Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är en ny nivå av egennytta och hyckleri

Foto: XINHUA/AVALON.RED / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

VM i Qatar 2022 är inte ett mästerskap som kommer och går, utan en ögonblicksbild av fotbollen på väg i fel riktning.

Under lång tid har det gått bra att spela bakbunden inför problemen.

Sverige måste sluta med det nu.

Förra veckan skapade norska Tromsö rubriker när man som klubb tog officiell ställning för en norsk bojkott av VM i Qatar. Strömsgodset, Odd och Viking följde snart exemplet, och på sitt årsmöte i mars är det meningen att landets största klubb, Rosenborg, ska rösta om saken.

Svenska fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson väntar sig ingenting liknande i Sverige, men när jag pratade med honom i fredags medgav han att ”det kan gå fort” när en fråga ”börjar rulla”.

Vilken fråga är det som börjar rulla? Det tåls att fundera på.

Det går att betrakta världsmästerskapet 2022 som ett isolerat blixtnedslag av korruption och vulgariteter, med fusk, mutor och tusentals döda gästarbetare som beklaglig fond. Ett mästerskap som ingen gillar, och sedan blir allt bra igen.

Men det är inte så enkelt. VM i Qatar är ingenting som kommer och går, utan en betydande reflektion av hela fotbollens riktning. Vi anländer till en ny nivå av egennytta och hyckleri, ingredienserna som drivit fotbollen i famnen på helt andra intressen än de den alltid utger sig för att tjäna.

VM i Qatar handlar om allt.

Qatar har spelat korten rätt

Ökningen av qatariskt inflytande över den internationella fotbollen har pågått med stor framgång i snart tio år. Köpet av Paris Saint-Germain krattade manegen. Qatar Sports Investment, den statliga investeringsfonden som äger klubben, har fått sin ordförande Nasser Al-Khelaifi, även PSG:s vd, invald i Uefas exekutiva kommitté. Om några veckor börjar det europeiska VM-kvalet. Qatars landslag är inbjudet att delta och kommer att spela matcher i Wien för att värma upp inför slutspelet. Till sommarens EM-slutspel har Uefa tecknat avtal med Qatar Airways som huvudsponsor. Exemplen är långt fler. Sammanflätningen odiskutabel.

Gianni Infantino och Mattias Grafström, längst till vänster, på besök hos Donald Trump i Vita huset.
Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

Är det alltså en fråga om just Qatar som ”rullar”? Nja. Hade det inte varit Qatar som kopplat grepp om fotbollens innersta krets hade det varit någon annan. Saudiarabien har i flera år försökt skaffa sig tillgång till samma legitimerande rengöringsprocess, men hittills utan framgång. 

Nej, fotbollens förmyndare i Fifa och Uefa har först och främst erbjudit möjligheten. Qatar har bara spelat sina kort rätt och varit högstbjudande.

Känslomässiga argument från SvFF

Hur ska man som fotbollsförbund förhålla sig till allt det här 2021?

Många gånger låter det som att den frågan inte har ett svar. Som förbundsordförande eller representant för ett nationsförbund står man handfallen, helt utan alternativ.

Svensk fotboll har tillsammans med sina grannländer visat föredömligt stort intresse för arbetsvillkoren i Qatar, men det har inte ändrat på den bredare utvecklingen eller förhindrat de många dödsfallen. Den europeiska fotbollen har snarare fördjupat sitt ekonomiska utbyte med landets alltjämt förtryckande regim de senaste åren, inte pressat den till förändring.

Inte mycket kan få Svenska fotbollförbundet att byta taktik. På frågan om hur många som behöver dö i förberedelsearbetet hör jag mig själv låta som en Hassan-sketch: ”Är 500 000 döda gästarbetare tak även för er?”. Men nej, någon sådan gräns finns inte, någon linje i sanden vill Karl-Erik Nilsson inte dra. Det här pågår, helt enkelt. Förbundets och hans argumentation i frågan om just VM 2022 följer mönstret av hjälplöshet och går att sammanfatta i två punkter:

1. Besluten är fattade för längesedan, vi kan inget göra.

2. Gästarbetarna i Qatar vill ha oss där nu.

Beskrivningen av det senare argumentet utgår från de arbetare som SvFF har träffat på plats i Doha. Karl-Erik Nilsson och Håkan Sjöstrand har tittat dem i ögonen och lyssnat när de vädjat om att inte bli bortglömda. En bojkott är därför fel väg att gå, man har ju svurit att inte lämna dem i sticket.

