Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den här gången så är det annorlunda

Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

SEVILLA. Den här gången är det annorlunda.

För Sverige, för förbundskaptenen och hans spelare.

Spela för alla ni inte känner.

Vanligtvis löper en röd tråd mellan landslaget som kvalificerar sig och turneringen det ska spela, men när Janne Andersson och hans vänner stegade in i den spanska värmeväggen igår hade en hel livscykel passerat sedan den där kvällen i Bukarest när ett bländande Sverige dansade sig över mållinjen och tog sig hit. 

Arton månader har passerat, en hel värld kommit och gått. Slutsignalen gick, rasistiska tillmälen träffade Alexander Isak från läktarna, Uefa viftade bort vittnesmålet och planerade vidare för en fotbollskarneval som åldrats dåligt. 

För Andersson har konturerna bytt skepnad gång efter annan. Plötsligt gick Dejan Kulusevski till Juventus. Alexander Isak fick sitt genombrott i Spanien, fotbollen försattes i total lockdown och återuppstod utan publik. Ur dimman kom ett landslag som vann bollinnehavet borta mot Portugal men kollapsade defensivt och släppte in sexton mål på ett år. Förbundskaptenen flög till Milano, Zlatan till Friends, Zlatan till Kosovo, Zlatan skadad. Ny giv, nya testsvar, Kulusevski out, Mattias Svanberg isolerad och så äntligen framme här med svettpärlor i pannan, Christian Eriksens kollaps på näthinnan och Luis Enriques försök till psykkrig ringande i öronen.

– Sverige kommer råka illa ut, väste den spanske förbundskaptenen.

Förväntningarna är större

Den här gången är det annorlunda.

För tre år sedan klev Emil Forsberg in i ett VM-slutspel med funderingar kring sin egen självbild och pratade om sig själv i tredjeperson. 

Två timmar innan avfärd till Spanien rörde sig inte Sveriges bäste spelare ur fläcken när Luis Enriques skrämselpropaganda presenterades för honom utan smulade sönder den med dittills okänd ironisk fingertoppskänsla.

– Det låter ju inte alls bra.

Bredvid honom skrattade Alexander Isak högt. Forsberg älskar att spela med honom, jämför honom med Timo Werner. Isak säger att Forsberg förstår honom, ser löpningarna innan han har tagit dem. Där satt det allvarliga svaret till Enrique på säkert avstånd från varandra och garvade. Sverige har med sig saker som gör att Spanien kan råka illa ut. Sverige har inte kommit till ett mästerskap med ett lika bra landslag på många, många år. En del skulle invända att gänget som reste till EM 2004 mäter sig, men när jag blickar ut över spelarnas förmågor, klubblagsvardagar, potential och form ser jag bara en vinnare.

Det gör att förväntningarna är större. 2018 hade Janne Andersson inga val, han hade bara sin startelva, sitt anfallspar, sitt kompakta mittfält och sin kvävande, superstrukturerade matchplan. Nu har han alternativ överallt, mer fart, mer teknik, olika matcher att försöka spela och en hel fotbollsnation som inte bara är glad över att vara här.

Hans Sverige har blivit att räkna med igen.

Ta lite handsprit under tiden

Den här gången är det annorlunda.

Olympiastadion ligger där Sevilla tar slut, inbäddad i industriområden och ödelagda jätteparkeringsplatser. Det var inte tänkt att det skulle spelas EM här. Mästerskapet anlände hit för en månad sedan, och det märks.

Vi höll på att inte komma hit alls. Spanien ändrade marginalen för PCR-tester från 72 till 48 timmar kvällen innan avfärd. En maxlöpning över Landvetter och ett antigentest senare stod vi på landningsbanan med en uppgiven flygvärdinna. Hon ropade till sin kollega att vi sannolikt skulle bli kvar. Negativt provsvar 15.59, lämna svensk mark 16.00. Till Estadio La Cartuja, fyllde in en snabbkurs i coronasäkerhet med hjälp av en totalt obrydd funktionär som skrek ”continue continue continue” och bad oss inte läsa någonting av materialet. In för att hämta ackrediteringar. Uefa hade missat alla mellannamn. Vänta två timmar bland munskydd och röda streck man inte får passera. Ta lite handsprit när ni har chansen. Snart kommer uppdaterad information från Schweiz, och skynda er. Nu börjar EM.

Spela för alla ni känner

Den här gången är det annorlunda. Den här gången spelar Sverige för att ta oss genom utfarten ur året alla har hatat. Det här är landslaget vars prövningar alla kan relatera till, vars vägar till Sevilla slår rot i alla delar av landet det representerar.

Det här är mästerskapet alla vill spela, så till den grad att Poya Asbaghi fick Joakim Nilsson att mata halvdassiga krossbollar på Niklas Hult i flera dagar, bara för att dra åt samma håll.

När träningen var över fick Asbaghi sätta sig på en vit plaststol fem meter ifrån oss. Vinden höll på att slita munskyddet i stycken, Jesper Karlsson pustade ut i ögonvrån och EM-slutspelets reservhjältar fick sina två minuter av fame.

– Alla har sin egen definition på vad det innebär att spela för den svenska flaggan, började Asbaghi, och så är det ju så klart. 

Samtidigt tror jag att många människor i det här landet delar känslan av vad en mästerskapssommar fyller för roll i den här tiden. Vi har levt på öar, framför skärmar, långt borta från allt som får oss att uppleva en och samma tillvaro, men nu är vi här, på väg från punkt A till punkt B.

Asbaghi fortsatte. Han pratade om sin tandläkare, lågstadielärare och första kärlek. Sitt Sverige. Det var ett både genomtänkt och kärnfullt sätt att ringa in landslagsfotbollens kärna, förklara hur det inte är ett pris, utan ett uppdrag.

– Att spela för den svenska flaggan är kort sagt: Att spela för alla du känner.

Spela. Spela för alla ni känner, spela för alla ni inte känner.