Foto: Nils Petter Nilsson
 Foto: Nils Petter Nilsson

Engelska landslaget består av rockstjärnor

Publicerad
Uppdaterad
MANCHESTER. Ett halvår före EM är England ett delat fotbollsland.
På den ena sidan står toppklubbarna, stjärnorna och fansen som betalar deras höga löner.
På den andra sidan står de som har tröttnat och hellre fryser arslet av sig i de lägre divisionerna för att få sina fotbollskickar.
Det här är framför allt ett reportage om dem.
När Eric Allison som liten var på väg till Old Trafford hände det att han hamnade på samma buss som sin idol. Det var inget konstigt med det, Manchester Uniteds lagkapten Roger Byrne rörde sig som vem som helst i staden på 50-talet. På bussen brukade folk komma fram och prata med honom. Några ord om den senaste matchen, några om den kommande. Allmänt snack om väder och vind.
- Föreställ dig Wayne Rooney ta bussen till matchen och prata med fansen, säger Eric Allison och skrockar.
Eric har tagit med oss till en restaurang i centrala Manchester. Maten är god men Eric nöjer sig med en pint. Då och då smiter han ut på gatan för att röka. Han är 67 år och har ett hårt liv bakom sig. Han växte upp i arbetarstadsdelen Gorton, men trots att omgivningen var tuff och förväntningarna låga vill Eric inte skylla på det. Hans föräldrar var hederliga, hans syskon var laglydiga.
Eric begick brott. Den 6 februari 1958 befann sig Eric på ett ungdomshem för olydiga gossar. Reglerna var hårda. På kvällen var barnen tvungna att vara helt tysta för att lära sig vad disciplin var. Men just det här datumet gjordes ett undantag. Anledningen var en flygkrasch i Münch-en där åtta av Manchester Uniteds spelare (bland andra Roger Byrne) rapporterades omkomna.
- Ni får prata om det här i två minuter, sa läraren. Sedan ska det vara tyst igen, pojkar.

Även som yrkeskriminell följde Eric Allison sitt Manchester United. Så gott det gick. Sista gången han satt i fängelse var mellan 1996 och 1999.
- Det är lustigt, säger han. Jag begick ett bedrägeri mot en bank alldeles runt knuten här.
Eric hade aldrig haft ett riktigt jobb men hade alltid varit intresserad av att läsa och skriva. Ute i friheten igen fick han syn på en platsannons. Tidningen The Guardian skulle skapa en ny tjänst och sökte en särskild fängelsereporter som skulle skriva om förhållandena innanför murarna. Eric sökte tjänsten, mest på skoj, och blev mycket förvånad när han fick jobbet.
- Livet är märkligt, konstaterar han.
Ett par år senare var Eric på promenad i Gorton med sina två hundar när han fick syn på några ungdomar som spelade fotboll på gatan. Han hade sett dem förut, de verkade duktiga. Men Eric misstänkte att de inte hade oddsen på sin sida i livet. Det brukar vara så med ungar från Gorton.
- Är ni med i något lag? frågade Eric.
- Nej, svarade killarna.
- Varför startar ni inte ett?
- Du kan väl starta ett åt oss?
- Glöm det, sa Eric. Jag har inte tid.
Men ungdomarna tjatade och till slut gav Eric Allison med sig. Så kom det sig att West Gorton FC bildades; lika mycket ett socialt projekt som ett fotbollslag.

På restaurangen går Eric över från öl till vin. Han skrattar åt det faktumet att han, den gamla kåkfararen, vid 63 års ålder blev fotbollstränare.
- Det kostar ungefär 4 000 pund om året att driva West Gorton FC, säger han. Det är mycket pengar. Men om man tänker att det samtidigt håller 18 killar borta från gatan blir det plötsligt billigt.
Varje söndag spelar West Gorton FC match i Tameside Football League. Laget är ungt, många av spelarna är arbetslösa. Eric brukar hjälpa dem med att skriva jobbansökningar.Samma dag som upploppen i England nådde Manchester i somras skulle West Gorton ha träning. Eric såg bilderna på tv och undrade om några av hans killar var ute och krossade skyltfönster. De stämde in perfekt på karikatyrbilden av den unge bråkmakaren.
- Men den kvällen kom 18 av 18 spelare till träningen, säger Eric. Då blev jag glad.
Fortfarande går Eric Allison ibland till Old Trafford och ser Manchester United spela. Men han gör det utan den passion han kände förr. Han tycker att biljettpriserna är för höga och att fotbollskulturen har drunknat i alla pengar.
- Det kan vara 25 000 personer på en läktare men ibland känns det som att stå i ett bårhus. Storklubbarna ser fansen som kunder i dag. Man tar dem för givna. Det är äckligt.
När Eric är på Old Trafford är han noga med att aldrig köpa matchprogram, souvenirer eller mat. Matchbiljetten är hans enda utgift. Han ogillar ägarfamiljen Glazer och vill inte ge dem mer pengar än absolut nödvändigt.
- Däremot köper jag gärna souvenirer när FC United spelar. De killarna har all min respekt. De har tagit tillbaka fotbollskulturen från dem som förvandlade den till plast.

