De irländska fansen hoppas på seger mot Sverige i premiärmatchen. Foto: Charles Mcquillan / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPEDe irländska fansen hoppas på seger mot Sverige i premiärmatchen. Foto: Charles Mcquillan / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
De irländska fansen hoppas på seger mot Sverige i premiärmatchen. Foto: Charles Mcquillan / GETTY IMAGES GETTY IMAGES EUROPE
Irland tränade efter Sverige i går kväll på matcharenan i Paris. Foto: Nils Petter NilssonIrland tränade efter Sverige i går kväll på matcharenan i Paris. Foto: Nils Petter Nilsson
Irland tränade efter Sverige i går kväll på matcharenan i Paris. Foto: Nils Petter Nilsson

"Det här är matchen som Irland ska vinna"

Publicerad

PARIS. Det har gått precis ett år sedan Irland mer eller mindre gav upp hoppet om att vara här. Skottland tog med sig en poäng hem från Dublin och Irland hade förlorat sin förmåga att överraska.

Ett år senare har allt vänt, och i kväll möter man Sverige på Stade de France.

– Vi tycker nog att vårt lag är lite bättre, säger Miguel Delaney från The Irish Sunday Independent

Presschefen bredvid Roy Keane ser nervös ut, han spänner käkarna och är blank i pannan när han delegerar frågor från den samlade, uppretade irländska presskåren i Versailles.

Keane lutar sig framåt, hans tonläge är fyllt av sarkasm och svaren skickas ofta tillbaka med en rejäl dos härskarteknik. Han och Martin O’Neill har precis skakat hand med det irländska förbundet och kommit överens om en kontraktsförläning, det blir ett VM-kval också.

Irlands assisterande förbundskapten är nöjd med förutsättningarna och faciliteterna här, och det är viktigt, han var ju inte det förra gången det vankades mästerskap. Vid VM 2002 skickades han hem innan det började efter ett storbråk med dåvarande förbundskaptenen Mick McCarthy.

– Man måste lägga allt det där åt sidan. Det här är ögonblicket som gäller. Det händer bara var fjärde år, om ens det, säger Martin O’Neill till The Times.

***

För Irland har det varit en verklighet att förhålla sig till, mästerskapen har inte duggat speciellt tätt och lär inte fortsätta att göra det heller, men när man väl har tagit sig hit har det inte varit för att spela någon sorts biroll.

Det blev kvartsfinal i VM 1990 och åttondelsfinal i USA fyra år senare. Det skulle dröja till 2002 och VM i Sydkorea och Japan innan nästa möjlighet skulle dyka upp. När Roy Keane hade skickats hem efter ett bråk, han menade att uppladdningen var för oproffsig, fortsatte Irland att bjuda till. Robbie Keane sköt ett oförglömligt kvitteringsmål i matchens sista minut mot Tyskland innan man straffsparksförlorade hedersamt i åttondelsfinalen mot Spanien.

En paus på tio år följde, men väl framme i Europamästerskapet i Ukraina och Polen hade något hänt. Under italienaren Giovanni Trapattoni såg Irland ut att sakna sin historiska förmåga att överraska. Man kraschade ut med tre raka förluster i gruppspelet och blev första lag att åka hem.

Trapattoni fick utstå hård kritik, laget såg trött och stelt ut, men italienarens kontrakt var redan förlängt. Man haltade vidare in i ett VM-kval, förlorade mot Sverige och all entusiasm som hade infunnit sig vid kvalifikationen två år tidigare kändes bortblåst när det stod klart att det inte skulle bli något VM i Brasilien.

Vad som var än värre? Irland kände inte igen sitt landslag.

***

Både Martin O’Neill och Roy Keane fick sina första lektioner i att vara fotbollstränare under Brian Clough i Nottingham Forest. Clough, känd för en kompromisslös framtoning, kunde skrämma slag på vem som helst.

– Jag kände alltid att jag hade något att bevisa. Det var Cloughs sätt att få ut maximalt av sina spelare, och jag käftade ofta emot. Han skällde ännu mer, och mina medspelare sa ofta att jag förtjänade det, sade O’Neill i en intervju med The Times nyligen.

