Klockan tickade upp på minut 70 när det började kännas fel.
Fel eftersom vi har sett den här matchen förut.
Emil Forsberg hade spelat fotboll som aldrig förr, skjutit 1-1 via ett ukrainskt knä, drivit ett svenskt anfallsspel rakt in i den kategori som ett helt land bönat och bett om och skruvat ett avslut i stolpens utsida. Nu slalomdribblade han sig genom en hel backlinje och slungade bollen i ribban.
Han drog händerna genom håret, blickade mot himlen och frågade sig samma sak som alla andra. Varför ville den inte in? Vi har väl samlat på oss våra ramträffar i skarpt läge? Vi har väl fullt i den här ryggsäcken?
Det var tankarna man satt och kämpade emot, bilderna man försökte byta ut. Sverige hade gjort tillräckligt för att stå där med ett annat resultat, men ljudet av bollen när den träffade målramen ringde i öronen.
En obehaglig vind svepte in över Hampden Park, men det hade den förvisso gjort ända sedan Janne Andersson följde sina spelare med blicken, skruvade på sin förlovningsring, träffades lite i ögonen av kvällssolen och tog ett djupt andetag mer än en timme tidigare.
”COME ON SCOTLAND” vrålade någon bredvid oss, någon som också var här för att se om Sverige hade ställt om från gruppspels-gnet till slutspelsenergi.
De tidiga signalerna var bra. Pressen fick bett högre upp i planen, Olsson och Ekdal slapp ta emot bollen med fyra spelare i ryggen, Lindelöf värderade och broderade, Forsberg kröp in i Forsberg-utrymmet, Augustinsson klättrade upp och en grupp Rangers-fans försökte bua åt Mikael Lustig när han hade bollen.
Poängen var att han faktiskt hade den, att Sverige anföll, gång efter annan, tryckte ned Ukraina. Det såg...enkelt ut – tills Ukraina fick in en fot. Ett litet väggspel, en liten rörelse in bakom Danielson och matchens första målchans, men Jaremtjuks avslut parerades av Robin Olsen.
Tio minuter spelade. Sverige hade spänt musklerna och Ukraina visat att det skedde på egen risk.
Hade något lurigt i bakfickan
Det fortsatte att se ut så där, med svensk, ihållande anfallsfotboll och ukrainska uppstick. Forsberg snuddade ett Kulusevski-inlägg, Isak väggspelade med honom till ett bra läge som han bände utanför, ett anfall sprunget ur den fart och kvicktänkthet som forwardsduon är tänkt att tillföra – men åt andra hållet fanns en osäkerhetskänsla, ett intryck av att Andrij Sjevtjenkos lag hade något lurigt i bakfickan.
Farhågan skulle snart infrias. En lysande spelvändning från Sjaparenko tvingade Sveriges mittfält att omgruppera, men ytan var redan erövrad när Augustinsson vände huvudet åt rätt håll. Yarmolenko vek in, låtsades ta sats för ett eget avslut, Quaresma-böjde bollen genom hela blocket av gula spelare och Zintjenko bombade in ledningsmålet.
Det kom inte från ingenstans.
Sverige bet tillbaka med den sortens återerövring, positionering och spelmässig förmåga att ta sig förbi förstapressen man saknat i turneringen, men också mot ett Ukraina som tillät det. Angreppet intensifierades mot halvlekens slut, i huvudsak drevs det av Dejan Kulusevskis rörelse, idéer och beslutsamhet, lite för ofta hindrades det av Kristoffer Olssons alltjämt svaga form.
Till slut skulle det betala av sig, och som vanligt nu för tiden genom det här landslagets talisman, Emil Forsberg, som fick bollen av Isak och dundrade ett distansskott via ukrainskt knä till en helt och fullt rättvis kvittering på randen till halvtidsvisslan.
Ett lag i förarsätet
Janne Anderssons landslag klev ut och spände blicken i sitt motstånd igen när det hela återupptogs, men Ukraina tänkte inte låta sig domineras i samma utsträckning. Deras anfall blev längre, deras benägenhet att bara omgruppera vid bollförlust inte lika stor, deras numerär större i omställningarna, en förändring som fick Sverige att haja till när Sydortjuk träffade stolpens utsida.
Ögonblicket efter var det dags åt andra hållet. Isak drog ifrån hela det ukrainska försöket till en defensiv omställning och nästan frispelade Forsberg – som allt oftare bytte position med Kulusevski – men resultatet blev detsamma som i sekvensen innan: Stolpens utsida.
Matchen stod och vägde, om någon inte hade hängt med på det, men med ett lag i förarsätet. Augustinsson tryckte in dubbla inlägg i bra läge, Kristoffer Olsson spelade upp sig, Isak offside-missade ett friläge, Sjevtjenko reagerade med att ta in Malinovskyi i handlingen, men matchbilden höll i sig. Sverige belägrade, Kulusevski vred ett bra avslut som Busjtsjan tippade till hörna, Yarmolenko kontrade sig till ett skott rakt på Olsen, Forsberg bågade en till i virket efter ytterligare en världsklass-aktion.
Hjärtat i tusen bitar
Slutfasen blev slutspelskaraktäristiskt avvaktande.
Både Sverige och Ukraina fällde upp guarden och drog sig tillbaka. Andersson bytte sina slitna ytterbackar men behöll sin unga anfallsduo. Marcus Berg, Robin Quaison och Viktor Claesson tog sina trehundrade ruscher vid sidan. Kulusevski hann ikapp en hoppfull djupledsboll men var för trött för att skottfinta och blev blockerad. Tiden tog slut, det monumentala tog över, förlängningen tog vid.
Janne trippelbytte, in med uppvärmningsplutonen, men någon ny matchbild hann inte sätta sig innan Marcus Danielson visades ut efter VAR-granskning. Han träffade bollen först, han hade väl otur, men satsningen blev våldsam, hög och sulan gick rakt genom knät på Besedin. In kom Filip Helander, upp flög en ny slutscen, in skickades bollen i Emil Krafths huvud så hårt att han nästan tuppade av, och så paus. Femton minuter kvar, stolpträffarna på näthinnan, Ukraina på väg fram.
Sverige hade spelat matchen som saknats på vägen hit, nu behövde världsmästarna i sammanhållning hålla stånd, och tio minuter var väl inte för mycket begärt?
Daniele Orsato blåste för allt, men Forsberg rensade, Berg täckte skott, Malinovskyi sköt utanför, tiden rann iväg, ett sista inlägg, en omarkerad Dovbyk och hjärtat i tusen bitar.
Mikael Lustig gråter, vinden tilltar och möjligheten Janne Anderssons landslag precis höll i sin hand har brunnit upp.
