Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flytta VM från Qatar – allt annat ett svek

Den här veckan är det exakt fyra år kvar till VM i Qatar.

Vem vill egentligen att det ska spelas där?

Inte jag. 

Däremot vill jag att Svenska fotbollförbundet tar sitt ansvar och gör allt i sin makt för att det ska flyttas därifrån, och jag tror inte att jag är ensam.

Vill du att fotbolls-VM ska spelas i Qatar?

Det har redan blivit mörkt. Jag tittar ut genom fönstret och kommer på mig själv med att grubbla över vad klockan kan tänkas vara, visst är det väl eftermiddag fortfarande? De sista löven faller till marken, trädgrenar spretar nakna, ett rigoröst molntäcke har blockerat solen hela dagen och en livlös blekhet har satt sig på var och vartannat ansikte i Stockholm. 

Fifa har skickat upp ett klipp från Sydkoreas 2-0-seger över Tyskland på sitt Twitter-konto. Jag ser repriser på när Heung Min-Son kontrar in sitt mål samtidigt som någon tänder lite julbelysning i fönstret mittemot.

Vintern kommer, få saker känns mer avlägsna än fotbolls-VM.

Men så slår det mig! Det är nära nu. Inte nu alltså, men om fyra år. Den här veckan börjar ju VM i Qatar. Den 21:a november 2022 är det tänkt att sparka i gång, och som jag ser det innebär det bara en sak: Vi har fyra år på oss att stoppa det.

Alpina världscupen på Zanzibar?

Anledningarna till att VM absolut inte ska spelas i Qatar är så många att jag först kände mig stressad över hur jag skulle få med alla i den här texten. Till slut övergav jag den ambitionen.

En orsak är viktigare än alla andra. I grund och botten handlar den här frågan inte bara om en VM-turnering, om Qatar eller något annat land, utan att ändra riktning för hela fotbollen, att börja ta tillbaka den.

Vi kommer dit senare, till vems VM som spelas i Qatar och vems VM som kan flyttas någon annanstans.

Logiken i att fotbolls-VM ska arrangeras i Qatar 2022 är ungefär lika stor som om den alpina världscupen skulle stanna till på Zanzibar. Valet av värdnation inrymmer egentligen allt du behöver veta. All analys tycks snabbt överflödig, ett seriöst bemötande av ämnet är nästan löjeväckande – men vi gör ett försök för saklighetens skull.

Gianni Infantino. Foto: FRANCISCO SECO / AP TT NYHETSBYRÅN

I fotbollen finns knappt ett spår kvar av idén om att ett värdland kan vara oförenligt med den “värdegrund” Fifa påstår sig stå för. Som vi har det nu spelar den sortens saker ingen roll, man får arrangera VM ändå.

Vår planet kryllar av nationer med bristfälligt förhållningssätt till mänskliga rättigheter och stort ointresse för demokrati. Att hitta “fläckfria” länder för ett världsmästerskap är i det närmaste omöjligt, men det finns gradskillnader. 

Fifa spelar dumma

I Qatars fall kan listan på fläckar göras sällsynt lång, men vi tar en kort.

Ni har hört om gästarbetarna tusen gånger. Nio nya arenor, utbyggnader av ytterligare tre, och arbetsförhållandena är horribla. Skildringarna av en slavliknande tillvaro runt de qatariska byggplatserna och den enorma mängden av dödsfall har präglat rapporteringen i flera år. Tre stora övervakningsorgan med hög trovärdighet – Human Rights Watch, Amnesty International och International Trade Union Confederation (ITUC) – har alla sagt samma sak i rapport efter rapport: Det så kallade “Kafala-systemet” möjliggör systematiskt utnyttjande av arbetskraft, främst från Nepal. Sedan Qatar tilldelades VM 2010 har, enligt en rapport från ITUC förra året, minst 1200 byggnadsarbetare dött, troligen många fler.

Fifa har visat ett passionerat ointresse för det här, helt i linje med sitt varumärke, som går ut på att oroa sig för saker som kan användas i PR-syfte, som det instängda pojklaget i den thailändska grottan, men samtidigt spela dumma i frågor som denna.

Vad ska vi ta mer? Homosexualitet? Kriminellt i Qatar. Grannlandet Kuwait föreslog sommaren 2014 att man skulle upprätta “screeningtester” för att upptäcka och stoppa HBTQ-personer från att ta sig in i landet under VM. Sepp Blatter kommenterade förslaget med att besökare med den sortens sexuell läggning “gjorde bäst i att avstå från sexuella aktiviteter under VM”.

Skrattet fastnar i halsen

När vi ändå pratar om Blatter.

Hela processen som ledde till att Qatar vann arrangemanget är hemsk. Ta bara det faktum att ungefär hela Fifa-ledningen som hanterade tilldelandet av värdskap för VM 2022 har avsatts efter att ha ertappats med omfattande korruption. Beslutet borde, naturligtvis, ogiltigförklaras och en ny värdnation utses.

Annars förstår man ju hur Fifa tänkte, eller hur? När Qatar tilldelades VM var landslaget rankat på 113:e plats i världen och hade aldrig kvalificerat sig för ett världsmästerskap. Det är det minsta landet som någonsin har arrangerat turneringen, mindre än Schweiz 1954, dessutom med en befolkning som när landet fick sitt arrangörsuppdrag 2010 inte ens uppgick till en miljon personer (mer än en miljon supportrar reste in i Ryssland för VM 2018). 