Tränarlegendaren Brian Clough.Foto: Lasse Svensson

Tränarkarriärens första betydande framgångar skulle komma i Leicester. Redan under nordirländarens första säsong, 1995/96, gick laget upp i Premier League. Två cuptitlar och bra ligaplaceringar följde, medan O’Neills rykte växte. Han fortsatte till Celtic och firade triumfer med Henrik Larsson och Johan Mjällby vid sin sida, innan han återvände till England och Aston Villa 2006.

Till en början såg trenden ut att vara fortsatt positiv, i England hade man längtat efter att se var O’Neills högstanivå låg, kunde han till och med ta hand om en av de riktigt stora klubbarna?

De frågorna blev mer aktuella. Aston Villa slutade sexa tre år i rad, förvisso med hjälp av stora spelarköp, men ägaren Randy Lerner tröttnade och i augusti 2010 lämnade O’Neill, besviken över klubbens riktning, men skulle snart vara tillbaka på banan.

Våren 2011 kom telefonsamtalet från Sunderland, klubben han hade väntat på i hela sitt liv, men på nytt skulle det sluta i tårar.

***

– Han är fortfarande väldigt, väldigt bitter och ledsen över hur allt slutade i Sunderland, säger George Caulkin, journalist på The Times som bevakade O’Neill under både tiden i nordöstra England nu följer honom med Irlands landslag.

I efterhand har Irlands förbundskapten hävdat att han inte granskade förutsättningarna och Sunderlands hälsa tillräckligt bra eftersom han var förblindad av möjligheten att träna sitt hjärtas lag.

– Det går att förstå honom. Det är enkelt att säga att han var på rätt plats vid fel tillfälle och inte fick en chans att bygga saker och ting, säger Caulkin och fortsätter:

– Förvisso har varken han eller Roy Keane har mycket bra att säga om Ellis Short (Sunderlands ordförande).

 

Det här har alltid varit ett landslag som har känts kapabelt att slita till sig ett överraskande resultat, men de hade slutat göra det

 

Keane har nämligen också fått sparken från Sunderland, men det är inte bara där hans och O’Neills vägar har korsats. Även den nu 44 årige före detta Manchester United-mittfältaren har tillbringat tid i Celtic, men framför allt har båda spelat under Brian Clough.

På vissa sätt är Clough en brittisk motsvarighet till Johann Cruyff. Manualen ser annorlunda ut än den nu avlidne holländarens, i hans skola handlar det mesta om att bra spelare gör bra lag om de är tillräckligt motiverade. Den filosofin har levt vidare, enligt både O’Neill och Keane gör vissa tränare sig själva en otjänst i att fokusera för mycket på taktiska detaljer.

***

Trots ett stukat rykte jublades det högt när Irland till slut ersatte Trappatoni med Martin O’Neill i november 2013. Stora spelare hade tackat för sig, både Damien Duff och Richard Dunne hade slutat i landslaget, och mer förnyelse behövdes.

Men Framförallt hade ju Irland förlorat förmågan att uppträda som just Irland. Inte ens klyschorna, de som handlar om svett och kämpaglöd, gick att hitta på planen. Efter den miserabla sortin i Polen och Ukraina hade många tappat tron till lagets förmåga att plocka fram ett extra liv när det verkligen behövdes.

– De hade slutat vara mer än summan av sina delar. Det här har alltid varit ett landslag som har känts kapabelt att slita till sig ett överraskande resultat, men de hade slutat göra det. De hade gått väldigt lång tid utan att slå ett lag ovanför i världsrankingen, vilket förstärkte intrycket av att den kapaciteten hade förlorats, att överraska och överprestera. Det fanns inga hemligheter, ingen magi, säger Caulkin.

***

EM-kvalet började bra, laget slog Georgien och Gibraltar och tog en imponerande poäng mot Tyskland, men all optimism blåstes bort efter en smärtsam 0-1 förlust i Skottland.

När lagen möttes igen i Dublin, den 13:e juni 2015, hade skottarna två poängs försprång. Jon Walters sköt 1-0 till hemmalaget trots att han var offside, men skottarna kom tillbaka och kvitterade genom Shaun Maloney innan man tog över matchen helt.

