Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fischer: ”Han är ett stort barn – väx upp”

Foto: ELAINE THOMPSON / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: TOMMY HOLL/TT / TOMMY HOLL TT NYHETSBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

VM i Frankrike är över, men det hörs fortfarande.

Megan Rapinoe har stannat kvar i rampljuset – och nu handlar det om annat än fotboll.

Medan världens största herrfotbollsspelare pratar om reklamsamarbeten, övergångar eller försvarar sig mot brottsanklagelser domineras damfotbollen av politiskt engagemang.

En av Sveriges mest högljudda idrottare, Nilla Fischer, undrar varför männen är så tysta.

– Det är omöjligt att ingen tycker någonting om det som händer runtomkring dem, säger hon.

Megan Rapinoe har tre halsband, kritstrecksrandig kavaj och en lila frisyr som tränger genom tid och rum. Hon snurrar lite försiktigt på stolen bakom podiet i CNN:s studio, smackar en gång med tungan innan hon viskar en upprepning av frågan hon just fått till sig själv.

– Vilket är mitt budskap?

Sedan vänder hon blicken mot kameran. Ögonen ser lite sökande ut för en sekund innan ett lugn sprider sig över hennes ansikte.

– Mitt budskap är det här: Ditt budskap exkluderar människor, säger hon till kameralinsen, men hon riktar sig till USA:s president Donald Trump, som hon vägrar besöka i Vita huset och har haft ett ordkrig med under VM i Frankrike.

– Det exkluderar mig, människor med annan hudfärg och amerikaner som kanske stöder dig, fortsätter hon.

Hennes utläggning accelererar och förvandlas långsamt till den sortens rakt-in-i-kameran-tal som amerikanska presidenter brukar hålla till sin befolkning på bästa sändningstid, inte fotbollsspelare. 

Än mindre vanligt är det med fotbollsspelare som talar direkt till presidenten.

Rapinoe firar titeln på hemmaplan. Foto: SAM SIMMONDS / POLARIS POLARIS IMAGES

I Linköping sitter Nilla Fischer, 34, och tittar på ett sommarregn som faller utanför fönstret. Det har gått en vecka sedan mottagandet på Götaplatsen. 30 000 personer jublade över VM-bronset, på nytt kändes det som en landvinning i kampen för mer utrymme.

Ett kallt ljus lyser upp den klassrumsliknande salen.

– Alltså, Megan behöver ju egentligen inte uttala sig, börjar hon. 

– Hon har sina kontrakt och avtal och sina följare, hon är safe. Så det är inte det. Herrspelarna behöver ju inte uttala sig politiskt eller ha något speciellt innehåll. Eller göra ett skit mer än att posta något på sociala medier, om vad som helst egentligen. Det kommer ju hur många likes som helst i alla fall. Klick klick klick klick.

Fischer tar en klunk vatten. 

– Om du är herrspelare och redan har ett varumärke och är så jävla safe: Varför säger du ingenting? Det är ju omöjligt att ingen tycker någonting om det som händer runtomkring dem, säger hon. 

Hon vidrör något som även slagit mig under sommaren. 

Vi befinner oss inte bara i kölvattnet av ett världsmästerskap, utan i ett ögonblick då alltifrån Trump, brexit, rasism, angrepp på liberala demokratier, HBTQ-rättigheter, aborträtten, MeToo och ökande ekonomiska klyftor till klimatkris går att etikettera som vår tids stora samhällsfrågor.

Politiska och kulturella konflikter och laddningar å ena sida, å andra sidan sociala medier som inte bara erbjuder oändliga möjligheter, utan även framgångsrikt uppmuntrar var och varannan människa att dela sina åsikter om allt mellan himmel och jord. 

Med andra ord lever i en epok där den med en plattform och ett budskap kan påverka, leda och mobilisera sina följare, vad man än tycker och tänker.

Så varför är det nästan bara kvinnliga fotbollsspelare som hörs?

***

Nej, inte heller i Östergötland syns ens spår av svensk sommar. 

Vinden klagar i träden, ingen äter glass och regntunga moln glider in över träningsplanen. Tränaren Olof Unogård och hans assistent William Strömberg tittar på med armarna i kors. Stina Blackstenius, Lina Hurtig, Mimmi Larsson och Nilla Fischer är hemma igen och tillbringar tisdagens träningspass på en temporär fotbollsplan intill en stor bilväg i utkanten av Linköping.

