Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bytte ut möjligheten att ta alla tre poäng

Foto: JULIO MUNOZ / AP TT NYHETSBYRÅN

Marginalerna, koncentrationen, den oerhörda lojaliteten.

Sverige slet åt sig en heroisk poäng mot Spanien.

Det var bara synd att man bytte ut den lilla möjligheten att ta alla tre.

Så många extraordinära arbetspass, så mycket koncentration, så mycket att beundra i den defensiva, rigorösa, sluga, kompakta och lojala insatsen när den gick att summera efter 90 minuter – och så mycket att ifrågasätta med ett beslut som stängde vägen till något ännu roligare.

Ställd mot tre spanska försvarare, stillastående och i en kort sekund till och med felvänd.

Alexander Isak hade ingenstans att ta vägen, men utan att man riktigt förstod hur det gick till – allra minst de tre spelarna i röda tröjor – var han förbi och bollen serverad vid Marcus Bergs fötter. 

Målet gapade, Sveriges premiäröde på väg att vändas på en femöring, men avslutet skickades över.

Själva ögonblicket hade stor betydelse ändå. Åsynen av Sveriges nummer elva när han rakt upp och ned trollade bort en grupp världsbackar, den betydde allt, den innebar att det fanns en väg ut ur det som hade varit en plågsam första timme i Sevilla, kanske till något mer än en hedervärd, hårt förvärvad poäng.

Sverige hade lidit. I en timme hade Janne Anderssons lag väntat på att spanska passningscyklar skulle ta slut och blivit uppätna med bollen i sin ägo, förlorat dueller och inte klarat av att ställa om. I en timme hade hans lag misslyckats med att prestera anfallsspel – och ändå skapat två enorma målchanser.

Anledningen var Alexander Isak. Han låg bakom även den första när han skottfintade ned samma spanska backlinje – även då stillastående – och skickade bollen via Marcos Llorentes knä i stolpen. En stund efter frispelningen av Marcus Berg bröt han sig fram i en lika omöjlig situation. 

Sverige höll på att skaka till en desperat matchbild, Alexander Isaks EM stod på randen till en rivstart, hans tid i matchen hade anlänt – och så byttes han ut.

Gick det inte att göra på något annat sätt?

Finns det fler procent än 100?

Att det var den här matchen som skulle spelas var inget som överraskade. Uppvärmningen sade mer än vad uppvärmningar tenderar att göra: Medan den svenska startelvan försökte lösa situationer under press i en kvadrat stod Spanien och nötte spelmönster utan försvarare på andra sidan planen.

Tre versioner av U2:s mästerskapslåt senare var det svenska mästerskapet igång inne på Olympiastadion. Janne Anderssons tekniska område var gigantiskt, men inte lika stort som det spanska bollinnehavet.

Finns det fler procent än 100? Spanjorerna var där och snuddade. Efter 20 minuter bestod Sveriges futtiga andel av avsparken som Emil Forsberg spelade hemåt och två-tre desperata försök att spela sig ur press.

Pedri – Spaniens yngsta mästerskapsspelare någonsin – och Rodri och Alba och Olmo och här var det ingen som hängde med. Det hade gått att ställa sig bakom en matchplan med en så här passiv prägel om den blockerade Spanien från möjligheter att ta ledningen, men det gjorde den inte.

Duellerna det största problemet

Luis Enriques lag skapade målchanser, den bästa föll till den kroniskt målskygge Alvaro Morata som skönt nog inte frångick sin vana av att aldrig agera beslutsamt framför mål. Robin Olsen parerade en nick från Dani Olmo till hörna i den absolut bästa aktionen en svensk spelare stod för, men utöver en strålande målvaktsinsats var det spanska avslut vi skulle tacka för den mållösa halvleken, inte en lyckat utförande av en matchplan.

