Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fischer: ”Besviken – jag tycker det var fel”

Nilla Fischer lämnade Bundesliga för Sverige. SportExpressen åkte till Linköping för att fråga om stjärnan gjort sitt i landslaget – svaret blev nej.
Sedan återkomsten till Sverige bor Nilla Fischer och hennes familj på landet utanför Linlöping. Foto: FRIDA OLSSON
Nilla Fischers klassiska räddning på mållinjen i bronsmatchen mot England i VM i somras.Foto: BILDBYRÅN
Nilla Fischer tillsammans med frun Mika Fischer under Fotbollsgalan i höstas. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

LINGHEM. Efter en lång landslagskarriär och som en av de tongivande spelarna i det svenska VM-bronslaget fanns hon inte längre med i truppen. 

– Jag blev besviken och det är så klart stressande. Jag respekterar beslutet men tycker att det var fel, säger Nilla Fischer, 35. 

Den svenska landslagsstjärnan berättar också om mardrömsträningar när lagkamrater kissade på sig, familjelivet och varför det svider när diskmaskinen går sönder.  

Den första tiden efteråt beskriver hon som euforisk. Sverige hade tagit VM-brons i fotboll och efter fem veckor tillsammans med landslaget i Frankrike var Nilla Fischer hemma i Sverige igen. 

– I början tänkte man tillbaka på VM hela tiden. Vad vi hade åstadkommit med laget och att sedan mötas av firandet i Göteborg, det var magiskt. 

Fischer ler när hon pratar om den gångna sommaren. 

– Att få med sig hela svenska folket och att ha skrivit historia igen, det är jäkligt häftigt. 

Innan mästerskapet i Frankrike hade hon gjort sin sista säsong i Wolfsburg. Efter sex år i den tyska storklubben hade Nilla Fischer bestämt sig för att lämna proffslivet i Bundesliga där hon hade kammat hem tio titlar, en i Champions League, fyra i ligan och fem i tyska cupen. 

Nu väntade i stället damallsvenskan med Linköpings FC – och familjeliv i nyinköpta villan på landet i Linghem strax utanför Linköping. 

Nilla Fischers fru Mika och sonen Neo hade flyttat hem till Sverige redan under våren, men efter VM var de alla på plats i det nya hemmet och ett nytt kapitel i den 35-åriga landslagsspelarens liv började. 

Men det gick inte som tänkt. 

– Visst, jag var sliten efter VM men inte mer än vad man är efter ett mästerskap. Och det kändes bra när vi drog i gång med träningarna i Linköping. 

– Sedan kom reaktionen. 

Fischer fick problem med hälsenan och hann bara spela tre matcher med det nya klubblaget innan det helt tog stopp.  

– Då tänkte jag ändå att det här kommer gå över om ett par veckor. Men det gjorde det inte. När hälsenan var bättre fick jag känning i ett knä och efter det började foten krångla. 

Att skadeproblemen hopade sig i höstas kopplar Nilla Fischer till att hon sedan återkomsten till Sverige tränar och spelar på konstgräs. 

– Jag har svårt att se att det skulle kunna vara något annat, att min kropp skulle ge upp så pang bom annars, det verkar osannolikt. Jag har till exempel aldrig tidigare haft problem med hälsenorna. Och då var ju belastningen dessutom mycket hårdare under åren i Wolfsburg. 

När Fischers skadeproblem blev mindre efter årsskiftet var målet tydligt. 

– När träningen drog i gång i januari var det Algarve cup jag siktade på. 

Men när förbundskapten Peter Gerhardsson presenterade landslagstruppen till träningsturneringen i Portugal var det utan Fischers namn. Hon som varit en av de mest tongivande spelarna i det svenska VM-bronslaget var inte uttagen. 

– Jag hade gärna varit med i Algarve men nu blev det inte så. 

Fischer tystnar en stund innan hon fortsätter. 

– Jag blev besviken. Mitt mål var att få åka med till Algarve. Jag förstår Peters motivering, att jag hade spelat för lite, samtidigt som jag själv tyckte att jag borde ha varit med. Och så ska man väl alltid tänka, som att man alltid ska se sig själv som en startspelare. Den inställningen tycker jag att man ska ha. 

När landslaget var i Algarve, och bland annat mötte Tyskland och Danmark, var Fischer hemma i Linköping och tränade med klubblaget. 

– Jag har varit med i Algarve så många gånger tidigare, och sedan när man helt plötsligt inte är med. Det är tufft. Och det var absolut stressande, konkurrensen i landslaget är hård. 

Efter Algarve cup har både OS i Tokyo och EM i England flyttats fram på grund av corona-pandemin. OS till nästa sommar och EM till 2022.  

Så, har Nilla Fischer gjort sin sista landskamp? 