Konstgräset läggs om på Linköping Arena, ordföranden Paul Lindvall går runt med en liten utskuren prototyp av den nya plastmattan och smeker den ömt när vi kommer in i faciliteterna en stund senare. Vi är flera i pressrummet som pliktskyldigt klappar på den som om den vore en hundvalp.

På borden ligger små svenska flaggor i papper. Det ska bjudas på tårta, en specialbeställd med texten ”Grattis till vm-bronset” som står skrivet i gula bokstäver på ett svartvitt tryck i bakgrunden. I hörnet sitter en gul marsipanros.

VM-spelarna samlas runt borde för att fotograferas. Stämningen är lite tryckt, i synnerhet när de uppmanas äta av tårtan och tvingar i sig var sin bit.

En stund senare slår sig Nilla Fischer ned i ett rum i arenans katakomber. Hon säger att hon har varit bäst på träningen, att hennes träningskläder luktar illa och att det irriterar henne, att hon vet att allsvenskan ”inte är en pissliga” och att hon fortfarande hör hur Sari van Veenendaal, Hollands målvakt, tippar hennes skott i stolpen i semifinalen. 

När hon härmar ljudet av hennes blöta målvaktshandskar som snuddar bollen gör hon det två gånger om för att få till det.

Linköpings återvändande VM-spelare äter tårta. Foto: Noa Bachner

– Vi var där väldigt länge. Jag är bara med de jag känner bäst på slutet. Caroline Seger, Linda Sembrant och Olivia Schough. Man har egentligen ingen anledning att vara irriterad på någonting, men jag – och nu talar jag bara för mig själv – känner att åh, nu ställer hon vattnet där i stället för där, säger hon och visar hur hon kan provoceras av minsta lilla grej. 

Hon jämför det här världsmästerskapet med tidigare, hyllar organisationen som mycket bättre än i Kanada. Jag poängterar att rapporteringen kretsade mer kring själva fotbollen än vad jag upplevt tidigare.

– Jag försökte att inte påta i det för mycket under mästerskapet. Men det är bra i så fall. Det behövs om man ska fånga mer intresse. Ska vi spela mot Tyskland är frågorna inte: Okej, ni möter Tyskland, vad förväntar ni er? Utan det är nästan alltid något som har hänt som har med jämställdhet att göra. Det ska handla mer om fotboll. Gör man till exempel spelarporträtt oftare – utan att det behöver se exakt likadant ut som på herrsidan – men då lär man känna personen i fråga och får lära sig om ett livsöde eller liknande. Som läsare kan jag skaffa mig ett annat sorts intresse då. För spelaren, laget och sporten. Ju mer synlighet av den sorten, desto mer intresse, det tror jag, säger hon.

– Samtidigt tycker jag att idrottspersonligheter ska kunna använda sin plattform för att uttala sig politiskt mycket mer än de gör. Folk lyssnar. Det behöver inte handla om just jämställdhet, det kan lika väl vara andra saker som har hänt i världen.

***

VM i Frankrike må vara slut, men efterskalven känns under fötterna, och nu handlar det om andra saker. 

I synnerhet har epilogen utspelat sig i USA. Turneringens klarast lysande stjärna och största fenomen på och utanför planen, Megan Rapinoe, står i centrum. Hennes engagemang i HBTQ-frågor tog fart när hon själv kom ut i samband med OS 2012, men hennes politiska fotbollskamp accelererade för tre år sedan när hon deklarerade att hon inte tänkte stå upp eller sjunga med i nationalsången i solidaritet med Colin Kaepernick, NFL-stjärnan som i sin tur vägrade stå under nationalsången i protest mot rasism och behandlingen av USA:s svarta medborgare. 

Kaepernicks protest är väldokumenterad. Den engagerade omedelbart Donald Trump, som uppmanade NFL-ägarna att sparka alla spelare som vägrade stå under nationalsången. Samtidigt växte proteströrelsen. Rapinoe var en av många amerikanska idrottare som följde Kaepernicks exempel. Hon tvingades snart att stå upp på order av det amerikanska fotbollsförbundet. Sjunga har hon däremot hållit sig från att göra, och under VM i Frankrike spreds även ett videoklipp där hon säger att hon ”inte ska till det jävla Vita Huset” vid ett eventuellt VM-guld.

https://twitter.com/8by8mag/status/1143595809910530048

Trump svarade omedelbart via sitt högst aktiva Twitter-konto och uppmanade Rapinoe att ”visa respekt” med tillägget att hon gjorde bäst i att ”vinna innan hon pratar”. Han passade samtidigt på att bjuda in laget till Vita huset.

https://twitter.com/realDonaldTrump/status/1143892326286266368

Rapinoe lät sig inte imponeras utan upprepade inför kvartsfinalen mot Frankrike att hon stod fast vid sina kommentarer. Väl hemma i USA, med VM-guldet bärgat, framträdde hon bland annat i CNN och fördjupade sin kritik mot presidenten.

