För det enda man med säkerhet vet, det är hur den danska vågen av mål, segerscener och rödvitt jubel kommer att skildras.
Själv har jag svårt att ställa upp på den till synes omåttligt populära sagan om hur Danmark bärs fram av alla känslor som dröjt sig kvar efter Christian Eriksens obehagliga kollaps mot Finland. Det är så klart ett tacksamt och tårdrypande medialt narrativ – i dag utropade engelska The Athletic förbundskaptenen Kasper Hjulmand till ”hela Danmarks emotionella ledare” – men det har också en gräns. Min går här.
Naturligtvis har de danska spelarna visat prov på en beundransvärd mental styrka, men min upplevelse är att det tas i från tårna för att spinna hela deras EM i den där riktningen. Det skymmer sanningen, för det här är i första hand ett utmärkt fotbollslandslag, ingen tv-serie om en amerikansk småstad som tar sig på fötter efter det otänkbara.
Hjulmands spelare behärskar ett aggressivt press-spel, det finns mängder av djupledsalternativ när man ställer om, en genomtänkt speluppbyggnad och en grundstruktur som ser trygg ut även i samlat försvar. I Kasper Schmeichel har man en auktoritär målvakt, i Simon Kjær en naturlig ledare, i Højbjerg och Delaney två mittfältare som aldrig sjunker ner under tre getingar, Joakim Mæhle är en av hela turneringens stora utropstecken (någonstans sitter Gian Piero Gasperini och lägger händerna bakom huvudet) och längst fram mönstrar man en grupp energiknippen som är bra på olika saker. Det är inte inslag som trollats fram på två veckor.
Skötte sin uppgift fläckfritt
Mot Wales kom inte Yussuf Poulsen, som i skuggan av Mikkel Damsgaards genombrottslika insatser kanske varit bäst av alla offensiva spelare hittills, till spel, utan ersattes av den stagnerade supertalangen Kasper Dolberg. Hans entré förstärkte intrycket av ett förberett lag. Dolberg skötte sin uppgift fläckfritt, i stunder såg han ut som spelaren han spåddes bli när han slog igenom i Ajax.
Efter en småskakig start, under vilken en senare totalisolerad Gareth Bale skapade en hel del oreda, växte Danmark in i matchen. Det krävdes ingen lång period av press för att få betalt. Dolberg vände upp en bit utanför straffområdet, tittade sig omkring och pressade in ett högklassigt avslut från ordentlig distans i Danny Wards vänstra hörn.
Målet gav Danmark energi, det var inte tal om att sjunka ned för att spela på resultat. I stället satte man sina svarslösa motståndare under mer press, och även om mål nummer två skulle dröja till inledningen av andra halvlek och födas ur ett tveksamt domslut och en totalmisslyckad rensning av inbytte Neco Williams, var det aldrig något snack.
Inte under en enda sekund efter öppningsmålet kändes det som om Wales var kapabla att vända matchen, och hur mycket det än kan säga om Rob Jones idéfattiga landslag säger det mer om ett formidabelt Danmark.
Wales behöver en generationsväxling
Wales lämnar turneringen med en känsla av otillräcklighet.
I för många, långa stunder såg Gareth Bale ut att leta efter sina egna löpningar, och när det väl gick mot sitt slut var det ett lag i upplösningstillstånd som inte hade någonting. Mæhle fick promenera fram till 3-0, Braithwaite behövde inte ens fråga om lov när han gjorde fyran, det var bara att smälla dit den och vänta på VAR.
Deras lag målades ut som en dark horse under upprinnelsen till det här mästerskapet, och i en absolut merpart av stunderna då de spelat fotboll utan att drabbas av oförutsedda, omskakande olyckor har Danmark sett ut att vara precis det laget. Resterna av Ryssland ligger i bästa fall kvar på Parken, Wales behöver en generationsväxling (och ett förbundskaptensbyte?) för att komma över kvällens förnedring.
Åtta mål på två matcher. Holland eller Tjeckien på tur. Kasper Hjulmands lag travar vidare. Se upp för dansken.