– Nej. Först och främst vill jag vara med och konkurrera inför nästa samling, sedan får man se. Men nej, jag har inte gjort min sista landskamp. 

Skulle du bli besviken om det var så?

– Ja, väldigt, väldigt besviken, jag upplever att jag inte är klar med landslaget. Och jag känner att jag är på väg tillbaka till toppform. Och då är jag en jävligt bra fotbollsspelare.

Vilken kontakt har du med Peter Gerhardsson? 

– Vi har snackat inför varje samling, och det är den kontakten vi har. Och någon mer kontakt än så tycker jag inte att vi behöver ha. Men det känns skönt att vi har det snacket fortfarande.

– Inför Algarve hade vi en konversation. Han hade en bra motivering, sedan kommer jag nog aldrig att hålla med honom om jag inte blir uttagen. 

”Två olika vekligheter”

Hugga ved, rigga musfällor, skyffla grus och plantera i trädgården. Flytten hem till Sverige har inte bara inneburit ett nytt fotbollsliv. 

– Att bo i ett äldre hus på landet har varit en stor omställning från ett nybyggt radhus i Wolfsburg.

Har du ångrat någon gång att du flyttade hem till Sverige?

– Nej, inte så att jag ångrat själva flytten hem till Sverige men jag funderar ju på att om jag hade stannat i Wolfsburg och spelat på gräs. Hade jag sluppit skadorna då?

– Men det känns ändå som helt rätt beslut, och det var Mikas tid att bestämma var vi ska bo. Och jag trivs oerhört bra i klubben och med livet här hemma. 

Nilla Fischer vid huset i Linghem, strax utanför Linköping dit familjen flyttade förra våren.Foto: FRIDA OLSSON

Bytet av klubb från Wolfsburg till Linköping har också inneburit en omställning både i lönekuvertet och på fotbollsplanen för Nilla Fischer. 

– Jag har gått ner 50 procent i lön, så det är ganska stor skillnad. Även om jag får bra betalt i Linköping, sett till vad många andra tjänar, så är det ingen fet lön jämfört med Wolfsburg. Som när vi hade en reparatör ute för ett tag sedan som lagade diskmaskinen och det kostade 1500 kronor, sådana extrautgifter svider. 

– Hade man som herrspelare spelat sex år i Wolfsburg, tagit de titlarna som jag gjorde med dem, då hade tillvaron helt klart sett annorlunda ut. Men jag är inte bitter, att vara det är bara idioti. Men man kan konstatera att vi lever i två olika verkligheter, dam- och herrfotbollsspelare. 

”De kräktes till höger och vänster”

Även fotbollsmässigt har omställningen från tysk till svensk fotboll varit stor. 

– Dels var det mycket mer matcher i Wolfsburg, i och med ligan, Champions League och cupen. Men också betydligt fler träningar. Alla har olika filosofier när det kommer till hur mycket man ska träna. Jämfört med när jag spelade i Sverige senast så tränar vi mindre nu.

– Men jag känner att jag hade kunnat träna hårdare än vad vi gör. Samtidigt ska jag väl hålla käften nu eftersom jag har haft skadeproblem och inte kunnat träna som vanligt. Hade jag varit hel hade jag dock velat träna mer. 

Flera spelare, bland annat den norska landslagsstjärnan Ingrid Syrstad Engen, har vittnat om stenhårda träningar i Wolfsburg. Syrstad Engen berättade bland annat om hur hon var så slut efter en löpträning i skogen att hon kollapsade och sedan tvingades bli matad av sin mamma för att återhämta sig. 

Fischer har inte riktigt samma erfarenheter. 

– Det är inte så att jag har behövt bli matad eller tvingats lägga mig i ett isbad efter träningen. Men visst kunde det vara överjävligt. Jag har sprungit med folk som har kissat på sig av utmattning och kräkts till höger och vänster.

– Fast det handlar om någon månad under försäsongen, och då gäller det att trycka ned huvudet i sanden och köra. 

”Då blir det jävligt jobbigt”

Den 23 juli nästa år är planen att OS i Tokyo ska inledas, vilket är landslagets nästa stora mästerskap. EM i England avgörs ett knappt år senare. 

– Jag ser mig själv spela OS i Tokyo. Men EM, det är långt dit. Hur gammal är jag då, 38? Men Therese Sjögran gjorde väl ett mästerskap när hon var 38. Så det går så klart. 

Kommer du klara att spela OS?

– Det vet man aldrig. Skulle det fortsätta med skador, då kan det bli jävligt jobbigt. Men min förhoppning är att jag vänjer mig vid belastningen av konstgräs och fixar det. 

SportExpressens Anna Friberg har träffat Nilla Fischer under en hundpromenad. Foto: FRIDA OLSSON

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.