Argumentet går hem känslomässigt, det är klart att man kan leva sig in i de stackars gästarbetarnas desperata situation och känna en vilja att hörsamma deras önskemål, men tyvärr håller inte det underlaget om man vill agera med trovärdighet i frågan. 

Vad man gör är i stället att lägga över ansvaret för sitt agerande på offren för slavliknande arbetsförhållanden, som om deras perspektiv och strategiska kompass ska styra svenskt agerande. Det är ett bekvämt sätt att spela bort sin egen förmåga att handla annorlunda.

Sverige har tillgång till makten

Så kan inte fotbollens framtid formas, med ett skådespel där man låtsas vara bakbunden.

Ingenting stoppar Svenska fotbollförbundet från att lyssna på gästarbetarna men sedan göra en egen analys av läget, och då inte bara i Qatar, utan i frågan om vilken fotboll man vill ha framöver. 

Faktum är att möjligheterna ser goda ut för att påverka, i alla fall på ytan. Karl-Erik Nilsson är inte bara ordförande i Svenska fotbollförbundet, han är vice ordförande i Uefa och sitter med i den exekutiva kommittén. Lars-Christer Olsson, i förbundets styrelse och ordförande i Svensk Elitfotboll, sitter också där. Gianni Infantinos högra hand, Mattias Grafström från Uppsala, står Olsson så nära att SEF-basen nyligen inte ville lämna några citat om Grafström till mig utan att först kolla av med sin vän att det var okej.

Karl-Erik Nilsson på SvFF:s årsmöte 2017.
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Karl-Erik Nilsson.
Foto: ERIK SIMANDER / BILDBYRÅN

Sverige har med andra ord tillgång till makten, den står inte på utsidan och trycker pannan mot en glasruta medan fotbollen förnedrar sig själv.

Här finns samtidigt kanske ett bekymmer. Att Sverige, precis som Danmark, som representeras av sin förbundsordförande Jesper Møller i Uefas exekutiva kommitté, sitter med slipsen knuten i finrummet är en genomtänkt strategi från Uefa och Fifa. Genom att belöna de mindre förbunden med fina poster håller man stämningen god, även om deras egen fotboll förlorar på utvecklingen. 

Svensk fotboll är till exempel på väg att handikappas både sportsligt och ekonomiskt av den nya tävlingsstruktur som Uefa just nu röstar igenom. Enligt Lars-Christer Olsson är det ”slutet” på svenskt deltagande i Champions League som står för dörren, en dödsdom som faller över allsvenskan, som förpassas till den dystra grupp ligor som för alltid ska stå tomhänt. Bakgrunden till idén är Uefas försök att genom en desperat manöver locka kvar de femton jätteklubbarna som vill bryta sig ur och skapa en superliga. Däribland Nasser Al-Khelaifis PSG.

Några stolar bort sitter den yttersta representanten för vår fotboll, ordförande Nilsson, men han kan ju inte gärna sätta SvFF:s intressen över den organisation han fått privilegiet att vara vice ordförande för. Eller?

Eller hur fungerar det här?

Jag vet inte, men jag vet att det snart inte fungerar alls. VM i Qatar handlar inte bara om VM i Qatar, utan allt, och alltså är det allt som behöver ifrågasättas.

Om en bojkott av mästerskapet är rätt väg att gå är jag osäker på, siktet borde vara inställt på större frågor än så. I vårt föreningsdemokratiska hörn av världen har vi möjlighet att göra något åt saken. Den möjligheten har inte nyttjats i närheten av tillräckligt mycket i de här frågorna, men när norska klubbar började röra på sig förra veckan syntes för första gången på länge handlingskraft från den gigantiska majoritet som vill se fotbollen ta en annan riktning. Det är hög tid för det.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.