Emiren av Qatar, Shejk Hamad Bin Khalifa Al-Thani och Fifa:s förre ordförande, Sepp Blatter. Foto: MICHAEL PROBST / AP TT NYHETSBYRÅN

 

Det här leder så klart till den fullt naturliga saken att ifrågasätta fotbollens tradition och fotbollskulturen i Qatar – om man nu vill fortsätta spela med i den urlöjliga charaden och låtsas att det här någonsin skulle ha varit en i närheten av seriös idé.

Själv kan jag faktiskt inte hålla mig för skratt åt hur patetiskt det är att ens analysera rimligheten i valet av Qatar, men skrattet fastnar i halsen.

Handlar inte bara om Qatar

Vems sport är fotbollen?

Jag skrev några rader om Fifa under VM:s sista dagar i somras, en text som kretsade kring det dystra men samtidigt fullt uppriktiga faktumet att alla som bryr sig om fotbollens utveckling bryr sig om det här ämnet, men ingen bryr sig. Det här ämnet, vilka som har kidnappat den här sporten och i vilken riktning den färdas, det framkallar direkt en känsla av maktlöshet för den som önskar något annat. Jag vet. Och publiceringen av den där krönikan förstärkte det intrycket, responsen var både stor och igenkännande, men med samma slutkläm: Vad menar du att vi ska göra då?

I samma veva såg jag hur Stockholms fotbollförbunds ordförande Lars Ekholmer uttryckte sin förvirring på Twitter. New York Times publicerade en text om att Fifa-bossen Gianni Infantino reste land och rike runt med en egen skräddare i Ryssland. En petitess i sammanhanget, men en detalj som talar sitt tydliga språk i en tid där det egennyttiga blivit så självklart att det motsatta är det som överraskar.

https://twitter.com/LEkholmer/status/1018415518406062081

Det här handlar inte bara om VM, eller Qatar. Det handlar om allt. 

Samma krafter som försöker lura oss att VM i Qatar inte är fullständigt sjukt har kopplat ett järngrepp om den europeiska klubbfotbollen, tagit den från dess ursprungliga innehavare, urholkat det som en gång var betydelsefulla institutioner och i stället brett plats för själlös affärsverksamhet. Det är samma sorts ambitioner, i veckan blottade av Der Spiegels publiceringar om bland annat Manchester City och Paris Saint-Germain, som gjort sitt yttersta för att förvandla fotbollsintresset till vilken konsumtionsaktivitet som helst, som drömmer om köpande, jublande zombies. Det är samma förlorade fotboll som uppträder i din mejlkorg på fredag, när en av vår tids viktigaste högtider, Black Friday, inträffar, som sätter sig på ett flyg till Qatar den här veckan om fyra år.

Allt annat är ett svek

Vill du ha det så här?

Inte jag, och jag tror att vi är ganska många. Jag tror till och med att vi är en väldigt stor majoritet som ser varthän det barkar och inte älskar det här, som ser VM i Qatar som ett tecken på att fotbollen anländer till ett nytt klimat, kanske för gott. 

När man är många som tycker något och har representanter och företrädare, vars verksamhet i grund och botten består av oss och finns till för att företräda oss, då har man också möjlighet att begära något annat.

Här kommer vi till handlingen som krävs nu. 

Det är fyra år kvar. Som ett första steg borde Svenska fotbollförbundet gå i bräschen för att flytta VM från Qatar. Det finns gott om tid. Det ska bort därifrån till varje pris, om det så är med hot om bojkott eller genom ett initiativ för en internationell allians av fotbollsförbund som motsätter sig beslutet. En trovärdig process för att hitta en seriös fotbollsnation att spela i borde inte vara speciellt svårt.

Allt annat betraktar jag som ett svek. 

Shejk Tamim bin Hamad Al Thani, Gianni Infantino och Vladimir Putin. Foto: YURI KADOBNOV / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Varför? Det är så himla, himla enkelt. 

Som representant och företrädare för en hel fotbollsnation, för en folkrörelse som gör stor sak av att kalla sig demokratisk, är man skyldig att göra sitt yttersta för att försöka byta riktning på det här, det är faktiskt vad jobbet går ut på. Qatar är ett utmärkt tillfälle att starta, en perfekt arena för en strid som någon måste ta till slut, en möjlighet att faktiskt göra skillnad.

Det är ett uselt tillfälle att le och spela med, vilket är en alldeles för vanlig tendens, och här kommer vi tillbaka till egennyttan. Den enda anledningen till att man väljer att till exempel förlägga en januariturné i Qatar (vilket SvFF tycks göra om bara någon månad) i stället för att sätta sig på tvären och företräda sin folkrörelse på riktigt, det är egennyttan. Det är jakten på titlar eller fantasin om att det här är ett diplomatiskt spel som bara kan spelas på kidnapparnas villkor, där det kan ligga en liten belöning i slutet av tunneln? Kanske en skräddare som väntar i lobbyn i Doha när det är dags?

Men vems belöning är det vi väntar på då? Vilka är de godtagbara skälen för att inte göra revolt mot det här?

Jag vet inte, men här kommer goda nyheter: Det går att göra annorlunda. 

Gör det.