Utspelen och Rapinoes kaxiga framtoning skar tidstypiskt genom den amerikanska samhällsdebatten och framkallade häftiga reaktioner i såväl etablerade som sociala medier. Vissa av de som blev ilskna på henne – däribland den amerikanska tv-profilen Piers Morgan och den brittiska tv-profilen Jake Humphrey – blev arga så till den grad att de sedan även kritiserade ett videoklipp där Rapinoe signerar en fotboll åt en ung pojke i samband med en gala utan att titta på honom.

Även den före detta Premier League-spelaren David Dunn riktade kritik.

– Ju mer jag ser av henne, desto mer ogillar jag henne, konstaterade han.

Att amerikanska idrottare använder sin plattform till att framföra politiska budskap är inget ovanligt. Kaepernick är ett av många exempel utöver Rapinoe. 

Men det finns en annan skillnad, och sällan har den framträtt så tydligt som under och efter VM i Frankrike: Sättet de stora nationernas mest framträdande herr respektive damspelare pratar på – och vad de pratar om.

Rapinoe är långt ifrån den enda damfotbollsspelaren som har gjort sitt engagemang i politiska frågor till en del av sitt varumärke. Tvärtom. Strider pågår hela tiden överallt, och det gäller olika ämnen.

Megan Rapinoe firar guldet på hemmaplan. Foto: SAM SIMMONDS / POLARIS POLARIS IMAGES

Italiens och Juventus stora stjärna Sara Gama – som både är mörkhyad och homosexuell – har envist pratat om HBTQ-frågor, rasism och jämlikhet. Australiens Sam Kerr tog tydlig ställning när Australien röstade om homosexuellas rätt att gifta sig 2017 och har fortsatt propagera i både HBTQ-frågor och jämställdhet. Argentinas Macarena Sanchez har stämt sin före detta klubb UAI Urquiza för att resurserna inte fördelades tillräckligt jämt. USA:s Alex Morgan, världens kanske mest berömda damspelare tillsammans med Rapinoe, har gått hårt åt Donald Trump i flera intervjuer. När CNN intervjuade Chiles och PSG:s stjärnmålvakt Christiane Endler inför turneringen poängterade hon att fotbollsspelares roll var att öppna dörrar för flickor och kvinnor i samhällets alla delar.

Norges Ada Hegerberg vägrar spela i landslaget, bland annat för att hon anser att förutsättningarna är undermåliga i relation till männens. Listan kan göras mycket längre.

Ada Hegerberg med Guldbollen, 2018. Foto: CHRISTOPHE ENA / AP TT NYHETSBYRÅN

I Sverige är Nilla Fischer ett motsvarande exempel. Hon har under karriärens senare år varit ihärdig i att belysa olikheter och mana till bättre villkor och förutsättningar för kvinnliga fotbollsspelare, men även engagerat sig i HBTQ-frågor.

– Ett: Jag tror att det börjar med att man har ett genuint intresse i en samhällsfråga och vill hjälpa den frågan. Två: Vi kvinnliga idrottare behöver göra så här. När det gäller mig så förstår jag att det handlar om framtiden för HBTQIA-personer. Sedan, när det gäller Rapinoe, som tagit i andra frågor också, ja, hon är väl en bra människa? Hon har en plattform där hon kan förändra saker. Hon märker väl sin kraft, säger hon. 

– Men som kvinnlig idrottare behöver man bredda sig för att höras. 

Det gäller väl alla idrottare ? Och man har ju ganska stora möjligheter att göra det med tanke på alla plattformar och kanaler man styr över själv nu. 

– Ja, men man ska vara försiktig som ung spelare. Jag är så pass gammal, men är ändå känslig när det står skit. Jag vill inte läsa alla kommentarer och försöker hålla mig borta, men samtidigt vill man svara när någon är positiv. Sociala medier betyder så extremt mycket, i alla fall för ens popularitet och för att få kontrakt. 