Radioprataren Ben Hughes har dragit ner sin keps så långt att ansiktet knappt syns. En timme före avspark är han redan genomblöt, sändningsutrustningen försöker han hålla torr med hjälp av en genomskinlig presenning. Men trots de yttre förutsättningarna är Ben Hughes på topphumör. Det är han alltid när FC United of Manchester ska spela match.
Men blir det verkligen någon match i dag? Snöblandat regn har fallit över Manchesterområdet på förmiddagen och hemmalaget Northwich Victorias plan är täckt av ett tunt islager. Ändå är den i bättre skick än vad Ben Hughes hade vågat hoppas på. Han sätter på sig sina hörlurar och ger en första rapport till FCUM Radios lyssnare:
- Ni lyssnar på FC Live Radio från Northwich Victoria! Här är det svinkallt. Det blåser, det regnar, allt ni kan tänka er. När jag tittade ut genom fönstret i morse tänkte jag "Jaha, det blir ingen match i dag. Det blir ett besök med frugan på Ikea." Men så fick jag höra att Northwich Victoria har tillgång till en planpresenning! Jag menar, vem har det i den här serien? Domaren har inspekterat planen och säger att 85 procent av den är spelbar och att 15 procent är värdelös. Den goda nyheten där är att domaren kan matematik, den dåliga är att matchen fortfarande är hotad.
FC United of Manchester bildades 2005 som en protest mot affärsmannen Malcolm Glazers övertagande av Manchester United. Den ägs helt av supportrarna. Två av dem heter Duncan Hempson (döpt efter den före detta Unitedspelaren Duncan Edwards, som även han dog i flygkraschen) och Dave Callacher. Vi träffar dem utanför den lilla arenan, samtidigt som domaren ger klartecken för spel.
- Jag vet precis när jag tröttnade på Old Trafford, säger Duncan. Det var en vanlig hemmamatch och jag ställde mig upp och vrålade en ramsa. Du vet, som man gör. Då säger folk till mig att sitta ner och vara tyst. Jag menar, kom igen. Var tog passionen vägen?

För Dave Callacher var det mer en kostnadsfråga. Han jobbar som lärare och tycker inte att det är rimligt att behöva göra så stora ekonomiska uppoffringar för att se på toppfotboll en gång i veckan. Nu följer vännerna i stället FC United långt ner i det brittiska seriesystemet. Saknar de inte de stora matcherna? Ibland, erkänner Dave, men både han och Duncan är överens om att fördelarna med FC United överväger.
– Stjärnorna i Manchester United och i det engelska landslaget är inte fotbollsspelare längre, säger Duncan. De är som rockstjärnor. Rockstjärnor med fula frisyrer.
– True, säger Dave. Här är det ingen vägg mellan spelarna och fansen. Och du vet att de som går på matcherna verkligen är 100 procent passionerade.
Har ni vänner som tycker att ni har gjort fel?
– Definitivt, säger Duncan. På mitt jobb kallar de mig förrädaren. Men jag tycker mig märka att fler och fler börjar tröttna på den moderna fotbollen.
Dave, du talade förut om en kostnadsfråga. Hade du gjort samma val om du hade varit miljonär?
Dave Callacher funderar en lång stund innan han svarar.
– Jag vet faktiskt inte. Alla supportrar vill ha framgång. Paradoxen är att jag inte gillar det som kommer med framgång. Då blir det mer industri än fotboll.
Förra säsongen tog FC United en meriterande seger när man slog ut Rochdale i FA-cupen. I nästa omgång blev det förlust, 0–4, mot Brighton, men många supportrar minns det ändå som en oförglömlig dag. I slutet av den matchen sjöng fansen: "We're not gonna win the FA Cup, but we're so fucking proud of you"
Någon sådan ramsa hörs inte under matchen mot Northwich Victoria. Däremot är det gott om nidsånger riktade mot Malcolm Glazer. Den isiga gräsmattan inbjuder inte till något skönspel, men så är det heller inte klacksparkar som kännetecknar de här lagen. När en hemmaspelare slår en dålig passning i sidled får han genast skäll av den i kylan shortsklädde andretränaren Andy Morrison:
– You're not bloody Barcelona!
Till slut lyckas ändå Nortwich Victoria FC vinna matchen med 2–1.

