Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det var jobbigt att titta på England

Boris Johnson röt till på Twitter
Foto: ANDY RAIN / AP TT NYHETSBYRÅN

I 55 år hade England väntat på den här möjligheten.

Aldrig har en final varit lika fint bäddad.

Hemmaplanen, ledningsmålet, regnet och en straffmiss av självaste Jorginho.

Det spelade så klart ingen roll.

Om inte nu, när? 

Efter 60 000 matcher med tomma läktare kom 60 000 personer till Wembley för att skrika ut 18 månader av ensamhet och 55 år av besvikelse. Utanför stod snubbar med fyrverkeripjäser i rumpan och nakna farbröder dansade på varandras axlar från tidig morgon. När det drog ihop sig bjöd en folkmassa på ett stormningsförsök av nationalarenan. Gareth Southgate hade fått brev från drottningen. England var så redo för det här, och det syntes. Inte ens två minuter var spelade när Kieran Trippiers inlägg stöttes i mål av Luke Shaw på bortre stolpen, en händelsekedja så full av rus att det kändes som själva sinnebilden av engelsk fotboll: Full whack, no breaks, och sedan började det regna.

Englands ledningsmål, Englands match, Englands väderlek, Englands sport, Englands hemmaplan, Englands final – och Englands historiska brytpunkt att ta i mål. 

Den första kvarten var något extra. Hemmalaget ville driva in matchen i en rak, duellintensiv höghastighetsfight och skaffa sig möjligheter till snabba spelvändningar. Det lyckades utomordentligt. Phillips och Rice var dominanta i spelet utan boll, Shaw och Trippier fick Emerson och Di Lorenzo att se i kors och längst fram var Harry Kane överallt, hans första femton minuter var så tunga och säkra att till och med Chiellini hade svårt att skratta bort dem.

Uppätet och nedtrampat

Italien lyckades inte dölja chockeffekten. Ljudet, laddningen, målet, frenesin. Jorginho löste press med några kloka passningar, men utöver det blev Roberto Mancinis lag uppätet och nedtrampat under matchinledningen.

Så där såg det ut tills ungefär en tjugo minuter var spelade. England hade ett ledningsmål med sig, men hade bara skjutit ett skott, och sedan fick Italien in en fot. 

Efter ett par tålmodiga anfall avfyrade Chiesa lagets så långt bästa avslut, ett kraftfullt långskott nära Pickfords vänstra stolpe, men som nedslag i den trend matchen följde under resten av första halvlek var det intressant. Mer och mer italienskt bollinnehav, ofta begränsat av ett aggressivt och kompakt England på egen planhalva, men samtidigt färre och färre engelska offensiva vågor. I allt högre utsträckning fick man förlita sig till Kanes bollhantering med Chiellini och Bonucci i ryggen, eller en suverän Declan Rice, som transporterade sitt lag ut ur trånga situationer.

Mancini? Gissningsvis var han några justeringar på mittfältet från att ge England en helt annan utmaning, men redan innan halvtid hade hans spelare börjat växa i självförtroende.

Mancini tog sin roll på allvar

England behövde visa att det här var ett lag på andra sidan historien. 

I halvtid roade jag mig med att försöka beskriva hur ett genomsnitt av den här matchen borde utveckla sig i det fotbollsuniversum som existerat i många decennier nu:

”Ut kommer Italien med taktiska justeringar som bryter sönder Englands spel, med och utan boll. Det dröjer inte länge innan någon kvitterar. Med fjorton minuter kvar att spela drar Harry Maguire på sig en straff som Jorginho fiser in innan Luke Shaw tar ett rött kort. Efter matchen kliver Chiellini fram till tv-kameran och säger att ”this is the history of the England” och alla får sig ett gott skratt.”

Nära nog. 

Roberto Mancini tog i alla fall sin roll på allvar: Ut gick en iskall Ciro Immobile mot Greyhound-hunden Berardi och en sval Barella mot Cristante. Bollinnehavet började snart övergå i chanser. Insigne sköt, därefter hans farligaste lagkamrat, den burduse Chiesa, som vandrade förbi fem-sex spelare innan han hittade läget. Det började osa katt.

Billig version av catenaccio

Fanns det ett motdrag? En engelsk plan B? En annan matchbild att driva fram?

Inte som Southgate var intresserad av. England spelade en billig version av catenaccio, kröp ihop, försökte stänga ytor och se bekväma ut med att låta Mancinis lag bygga spel. Det var jobbigt att titta på. Italien roffade åt sig initiativet och till slut rann bollen in. Bonucci rakade in en retur efter en hörna. 

Den engelska insatsen urartade. Konstiga byten (Saka? Varför var Mount kvar?), ett lag utskickat för att spela på omställningar utan att få till en enda omställning på hela matchen, ett lågt försvarsspel som inte höll Italien under kontroll. Southgate såg ut som en person med en dåligt fungerande plan så länge matchen gick ut på att bevaka en ledning. Nu var den bara otillräcklig mot ett klart bättre lag som dessutom hade bytt klokt och visade upp sig från sin bästa sida.

Om England kunde anta formerna av sin historiska skugga utan att förlora hade det hänt när visslan gick för full tid. Italien å andra sidan vågade spela en halvlek för att vinna en EM-final. Passningsmönster, rörelse, bollen framåt, snabb återerövring. 

Full whack, no breaks.

Inget vet

Förlängningen blev desto mer försiktig. Mancini tvingades byta Chiesa mot Bernardeschi och Verratti mot Locatelli, och med det försvann mycket av italienarnas förmåga att omvandla sitt spelövertag.

England ryckte upp sig lite grann, men trots att deras motståndare spelade med något som får betecknas som en halv B-elva var det Roberto Mancinis spelare som höll hov utan att skapa någonting under de avslutande 30 minuterna.

Roligare än så blev det inte. Om engelsk landslagsfotboll skulle hitta en ny värld att existera i, en där det inte alltid slutar i moll, ja då var det svårt att tänka sig en inramning med mer matchande detaljer redan innan vi kom till straffarna.

Det började så bra, Pickford klarade från Belotti, England ledde, men så väntade Marcus Rashford fyra minuter innan han trippade fram och föste bollen i stolpen. Näste man på tur var 20-årige Jadon Sancho. Hela ansatsen såg forcerad ut och Donnarumma klarade – men England fick en osannolik livlina, Pickford räddade igen, den här gången mot världens bästa straffskytt Jorginho. 

Om inte nu, när? 

Fram med en annan yngling, Bukayo Saka, och i väg med bollen i famnen på Donnarumma.

EM-guldet till Italien, Europas bästa fotbollslag, förtjänta mästare under och efter den här turneringens sista match. England? När? Ingen vet, kanske aldrig. It is the history of the England.

Engelska supportrar utan biljett försöker ta sig in på arenan