. Hela Anderssons ideologiska ansats till fotboll och ledarskap hade fått rätt, Sverige stod med gruppsegern i ena näven och en klart överkomlig åttondelsmotståndare i den andra. Janne ville inte vara någon annanstans i hela världen än i sitt omklädningsrum, sa han. En veckas förberedelser. Hemliga vapen på fasta situationer, återhämtade nyckelspelare, tacktal till svenska folket, Liseberg och midsommarmys. Det var dags att växla upp, och förutsättningarna kunde inte vara bättre.

Foto: HANDOUT / REUTERS BILDBYRÅN

Självsäkerheten var smittsam. 

Janne sa det inte rakt ut, men jag var nog en av många som såg sorti mot Ukraina som närmast teoretiskt omöjligt, det ingår liksom inte i Anderssons landslagshistoria att förlora mot lag från det hyllplanet. Turkiet i Nations League 2018 efter en sen kollaps och en rörig 3-2-torsk mot Bulgarien i Sofia 2017, men annars har det inte hänt i tävlingssammanhang. Varför skulle det hända nu?

En attack på Janne – en attack på Sverige

Tryggheten handlade inte bara om resultaten. Sveriges förbundskapten har varit skicklig i sin kommunikation och byggt förtroende av pansar hos den svenska fotbollspubliken. Med tiden har hans ledarskap nästan blivit en viktig identitetsmarkör för landslagets betraktare, en utveckling med god hjälp av eldunderstöd från mer och mindre formaliserade supporterrörelser. En attack på Janne har nästan blivit en attack på Sverige. 

När han fick kritik efter den passiva Spanien-insatsen och Alexander Isak-bytet reagerade många som om de själva utsatts för ett personangrepp, det var EM:s överlägset mest laddade och intressanta diskussion för svensk del, den som handlade om vad det här landslaget kan syssla med, borde syssla med och faktiskt sysslar med.

Själva matchen och förlusten mot Ukraina är inte skäl att ifrågasätta de spelmässiga principerna eller något annat centralt inslag i förbundskaptenens modus, naturligtvis inte. Sverige drev matchen med bollen vid sina fötter på det sätt som efterfrågats. Ukrainas ledningsmål var ett utmärkt anfall, utvisningen på Marcus Danielson en sorts tillfällighet som inte förklaras av en metod med brister.

Foto: VAGELIS GEORGARIOU/ACTION PLUS/SHUTTERS / VAGELIS GEORGARIOU/ACTION PLUS/SHUTTERSTOCK SHUTTE

Sliding doors-känslan kommer därför att dröja sig kvar, hur långt hade allt det här räckt om universum velat annorlunda? Tids nog kommer den funderingen att blekna, och i stället kommer frågorna för hur Andersson ska leda det här landslaget till hösten ta över.

EM ringade in två utmaningar

Det är svårt att identifiera förbättringsområden i hans förmåga att ingjuta ansvarskänslor, respekt och lojalitet i sina spelare, och jag själv tillhör inte de som vill se stora förändringar i de spelmässiga principerna. Sverige har över tid haft en bra förmåga att alternera mellan en taktisk ansats som lägger fokus på att kontrollera ytor och en som i större utsträckning handlar om att kontrollera bollen. Europa är dessutom fullt av landslag som bär på en romantisk tanke om att spela bort allt motstånd. Det är de landslagen Sverige slår med stor regelbundenhet. 

Samtidigt ringade insatserna i EM in två utmaningar.

Den ena handlar om den hårfina gränsen mellan att inte ta risker – och bli lite för feg.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

I många avseenden har Anderssons tålamod och grundmurade förtroende i spelare som andra tröttnat på belönat sig. Man gör fel i att underskatta Sebastian Larssons roll i Sveriges framgångar de senaste åren, likaså Marcus Bergs, och detsamma går att säga om den emellanåt försiktiga spelmässiga ansatsen. Men var på risk-mätaren förbundskaptenen ställer in sitt landslag beror på vad det är förmöget till. 

Den stora, feta frågan att söka svar på nu är var upplagan post-EM 2020 hör hemma eftersom den ser helt annorlunda ut utan Larsson, Berg, Lustig, Svensson och Granqvist. En hel svensk fotbollsgeneration, förkroppsligad i spelartyper, uttryckt genom deras egenskaper och dokumenterad i hundratals landskamper är på väg att tacka för sig. Det betyder saker för ett landslag och dess karaktärsdrag. Det behöver således betyda saker även för den förbundskapten som ska forma om sitt spelarmaterial till ett spelsätt.

Bjöd in till mer press

Den andra handlar om balansen på laget. 

Oftast diskuteras bara balans på ett lag när det släpper in mål, men Sveriges bekymmer i Sevilla och Sankt Petersburg var snarare det omvända, hur en defensiv övervikt inbjöd till mer press. ”Vi blev spelade för låga”, menade både Janne och hans assistent, Peter Wettergren, och alla kunde se vad de försökte beskriva. I sina försök att neutralisera Polen och Spanien – även Slovakien en lång stund – handikappade Sverige inte bara sitt anfallsspel, utan utfärdade en invit till onödigt många sekvenser där man behövde slå ifrån sig. Alternativen saknades i omställningsspelet, det blev stressigt när bollen väl var återerövrad, spelvägarna framåt blockerades av motståndare. Bollen kom tillbaka, igen och igen, och alla insisterade på att det inte var planen.

Mot Ukraina expanderade deras landslag, men sanningen är också att en annan skörhet uppstod åt andra hållet. Förutom målet som Zintjenko gjorde öppnade Andrij Sjevtjenkos lag upp Sverige i omställningar. Det som syntes var samma symtom som under höstens Nations League, en något för enkel väg fram för en motståndare som vill spela sig genom ett Sverige i uppställt anfall.

Golvet försvann under fötterna

Vad berodde det på? Trötthet? Spelarnas form?

Eller något taktiskt?

På en av presskonferenserna förra veckan fick Kristoffer Olsson och Albin Ekdal frågor om de hade upplevt något nytt under EM. Har motståndet hittat en svaghet i Sveriges system? Är det något som gör att det blir så här som inte bara handlar om trötthet eller form hos blågula spelare? Något sådant hade inte identifierats.

Själv är jag ändå spänd på att se en omstrukturering av utgångspositionerna och ett landslag med tre centrala mittfältare och tre forwards. Sebastian Larsson har använts som ett mellanting, men nu finns goda skäl att prova spelare som Mattias Svanberg eller Jens Cajuste vid sidan av Ekdal och Olsson. Det skulle göra deras rollfördelning enklare, ge större flexibilitet och mer skydd till backlinjen. I Emil Forsberg och Dejan Kulusevski finns ett ytterforwardspar med stor arbetskapacitet, färdigstöpta för att både falla ned och ta defensivt ansvar och flankera Alexander Isak, vars succé i Spanien fötts ur en roll som ensam forward.

I natt landade Sverige i Göteborg. EM är slut, samhandlingen över för den här gången, känslan av ett golv som bara försvann under fötterna lika besvärlig som den var i går, men möjligheten att rätta till den inte för långt borta. Sverige får godkänt. Nu behöver Janne Andersson fundera på hur han ska belöna sig själv med högre betyg nästa gång.