Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Andersson har snart kört förbi Lagerbäck

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Segern mot Slovakien jämnade ut ställningen.

Nu har Janne Andersson vunnit lika många mästerskapsmatcher som Lars Lagerbäck.

Det är ännu en spetsig siffra att addera en allt mer imponerande förbundskaptensera. Han borde anteckna den.

Han lutar sig fram över mikrofonen.

– Tittar man historiskt på de 13 senaste hemmamatcherna Spanien haft så har de vunnit med 37–3. De har alltid ett jättestort bollinnehav, säger Janne Andersson.

– Ta Spanien–Tyskland, det är 70–30 i bollinnehav till Spanien. Det är 23–2 i avslut när tyskarna gick fram och öppnade upp sig.

För den som har suttit på sina pressträffar med honom är tillfället speciellt. Det hör inte till vanligheterna att Andersson rabblar statistik på det här sättet. Det hör heller inte till vanligheterna att han försvarar sig, men där hade vi hamnat efter Sveriges öppningsmatch i Sevilla.

Det finns andra siffror som Andersson skulle kunna prata om också. 

Han kanske till och med borde göra det, inte minst i dag.

1-0 mot Sydkorea, 3-0 mot Mexiko, 1-0 mot Schweiz och 1-0 mot Slovakien. På bara sju mästerskapsmatcher har han och Peter Wettergren skördat lika många trepoängare som Lars Lagerbäck gjorde på fem turneringar mellan 2000 och 2008, först med Tommy Söderberg vid sin sida och sedan Roland Andersson. Sverige besegrade Nigeria med 2-1 (2002), Bulgarien med 5-0 (2004), Paraguay med 1-0 (2006) och Grekland med 2-0 (2008). Det finns gott om hedervärda kryss – mot England (2002 och 2006), Argentina (2002), Italien (2004) och Holland (2004) – men inga fler vinster.

Bättre än Lagerbäcks upplaga

Janne Andersson är inte bara ikapp Lagerbäck, i flera avseenden är han förbi.

Lagerbäck hade ansvar för Sverige i 112 landskamper, 18 av dessa i mästerskap. Han vann totalt 49 och lämnade med ett poängsnitt på 1,57.

Mycket av det Lagerbäcks landslag var bra på har blivit synonymt med vad ett svenskt landslag ska vara bra på: Väl förberedda, strukturerade, kompakta, svårslagna. Det har liksom etablerats ett rätt och fel: Sveriges uppgift är att i första hand spela så. Förnuftet gör att vi kan navigera oss fram genom kval och slutspel, hela tiden med stor medvetenhet om våra begräsningar.

Faktum är att Anderssons upplaga är bättre på allt det där än vad Lagerbäcks var. 

Sverige har vunnit 32 av 62 landskamper under hans ledning och har ett poängsnitt som är avsevärt bättre på 1,76. Lagerbäcks lag höll nollan totalt 43 gånger. Anderssons har redan gjort det vid 31 tillfällen. I snitt händer det varannan match nu för tiden. I VM och EM har motståndarna inte gjort mål vid fem av sju tillfällen. 

Sverige har dessutom bara förlorat tolv tävlingsmatcher under hans snart femåriga tid vid rodret. Tio av gångerna går det att förstå varför. Borta mot Frankrike två gånger (1-2, 2-4) och hemma en gång (0-1), borta mot Holland i VM-kvalet (0-2), mot Tyskland i VM (1-2), mot Portugal hemma (0-2) och borta (0-3) i Nations League, borta mot Kroatien i samma turnering (1-2), mot England i VM-kvartsfinalen (0-2) och en gång borta mot Spanien i EM-kvalet (0-3). 

De enda riktiga plumparna? Turkiet hemma i Nations League efter en sen kollaps (2-3) och samma resultat i Sofia mot Bulgarien hösten 2017.

Det är, för att tala klarspråk, ett enastående facit, alltsammans aktualiserat av gårdagens tunga seger i Sankt Petersburg. 

Känslor känns - visst är det härligt?

För det är ju poängen som räknas, om ni av händelse skulle ha missat det.