– På ett sätt vill jag att alla ska skita i sociala medier. Ibland är det jobbigt att umgås med människor för att alla är så vana vid att sitta med sina telefoner, eller letar efter platser att ta bilder. Om vi går på stan kanske vi inte bara går på stan och hänger. I stället tänker många att ”det här är bra för mina följare!”. Det är ju ett sorts tvång, alla måste tävla där ute, och man verkar handla med likes. För många verkar det inte spela någon roll vilket sorts innehåll det är. Det behöver ju inte vara något politiskt. Det regnar in likes i alla fall. 

– Om jag ska säga något till en ung person: Var eftertänksam, fundera på om du vill förknippas med en fråga eller några frågor, spreta inte för mycket, finn ett varumärke som du vill stå för. Men medialt verkar det ju rätt bra att vara över allt, i och för sig…

***

Världens största herrspelare är överallt vare sig de vill eller inte.

Men är det något som Ronaldo, Messi, Neymar, Bale, Hazard, Pogba, Zlatan, Griezmann och Rooney eller resten av vår tids mest välkända, välexponerade herrfotbollsspelare har gemensamt förutom sina oerhörda fotbollsbegåvningar, då är det bristande engagemang i samhällsfrågor med undantag för enstaka, sponsrade nedslag.

Att driva en fråga och återkommande uttala sig om ett ämne är sällsynt, för att uttrycka sig milt. Trots att politiska intressen flödat in i herrfotbollen de senaste åren, både genom Fifa:s utsvävningar och europeiska klubbägare, är det nästan uteslutande övergångar, löneanspråk, reklamsamarbeten och brottsanklagelser av olika slag som dominerar innehållet runt världens största spelare. De få gånger något annat vidrörs är det ofta för att en fråga har nästlat sig genom filtret av kontroll från klubbarna, agenterna och PR-rådgivarna, och svaret blir nästan alltid detsamma, så återhållsamt och kort som möjligt. 

Den som följer världens största herrspelare i sociala medier bjuds i regel ett monotont flöde av träningsbilder, den numera standardiserade ”We keep going”-inlägget efter varje match, kryddat med ungefär samma emoji, samt en och annan kampanj för Adidas eller Nike.

https://www.instagram.com/p/Bz31TV1gCs5/

I skiktet under de mest berömda spelarna finns naturligtvis ett par exempel på motsatsen. Flera brasilianska spelare visade öppet sitt stöd för landets president Jair Bolsonaro när han valdes förra året, utan att i speciellt många fall utveckla varför. I det som skrivits om ämnet framgår att många gillade hans förslag till skattereformer. Målvakten Heurelho Gomes var en av få som pratade om sitt stöd ordentligt. Han ville bara se förändring, menade han. 

https://www.instagram.com/p/Bz-PNSYgpCL/

Arsenals Hector Bellerin har uppmanat sina kolleger att diskutera samhällsfrågor mer. Manchester Uniteds Juan Mata skänker en procent av sin lön och vill att fler ska göra detsamma. Raheem Sterling trakasserades av brittisk press tills han röt ifrån och visade på en sorts systematisk rasism i rapporteringen om honom. Yaya Touré drev ett mer intensivt motstånd mot rasism ju längre karriären pågick. Eric Dier ville ha en ny folkomröstning om brexit och skrev det på Twitter. Jan Vertonghen skickade ut en tweet när Donald Trump blev vald 2016 och undrade vad folk höll på med – men exemplen är inte många och oftast isolerade till ett enskilt tillfälle. 

En vanlig invändning mot den här sortens diskussion är att det inte finns något krav på fotbollsspelare att de ska engagera sig eller uttala sig om annat än det som händer på planen, och det stämmer så klart att några sådana krav är helt befängda. 

Men rent logiskt är det svårt att få ihop ekvationen. Här har vi en hel generation spelare, varav så många har enorma följarskaror i sociala medier och tusentals tillfällen att säga sitt i olika kanaler, som helt och hållet maskerar sig själva som ointresserade av att påverka eller kommentera sin omvärld, något som i förlängningen skapar en diskussion om vilken sorts förebilder vår tids största och kändaste herrfotbollsspelare går till historien som.

***

Jag nämner ett par stora herrspelare och frågar vilka intryck Nilla Fischer har av dem.

