Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen kan klandra Danmark för nåt

Foto: PAUL MARRIOTT/SHUTTERSTOCK / PAUL MARRIOTT/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Foto: FRANK HOERMANN/SVEN SIMON / STELLA PICTURES/DDP IMAGES SVEN SIMON

England spelade på hemmaplan, men Danmark tog ledningen.

England var bättre, men Danmark höll sig på fötter.

England fick turneringens billigaste straff, men Kasper Schmeichel räddade.

Strandade, utmattade och maktlösa tvingades Kasper Hjulmands landslag kapitulera – ingen kan klandra dem för någonting.

Paul Gascoigne, David Batty, Paul Ince, Gareth Southgate, David Beckham, Wayne Rooney.

Nästan varje gång England spelar mästerskap får man med sig en syndabockssouvenir. 

Straffmissen hade redan hunnit monteras på löpsedlarna, men i en sekund som känns halvt om halvt avgörande för Harry Kanes liv från den här stunden och framåt reagerade Englands lagkapten snarare än frös av skräck.

Här har det missats straffar förr, inte bara på Wembley, utan i det här ögonblicket, och inte alla får möjlighet att rätta till sitt misstag.

Harry Kane är annorlunda. Det här engelska landslaget är annorlunda. I stället för att störta ned i ett parodiskt mörker av fylla, skandal och misstag har det tagit sig framåt, steg för steg. Här gällde samma sak. Till höger i bild hade han en sprattlande Kasper Schmeichel, som efter en fenomenal insats hade räddat en tveksamt utdömd möjlighet att avgöra matchen från elva meter.

Kane satte ena foten framför den andra, rakade in 2-1 i nätet och gav sig av mot ett folkhav som inte är intresserade av era reprisbilder. Kyle Walker kysste lejonen på tröjan, Phil Foden också, en hög av vitklädda spelare rullade runt till tonerna av sitt landslags inofficiella soundtrack, men tiden för ironisk självspäkning, temat för ”It's coming home”, är över.

Pickford fladdrade

Till en början såg allt ut som man kunde vänta sig. 

Gareth Southgate grimaserade vid sidlinjen innan han tittade sig omkring med sin allmänt sympatiska uppsyn. Hans England äntrade semifinalen med Declan Rice och Kalvin Phillips sittande framför sin fyrbackslinje igen, lät Kyle Walker avvärja inspelen bakom Maguire och Stones och ville att så mycket som möjligt skulle gå via deras bästa spelare, Raheem Sterling, som Danmark naturligtvis hade en plan för att stänga ned.

Kasper Hjulmands lag uthärdade den engelska öppningsforceringen och skymtade några luckor, inte minst när Jordan Pickford tv-spels-kastade bollen i gapet på motståndare, men Martin Braithwaites avslut var otillräckligt. 

Så efter 20 minuter hände något. Danmark fick tillfälle att äga bollen och gjorde det bra. I en eller två minuter vred man ned tempot, broderade runt med gott om tålamod och fattade kloka beslut. När England fick tag på den igen hade deras gäster på Wembley bytt skepnad. Jannik Vestergaards klev in och bröt Harry Kane med auktoritet, det var slutfestat bara för att matchen spelades i London. 

Mikkel Damsgaard skruvade en utanför Pickfords stolpe, och Englands målvakt fortsatte att agera osäkert och kommunicerade upphetsat med sina försvarare. En kort stund senare skulle han ställas mot Damsgaard igen, men den här gången fladdrade armarna av andra anledningar. 

Frisparken var slagen med kraft och dök imponerande, men inte på ett ointagligt avstånd från Englands nummer ett. Kanske hade hans agerande sina skäl. Den danska extramuren, som först ställt sig vid sidan av den engelska, smög in i sidled och täppte till synfältet för Pickford, som såg bollbanan sent. 

Elektrisk första halvlek

Danmark hade bjudit på en strålande första halvtimme, taktiskt och mentalt såg det finstämt ut, och således fått matchen dit man ville. Nu hade man dessutom tagit ledningen.

England behövde hitta energi och gjorde det av egen kraft. Harry Kane började krypa ned för att delta i speluppbyggnaden, Shaw och Walker tryckte fram mer, Sterling drog i väg i djupled. Även Bukayo Saka började komma in i matchen, och efter att Sterling bränt ett friläge från bara någon meter var det Sakas passning som renderade i kvitteringen. Sterling – hela tiden Sterling – forsade mot bollen och mållinjen, men det var via en desperat glidtacklande Simon Kjaers knä som den flög in bakom Schmeichel.

En flämtande, elektrisk första halvlek blåstes av. Laddningen, inramningen, den dramaturgiska utvecklingen. Det var inte fel på någonting, och det fortsatte efter vilan. 

Dolberg sköt och Pickford klarade, Maguire tvingade Schmeichel att världsklassrädda och kollidera med sin egen stolpe, Dolberg sköt igen, ​​mittfälten försvann, Pickford tjongade i panik varje gång han fick bollen, Mæhle trummade i gång, Damsgaard studsade runt, Saka och Sterling låg redo att hugga på allt som rörde sig, fler hörnor mot Maguire. 

Duellerna, omställningarna, svetten, pulsen. Plötsligt var det en ännu bättre match.

Danmark disciplinerat och smart

Ju längre kraftmätningen pågick, desto mer tycktes England lyckas vrida matchen åt sitt håll. När klockan närmade sig 70 minuter tog Southgate av Saka och stoppade in Jack Grealish, men i stället för en upptrappning slöt sig spelet. 

Danmark utövade kontroll på ett sätt som är svårt att inte imponeras av. Många av deras spelare såg slutkörda ut, men på mittfältet patrullerade Delaney och Højbjerg, båda klart bättre än Phillips och Rice (lyckades han stoppa en enda omställning? Slog han en konstruktiv passning?), och från den stunden och framåt la främst Højbjerg fullt fokus på att stänga till.

Och som han gjorde det. England körde fast i ett disciplinerat och smart motståndarlag – men vars ork såg ut att närma sig bristningsgränsen för varje minut som gick.

Under förlängningen pågick bara spel i den danska defensiva tredjedelen. Nio spelare i röd tröja tittade på när Jannik Vestergaard tog undan inspel till slut, och det kändes som en tidsfråga innan koncentrationen skulle fallera. 

Sterling har organiserat finalplatsen

Phil Foden kom in, likaså Jordan Henderson, men den sämsta nyheten för gästerna var att Raheem Sterling inte såg ut att ta stryk.

England hade problem med att tränga igenom den välorganiserade muren som radade upp sig framför Schmeichel, med ett undantag. Sterling försökte, igen och igen, tills det gick. Straffen såg milt uttryckt billig ut, men den var också en belöning för en spelare som kommer att minnas och berömmas för hur han tog sitt England till en första EM-final.

Danmark åker hem efter en utmärkt mästerskapsinsats, semifinalen var inget undantag, utan tvärtom, en imponerande kraftsamling mot ett England som i slutändan förtjänade sin plats mot Italien på söndag.

Gazza? Southgate? Rooney? Kanske slutar släktledet här.

Harry Kane gjorde målet, Gareth Southgate sträckte armarna mot skyn, men är det en spelare som har organiserat det här är det Raheem Sterling. När minuterna tickade bort kom han ångande, gång på gång, med bollen vid sina fötter och en acceleration mer än man kunde föreställa sig. Med sig hade han engelsk landslagsfotboll, på väg bort från en historia och in i en helt annan.