Nu har det nästan gått en vecka, men man kan fortfarande spela Spanien-Sverige-bingo så fort man slår upp en tidning eller öppnar en app: Sverige klarade oavgjort, Sverige fick en drömstart, Sverige mötte ett av världens bästa länder, Sverige kan inte hoppas på mer och fotboll är minsann ingen bedömningssport.

Reaktionerna på öppningsmatchen vill inte riktigt dö ut. 

Dagen efter märktes det på Janne Andersson att han förvånats av att det ens blev debatt. Hade han inte brytt sig, ja då hade han inte återvänt till sina analytiker och bett om statistiska nedslag som byggde caset för ansatsen (även om både förbundskaptenen själv och flera av hans spelare hållit med om flera av de kritiska aspekter som påtalats).

Jag har läst flera texter, några i stora tidningar, vars ambition varit att förlöjliga ifrågasättandet av prestationen. På lördagen, efter segern mot Slovakien, fortsatte ämnet att skava. Den här gången var det Peter Wettergren på ett podium i Göteborg. Först medgav han att ledarstaben var ”jättemissnöjd” med spelet med boll i premiären, men likt förbundskaptenen tog han sedan sikte på ”alla” som kräver att Sverige skulle åkt till Sevilla för att ”bjuda upp till dans”.

Just kören som kräver öppna spjäll mot Spanien är alltjämt en imaginär meningsmotståndare, men kritiken mot Sveriges underlägsna uppenbarelse irriterar. 

Som fotbollsnation är och förblir vi lite skakade av den där matchen. Visst är det härligt att det är så viktigt? Att det inte går att släppa att så många tyckte så olika? 

Min kollega på Aftonbladet, Johanna Frändén, uttryckte det som att man ”blir som ett politiskt verktyg” vad man än skriver om insatsen. Hon har rätt. Det bankas till höger och vänster, och skälet är att en grundmurad sanning om svensk fotboll har utmanats. Det var ju förnuftigt, varför håller ni på?

Själv har jag redan skrivit några ord för många om själva matchen, men här kommer goda nyheter: Det finns ett annat lager att vandra vidare till.

Har en spännande tid framför sig

Sveriges förbundskapten har en spännande tid framför sig. Han har resultaten i portföljen, ett andra raka slutspel framför sig, en högljudd kör av supportrar – men han har också en generationsväxling som lurar i bakvattnet med en drös tekniskt begåvade spelare i frontlinjen. Han har deras självbild att stoppa in i ekvationen. Är det spelare som ställer upp på vad Sverige är? Eller behöver saker ändras? Han behöver visa att han litar på deras förmåga, och där kommer den stora utmaningen, i uppgiften att förvalta en fotbollskultur och samtidigt kanske klara av att förändra den.

Diskussioner om spelsätt – ofta förklädda till frågan om ”var svensk fotboll är på väg” – brukar ta en av två vägar. Antingen gynnar de utvecklingen. Kritisk blick föder ofta självrannsakan, utvärdering och utmanande av etablerade sanningar. Man kan komma fram till att det man håller på med är helt rätt, det viktiga är att inte bli bekväm.

Eller så blir det som i fallet med förbundskaptensinstitutionen Andersson är på väg att passera i historieböckerna, Lars Lagerbäck, han som etablerade den moderna bilden av ett svenskt landslag. 

Lagerbäck skildes från sitt uppdrag av flera skäl 2009. Ett problem mot slutet var resultaten. Sverige vann inte lika ofta och missade VM 2010, ett missöde som bidrog till punkten för hans tid som förbundskapten. Ytterligare en komponent var Zlatan Ibrahimovic, som vände landslaget ryggen den hösten.

En annan var åsiktsströmningen. Den svenska fotbollspubliken var trött på riskminimeringen och ville se ett mer expansivt landslag på planen.

Janne Andersson har snart kört förbi honom. Hur Sverige tar sina resultat både borde och kommer att fortsätta diskuteras. Jag tror att han gör bra i att vänja sig vid det, och att han inte ser framförandet av olika perspektiv som ifrågasättande av sin egen kompetens, han har ju allt han behöver för att styra svensk fotboll bort från samma avfart.


LÄS MER: Slovakien rasar efter förlusten: ”Det var en tydlig hands”

LÄS MER: Stjärnornas lyxliv i Sverige – mångmiljonhus och privatjet 

LÄS MER: Platsen som format Janne Andersson