Danmark är redo för ett nytt sagokapitel

Foto: FRIEDEMANN VOGEL / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Det började med ett hjärtstopp och följdes av två förluster.

På den tredje matchdagen sparade Danmark ingenting.

Och vann allt.

”Vi är sagornas land”, sa Kasper Hjulmand innan EM.

Han visste inte hur rätt han skulle få.

Med 27 minuter kvar till avspark smögs tonerna långsamt fram.

De 25 000 som myndigheterna höjt publikkapaciteten till var nästan alla på plats.

Och sedan höjdes volymen undan för undan genom hela ”Vi er røde, vi er hvide” för att innan sista refrängen stängas av helt och låta hemmapubliken ensam ta vid.

Efter allt som hänt i Parken de senaste tio dagarna kunde det blivit kvällens crescendo och ingen hade klagat.

Men för nio kvällar sedan såg det här danska landslaget och den här danska publiken sin största stjärna slåss för sitt liv på just den här gräsmattan.

Och för fyra kvällar sedan spelade det här danska landslaget ut världsettan under 45 fulländade minuter till Christian Eriksens ära.

Danmark förlorade dock i chock den där matchen som aldrig borde spelats klart mot Finland. Och mot Belgien byttes Kevin De Bruyne in och ändrade allt.


Nu?

Christian Eriksen hade fått lämna Rigshospitalet, han hade hälsat på för lunch hos lagkamraterna och det fanns bara en väg.

För Eriksen.

Och för landsholdet.

Framåt.

Med full fart.

Först halvlek var kanske inte vacker.

Men den var omåttligt underhållande.


Kasper Hjulmands mannar kastade säkerhetsbältena, publiken kastade pilsnern och så vrålade man framåt.

Det gick inledningsvis så där.

För Ryssland var smart, Ryssland stod lågt och Ryssland var närmast ledningen när Aleksandr Golovin rann igenom och Kasper Schmeichel foträddade.

Danmark tappade flytet, ölen slutade flöda på läktarna och tveksamhet inträdde.

Så stack Pierre-Emile Højbjerg in en boll från höger och för fyra år sedan lät Kasper Hjulmand en tanig 17-åring som långt ifrån alla trodde på debutera för FC Nordsjälland.

Nu har den 17-åringen fyllt 20 och Mikkel Damsgaard gjorde in sin blott femte landskamp ett formidabelt mål till 1–0.

Och ölen.

Den flödade och flög.

För Danmark hade hopp igen och om första halvek varit galen saknas ord för den andra.

En huvudlös passning gav Emil Forsbergs lagkamrat Yussuf Poulsen öppet mål till 2–0.

Ryssland borde ha fått en spelare utvisad men fick en feldömd straff och reducerade till 2–1.

Parken jublade efter ett 1–0 av Romelu Lukaku som sedan VAR dömde bort.

Men det var inte en sådan kväll.

För som Kasper Hjulmand sa inför den här turneringen.

”Vi är sagornas land”.


Han syftade på HC Andersen och EM-sommaren 1992.

Och det här var en sagornas kväll.

När Andreas Christensen efter ett formidabelt flygande anfall när Ryssland jagade kvittering tryckte in 3–1 i tredjevåg så sprack Parken.

Och när Joakim Maehle placerade in 4-1 så släppte alla fördämningar.

För då hade Belgien gjort både 1–0 och 2–0 och det Danmark som inledde gruppspelet med ett hjärtstopp och två förluster stod här på den tredje dagen.

Med 4–1 i handen och en åttondelsfinal i bagaget.

Och det har varit välförtjänt.

Danmark hade sannolikt inte förlorat mot Finland om inte Christian Eriksens hjärta stannat.

Och trots det orkade Danmark spela ut Belgien fem dagar senare.

När Clement Turpin från Frankrike blåst för 90 minuter samlades det danska landslaget i en stor ring, en ledare öppnade en livescore-app i sin telefon och så väntade man på att slutresultatet från Finland–Belgien skulle bekräftas.

Sedan kom det sista jublet.

Simon Kjaer och Kasper Schmeichel föll ännu en gång i varandras armar.

Och ingen som följt det här danska landslaget de senaste veckorna kunde hålla ögonen torra.

Belgien vann gruppen.

Men Danmark har vunnit så mycket mer.

Och på lördag väntar Wales i Amsterdam.

Någon som tror att det här danska landslaget inte är redo för ett nytt sagokapitel?