Irlands förbundskapten Martin O'Neill har gett Irland hopp.Foto: Clodagh Kilcoyne / REUTERS BILDBYRÅN

Den Irländska publiken skruvade på sig, det fanns något väldigt obekvämt i att det var Skottland såg ut som det unga, dynamiska och ambitiösa laget som Irland inte såg ut som samtidigt som ett EM-slutspel var allt svårare att urskilja i horisonten.

Efter slutsignalen väntade en sommar fylld av tvivel. De irländska tidningarna ropade på förändring, O’Neill och Keane hade inte haft önskad effekt på laget, och samtidigt knackade något annat på dörren.

Leicester hade separerat från sin tränare Nigel Pearson, och högst upp på önskelistan stod hjälten från 1990-talet. Det ringdes telefonsamtal och pratades med agenter, men O’Neill tackade till slut nej.

Vid sidan av hade Keane övertygat honom om att ingenting var över, de båda kom varandra allt närmre, roligt illustrerat i O’Neills anekdot om hur de börjat äta lunch tillsammans trots att O’Neill är ”världens sämsta sällskap”.

***

Irland brukade spela sina matcher på Landsdowne Road, ett strandat sjörövarskepp klätt i grönt som kunde gunga likt få andra arenor i Europa. Man pratade ofta och gärna om sina ”Landsdowne moments”, när allting vibrerade och landslaget räddade sig själva oavsett vem som stod för motståndet.

På något sätt hade flytten till Aviva stadium sammanfallit med förlusten av den traditionen. Trapattonis avsked hade varit modfällt och utdraget, när han var borta hade känslan av att allt var möjligt försvunnit också.

När kvalspelet drog i gång igen tappade Skottland poäng, men för Irlands del behövde Tyskland ändå besegras.

 

Det här är matchen som Irland kan vinna. Det här är matchen Irland borde vinna

 

Det började på sämsta tänkbara sätt, en skada tvingade målvaktsveteranen Shay Given att lämna planen tidigt, och in kom West Hams oprövade reservmålvakt Darren Randolph – ett skäl till mer oro, men något annat låg i luften och något annat hände på planen.

Irland såg ut som fördomen om irländsk fotboll skulle beskriva ett irländskt landslag. Det flängdes till höger och vänster, Mesut Özil behandlades som vilken division fem-spelare som helst och plötsligt gick Shane Long, han som skulle fylla Robbie Keanes skor på riktigt nu, i djupled.

Darren Randolph såg honom och slungade i väg bollen. Long rann ifrån en och två VM-guldmedaljörer och stänkte in 1-0 för det Irland som hade saknats.

Plötsligt var allt möjligt igen.

***

O’Neill hade pratat om att det inte fanns någon poäng med den där heroiska kvällen, den som gav Irland så mycket mer än tre poäng, om man faktiskt inte kvalificerade sig. Man tog med sig samma energi in i mötet med Bosnien-Hercegovina och vann sina play-off-matcher, men även efter det har budskapet varit detsamma: ingenting är uppnått bara för att man är här.

Irland tränar inför premiären mot Sverige.Foto: Nils Petter Nilsson

I Versailles kryllar det av irländska journalister, och alla pratar om två saker. Den ena är Zlatan Ibrahimovic.

– Vi har egentligen inte så mycket en uppfattning om Sverige utan om Zlatan. Han dominerar allt i uppbyggnaden och alla frågor handlar om honom. Det påminner lite om Irlands lag 2002 när det bara var Roy Keane som var en stjärna, säger Miguel Delaney som skriver för The Irish Sunday Independent.

Den andra är vad som hände 2012, och hur det inte får hända igen. Då var det Kroatien som stod för motståndet i öppningsmatchen och Italien och Spanien man inte räknade med att slå.

Nu är det Belgien och Italien som skrämmer, men Sverige som ska besegras.

– Det här är matchen som Irland kan vinna, säger Delaney.

– Det här är matchen Irland borde vinna. Vi tycker nog att vårt lag är lite bättre.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag