Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

En inställning som Sverige behöver

Kulusevski och Emil Forsberg.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Dejan Kulusevski på en presskonferens efter Sveriges match mot Polen.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Dejan Kulusevski bara kör.

Han tänker inte låta Ukraina förstöra det här heller.

Ingenting.

Sverige har inte åstadkommit ”någonting”. Och du själv?

Dejan Kulusevski tittade, sänkte ögonbrynen och tog ny sats. 

Vill man vinna EM, sa han, då räcker det inte att vara nöjd med en bra match. 

– Vi har gjort det bra, inte perfekt, men väldigt bra. Etta i gruppen. Nu kör vi. Vi behöver koppla av i dag men sedan glömma allt vi har gjort, fortsatte han.

Det är dagen efter 3-2 mot Polen. Ute ur karantänen, ute ur handbojorna, inne i EM, men inte ett spår av sentimentalitet eller lättnad.

Det är den Dejan Kulusevski vi har lärt känna. Han hann knappt bli uttagen i landslaget innan han kände sig ”chockad” över att inte starta. Efterspelet handlade mest om huruvida ordvalet skulle tolkas med en 50-talists språkliga referensramar eller med hjälp av vokabulären från en spelare född på 2000-talet. Samtidigt var det en rättvis introduktion till en inställning som Sverige behöver vänja sig vid – och behöver. 

I ett landslag fullt av eftertänksamhet, ödmjukhet och realism spelar en 21-åring som är fullständigt ointresserad av logik och näringskedjor.

Dejan bara kör. Kristoffer Olsson hittade inga andra sätt att beskriva honom. Det behövs kanske inte heller. Om inhoppet i Sankt Petersburg kändes definierande var det på samma sätt när Sverige föll med 2-1 i Zagreb förra hösten. En imponerande och framfusig insats straffades med ett snöpligt baklängesmål. Sverige förlorade, men i Kroatien firades inte segern nämnvärt. I stället pratade man mest om den tortyrliknande svenska högerkanten där en 20-åring hade vänt ut och in på allt i sin väg.

Nog var han väl stolt och glad över att ha stormat in i diskussionerna om Janne Anderssons startelva?

– Nöjd? Vi förlorar. Nej. Men jag växer in i det. Nästa gång kommer jag avgöra den här matchen, sa Kulusevski utan att bjuda på något som ens liknade ett leende.

– När vi spelar utan rädsla kör vi över dem. Det får inte ta 45 minuter. Det är mentaliteten. Vi känner på dem. Hur bra är dem? Vi måste gå in och köra över dem. Det som är bra är att det är långt kvar till EM.

Befinner sig i en egen värld

Nio månader senare flyter regntunga moln in över Hisingen medan Sverige värmer upp.

– Konerna ligger snett. Nu är det bråttom. Det ser ut som buffelhjorden i Lejonkungen, du får akta dig nu Lasse!

Lasse Jacobsson tittar oroligt över axeln medan Maths Elfvendals försök att jäkta honom blir värre. Snart kommer klungan, en mörkblå, mullrande folkmassa av flås och Pontus Janssons stämma. Jacobsson flyr fältet.

Klungan trampar förbi – och klungans bihang. 

Dejan Kulusevski hänger lite löst fyra-fem meter bakom resten. Han har med sig en boll. Varje uppvärmning är likadan. Han följer tempot, gör allt han ska, men släpper den aldrig. En sula här, en överstegsfint, en klack, en skottfint, en liten acceleration. 

En egen värld.

Ju mer man ser av honom, desto mer av Dejans universum får man nöjet att utforska. Ju mer man hör honom prata, desto bättre förstår man varifrån han kommer, och ändå känns han som en ofullständig karta, en fotbollsspelare vars början och slut man gör bäst i att vara medvetet omedveten om.

I samma sekund som Emil Forsberg sköt 2-0 vände sig Kulusevski mot den gula klicken i Sankt Petersburg själv. I hela aktionen var det Przemysław Frankowskis hopplösa försök att tackla honom som jag fastnade mest för. Självförtroendet med vilket Kulusevski fick syn på honom i ögonvrån, kastade en kort blick över axeln och med hela sitt kroppsspråk sa: Kom då

Kulusevski på en träning inför åttondelen mot Ukraina.
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

När Polens nummer 19 hade störtat färdigt mot marken var han redan framme vid straffområdet.

Klart han firade själv. Det var Kulusevski som hade rivit upp den polska pressen, han som hade löpt sönder deras defensiva omställning. Armarna rakt ut, bröstet upp, här är jag.

Vem Sverige har fått tillgång till? Titta på hela den aktionen, men titta också på det som händer sedan, för frågan är om man inte lärde sig mer av att följa honom mellan minut 65 och 90.

Tänker inte låta Ukraina förstöra det heller

– Jag ville låta matchen komma till mig, beskrev Kulusevski för oss när han försökte analysera vad han hade sett från bänken.

Men när Polen ålade sig tillbaka efter Forsbergs andra mål fanns ingen match att ta sig in i, inget anfallsspel att infoga sig själv i, inget spel som kunde komma till honom.

Accepterade han matchbilden? Kunde han konservera några procents inspiration? Kunde han leta efter en brytpunkt, ett litet hål i den polska forceringen? Kunde han vända på allt igen? Bara köra?

Till slut stod det 2-2. Ett svenskt landslag stod med ena foten i en åttondelsfinal mot Kroatien men balanserade farligt nära en mot Belgien. Det var 35 grader och långt mindre än 35 procent kvar av energidepåerna.

– Jag var besviken, sa Kulusevski.

– Jag trodde inte Polen skulle komma upp som de gjorde, jag tänkte att de inte får förstöra det här. När jag fick bollen tänkte jag bara köra.

Ukraina väntar, Emil Forsberg och Robin Olsen cyklar i ett tält, Janne Anderssons landslag slickar gruppspelssåren, med ett undantag. Han heter Dejan Kulusevski, och han bara kör.

Det är en bra bit kvar tills vi har fått en fullständig bild av honom, men är det en sak som är säker är det att han inte tänker låta Ukraina förstöra det här heller.