Sverige skrapade sig fram till en osannolik möjlighet. Efter att ha tillbringat hela halvleken tjugo meter in på egen planhalva, fullt upptagen av uppgiften att skära av Rodri, såg alla inne på Estadio La Cartuja hur Alexander Isak lös upp när Marcus Berg äntligen var först på en lång passning framåt. Han vräkte sig förbi Laporte, skottfintande ned röda tröjor och tofflade bollen via Marcos Llorentes knä i stolpen. Det hade varit orättvist, det var förtvivlande nära.

Den bästa svenska spelsekvensen i första? En lång utspark från Robin Olsen, en nickskarv av Mikael Lustig till Marcus Berg som vann ett inkast. Fler meter tog vi inte, bättre än så blev det inte, utan halvleken blev längre ju längre den pågick, Sveriges problem fler till antalet. Det saknades alternativ i omställningsspelet, fattades långsamma beslut med bollen, men frågan är om inte det mest allvarliga var duellerna.

Spanien var övertaliga och såg starkare, snabbare och säkrare ut i nästan varje närkamp. Det går att välja vinkeln att Sverige lyckades hyggligt med sitt försök att strypa matchen genom att strypa ytorna, men känslan var snarare att Spanien ströp Sveriges medverkan med bollen i konstant ägo. 

Hade ingenting – förutom Isak

Till slut blåste Slavko Vinčić för halvtid. Sverige hade en skör nolla och otrevlig matchbild med sig, men framför allt en fråga att fundera på: Var det här verkligen planen?

Helst inte. 

Det går så klart att begripa det kloka i att inte öppna sig mot ett lag som Spanien, att låta dem bli desperata och börja ta större risker, men så mycket som Sverige underkastade sig i första halvlek behöver man inte underkänna sin egen förmåga att göra något av bollen.

Sverige kom ut och fick tag i några centimeter av matchen, växte ut till laget som inte bara lät sig skrämmas. 

Det hängde i sin tur ihop med att Spanien lyckades sämre med det man försökte göra och fastnade mer och mer i ett söligt handbollsspel.

I offensiv riktning hade Sverige fortfarande nästan ingenting, men Sverige hade fortfarande Alexander Isak.

EM har börjat med en lysande poäng

Det började se ut att räcka långt, även när matcher utvecklar sig på det här sättet. Efter en dryg timmes spel vann Albin Ekdal boll och satte i gång omställningen som Marcus Berg skulle gröpa över ribban efter Isaks omöjliga nummer.

Plötsligt fick vi ett ögonblick av osäkerhet. Höll på att öppna upp sig? Isak slet sig fram igen, ånyo ur ett svårt läge men med framgång. Enrique tröttnade på sin ineffektiva passningsmaskin och började byta, Sverige vädrade morgonluft. Det var ett avgörande läge, Sverige behövde behålla sin rätt att säga något om matchens riktning. 

Janne Andersson vinkade till sig Robin Quaison och Viktor Claesson – två byten som såg perfekta ut – och sedan tog han ut möjligheten att åka härifrån med en seger. Den hade nummer elva på ryggen.

Var han trött? Hade han en känning? Ville förbundskaptenen stadga upp mittfältet gick det väl att göra på andra sätt än att plocka av Sveriges momentum precis när han höll på att göra match av det här?

Sverige slöt sig på nytt, och vem vet, när gruppspelet är färdigspelat kanske beslutet att offra Isak för två mer tyglade arbetsinsatser längst fram betalat av sig på precis det sätt Andersson ville.

Bytet förtar ingenting av den totalt sett hedervärda försvarsinsatsen eller den ovärderliga poängen som hans spelare tjänade ihop till. Victor Nilsson Lindelöf var planens bästa spelare och Robin Olsen lika påkopplad som 2018. Framför sig hade de lagdelar som inte lämnade sina uppgifter en sekund på 90 minuter, hur uppgiven den än såg ut i långa stunder. Det slets och stängdes och vanns dueller tills det inte fanns några sekunder kvar. Spanien försökte vinna matchen, Sverige inte förlora den, och på det sättet var det ett lag som vann.

EM har börjat med en lysande poäng – frågan är bara om det inte var på vippen att börja ännu bättre.