Nästa dag skiner solen och vi gör oss redo för mötet mellan Manchester City och Arsenal. Men låt oss först stanna kvar en stund vid Andy Morrison, andretränaren i Northwich Victoria. För bara tio år sedan spelade han i Manchester City. Där var han känd för sin tuffhet. I en omröstning nyligen utsågs han till den näst hårdaste spelaren i klubbens historia, före bland andra Stuart "Psycho" Pearce.
I dag känns det otänkbart att en spelare som Andy Morrison skulle ha något att göra med Manchester City. Efter shejk Mansour bin Zayed bin Sultan Al Nahyans intåg i klubben badar City i pengar. Landslagsspelare finns på alla positioner och fansen har snabbt fått vänja sig vid sin nya identitet som maktfaktor i brittisk fotboll.
Det gäller till exempel 17-årige Paul Downing. Hans tidigaste minnen av City är från tiden då laget pendlade mellan den högsta och näst högsta serien, nu håller han plötsligt på Englands bästa lag. Paul är glad över det och det händer att han fascineras av vilka effekter en fotbollsintresserad shejks investeringar kan få. För några år sedan provspelade Paul Downing för Citys ungdomslag. Tränarna sa att han var för klen, det blev inget kontrakt. I dag är han i stället målfarlig anfallare i Eric Allisons West Gorton FC.
– Good boy, Paul, säger Eric.
Paul och hans två år äldre bror Aaron bor precis bredvid Manchester Citys arena Etihad Stadium. Unitedsupportern Aaron fnyser åt arenanamnet.
– Det roliga är att Etihad tydligen betyder United, säger han och flinar.
Båda bröderna är klädda i West Gortons rödsvarta tröja. Deras tränare Eric Allison står bredvid och röker. Då och då kommer han med små utfall om Manchesterklubbarnas girighet.
– Johan, visste du att Paul ska jobba på Citys match mot Arsenal? Och vet du han tjänar? 4,50 pund i timmen! De är miljardärer och betalar 4,50 i timmen. Hur går det ihop?
Jag frågar Paul vad hans jobb går ut på.
– Servera mat, svarar han.
Får du se på matchen också?
– Nej, då måste jag jobba. Jag har varit på några ligacupmatcher då biljetterna är lite billigare. Men när det är bättre matcher jobbar jag. Fast ibland kan jag se några minuter av spelet när jag är ute och slänger sopor. Om jag har tur, alltså.

Etihad Stadium är fullsatt. Man City spelar för att ta tillbaka serieledningen i Premier League och matchen mot Arsenal har alla förutsättningar att bli en höjdare. Managern Roberto Mancini står välklädd vid sidlinjen och ser sina spelare skaffa sig ett litet spelövertag. Publiken exploderar då och då men överlag är stämningen en besvikelse. 48 000 personer borde kunna låta mer, särskilt i England.
En stor banderoll på ena långsidan tackar shejk Mansour för alla pengar han pumpat in i klubben. Utan honom hade varken Mario Balotelli eller David Silva spelat i City. Nu är det i stället en självklarhet att laget bara köper de bästa spelarna och i inledningen av andra halvlek gör också Silva matchens enda mål, efter förarbete av Balotelli.
I programbladet har Roberto Mancini i sin kolumn riktat ett extra tack till fansen som hejar fram Manchester City under matcherna.
Jag tänker att om en av dem hade riktig tur med soporna den här dagen så fick han kanske se en glimt av David Silvas mål.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter och Instagram.

Expressen
Till Expressens startsida

Mest läst i dag