– När det gäller Neymar känns det bara som att han vill byta klubb hela tiden. Barcelona och sedan PSG. Och nu vill han inte vara där. Han verkar aldrig nöjd med någonting, utan vill bara ha saker. Ett stort barn. Eller det kanske är att ta i, men väx upp. För att kunna vara förebild behöver man det. Det är inte så mycket positivt förknippat med Neymar, säger hon.

Neymar Foto: FEDERICO PESTELLINI / IMAGO IMAGES / PANORAMIC WWW.IMAGO-IMAGES.DE

– Paul Pogba känns mest som en lustig typ. Han är väl lite party, men han verkar vilja bort också. Det är mest övergångshistorier. Jag har ingen personlig känsla, jag vet inte vad de här människorna står för eller om de bryr sig om någonting. Det har jag ingen vetskap om.

Vad är en bra förebild?

– En förebild är någon som gör sitt bästa för att föregå med gott exempel oavsett situation. En bra förebild kan inte skylla på att man inte ”visste att man blev filmad”, till exempel. Man är väl beredd på att stå för sitt beteende.

Vilka förebilder har du haft?

– På fotbollsplanen var det Therese Sjögran, hon var min idol när jag var liten. Annars är det min fru och min svägerska, starka kvinnor, starka personligheter, starka i yrkeslivet. Det finns en del andra kvinnor, många inom systerskapet. Det är häftigt med människor som vågar och orkar stå upp för sig själva och andra även om de bankas på. Folk som går i bräschen.

Inga idrottare förutom Sjögran?

– Zinedine Zidane, för att han var skitbra. Det var nog fler när jag var yngre, men mina senaste år har handlat om andra saker. Jag har hittat mig själv och vad jag vill stå för. Då söker man sina förebilder där. Mitt varumärke – tråkigt ord – för mig ditåt och till de frågorna.

Du sa tidigare att du vill att fler idrottare ska uttala sig politiskt”. Om Megan Rapinoe hade varit Trump-supporter och tyckt att hans idéer var toppen, hade du tyckt likadant då?

– Ja, men då kommer jag tillbaka till frågan: Vad är en bra förebild? Jag tycker att en bra förebild är någon som inte tycker om Trump. För någon annan är man en bra förebild om man tycker om Trump. Så det är väl en sorts issue, men samtidigt tänker jag att i det långa loppet är det bra att åsikter förs fram så att det blir diskussioner. Håller man inte med, då ges man tillfälle att visa varför något är fel. Skulle det dyka upp en extrem åsikt om till exempel abort är det enkelt att bli orolig för att frågan ska bli tillgänglig för fler, om du förstår vad jag menar? Men jag tror ändå att det är bättre att diskutera saker i dagsljus. Pratar ingen om någonting blir det ju lätt för idéer eller åsikter att existera för sig själva utan att utmanas, och där finns en fara också.

Samtidigt växer pengarna och kändisskapet för kvinnliga spelare. Är inte risken att det blir ovanligare för er att ni pratar om samhällsfrågor när pengarna blir större?

– Den risken finns nog alltid. Men jag hoppas att det håller i sig. Vi bör veta vår historia, var vi kommer ifrån, hur vi har tagit oss till den här punkten. Det har inte varit genom att sitta tysta och nicka och säga att det inte är problem med någonting. Det finns en ådra, eller jag hoppas det, att det finns en kultur av aktivism inom damfotbollen. 

I USA har Rapinoes utspel gjort henne extremt populär i vissa läger, lika impopulär i andra. Samtidigt som hon sitter i talkshows, får applåder och berättar om hur hon har druckit tequila med Sandra Bullock på en gala – fylls de sociala mediernas kommentarsfält av förakt för henne.

Fischer funderar en stund och snurrar på vattenflaskan.

– Det kommer alltid att finnas spelare som pratar mer än andra, och jag tror att vi aldrig kommer att bli jämställda med herrarna. Det är för galaktiskt nu. De som tjänar mest, det är en annan verklighet, en annan planet. Jag vill inte upp dit. Jag vill inte att vi ska upp dit. Jag vill att de ska komma ned, och vi behöver omfördela samhällets resurser, säger hon.

– Det jag egentligen hoppas att min generation lämnar efter sig är en bättre start än vad vi hade. Vill hen bli proffs ska hen kunna bli proffs utan att det ska vara så jävla svårt.