Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det är frågan jag alltid ställt mig

Illustration: Helén Rasmusen

Guds hand vakade över Maradona ett helt liv.

Den har en tendens att vara ett skydd över genier, konstnärer, odågor, samhällets olycksbarn och såna som inte förstår bättre.

Men när det verkligen gällde för Maradona lyste Guds hand med sin frånvaro.

Den har en tendens att göra det också.

Diego Armando Maradona.

Det är inte många fotbollsspelare, eller personer överhuvudtaget, som är så kända – med mellannamn och allt.

Diego Armando Maradona.

Det är inget namn man viskar för säger man det rätt ska det låta som en förkunnelse, som nåt man ropar från ett berg i en biblisk berättelse om mirakel.

Maradona visste allt om mirakel.

Han var inte bara en fotbollsspelare.

Han gick på vatten.

Mer än en gång.

Inte den som valde grönsallad

Att Diego Armando Maradona är död kom inte som en överraskning. Även om han under en tid var världens bäste i sin sport var han aldrig den som var först in och sist ut från gymmet, inte den som valde grönsallad vid matbordet, inte den som skakade på huvudet när flaskan öppnades eller påsarna med det vita pulvret kom fram.

Ändå känns det overkligt.

Som när Elvis Presley dog.

Man visste att Elvis levde på en diet av jordnötssmör, men han hade ändå överlevt så många kriser att han framstod som odödlig.

Han var bara 42 när han dog.

Maradona var 60.

Det är ingen ålder, det är fan ingen ålder.

Keith Richards i Rolling Stones fyller 77 om några veckor, om man säger så.

Maradona hade inte precis en fotbollsspelares kropp.

Tänk om han sluppit allt kaos

Han var liten och rundnätt, med bitiga lår, men han var snabbare än de flesta och hade fantasi i fötterna och en blick för spelet som man kan tillmäta blott en handfull spelare i historien.

Berättelsen om en Maradona blir aldrig en saga eftersom sagor ska sluta lyckligt, har man sagt mig.

Fattigpojken som är bäst av alla, men som aldrig fick nån riktig utbildning och aldrig fick lära sig att se skillnad på de människor som ville honom gott, de som ville utnyttja honom och de som helt enkelt ville honom illa, den fattigpojken fick aldrig tillgång till den livssynen.

Det är ingen tvekan om att Maradona var bra och kanske bäst.

Frågan som jag alltid ställt mig är hur bra han hade kunnat bli om han sluppit allt jidder kring sin person, allt kaos, hade sluppit den neapolitanska maffian, sluppit det gränslösa festandet och aldrig dragit i sig tonvis med kokain som gjorde att han i princip gick direkt från narkotikafest i allt sjaskigare lägenheter till match på San Paolo-stadion i Neapel.

Vi har alla sett dribblingarna mot England i VM 1986 och hela världen såg att Maradona slog in bollen med handen bakom Peter Shilton i Englands mål, vi har sett det så många gånger att händelserna sitter som fastetsade i hjärnan..

Jag såg rätt många träningar med Argentinas landslag under VM i Italien 1990 och var på en del presskonferenser med förbundskaptenen Carlos Bilardo där Maradona ibland var med, det var ofta hetsiga tillställningar.

Sen tog det slut för Maradona

Om han fick stämpeln ”FUSKARE” vid VM 1986 förstärktes den i USA 1994.

Det var ingen som trodde att Maradona skulle bli uttagen eller ens ställa upp, men han var faktiskt väldigt och överraskande bra. Argentina slog i första matchen Grekland med 4-0, Gabriel Batistuta gjorde tre mål och Maradona ett. Det blev seger också mot Nigeria, 2-1, och Claudio Caniggia gjorde båda målen.

Sen tog det slut för Maradona.

Efter Nigeria-matchen stängdes han av på grund av doping.

Minns jag rätt skrev jag en sorts ursäktande krönika i Expressen där jag slog fast att de preparat som Maradona hade åkt fast för kunde man köpa receptfritt på vilket apotek som helst i USA.

Jag vet att man inte räknar så, att fotbollsförbund tänker på annat sätt, men ändå.

Jag ville att berättelsen om fotbollsspelaren Maradona skulle vara för evigt, ville att drömmen skulle fortsätta och om det nu var en saga skulle den åtminstone få ett lyckligt slut.

Jag visste inte vad jag skulle säga

Sen dess har Diego Armando Maradona dykt upp i de mest konstiga sammanhang, det brukar gå så när ingen säger ifrån, eller tar hand om, utan tvärtom vill passa på att sola sig i glansen innan ljuset slocknar, när folk i omgivningen accepterar ett allt konstigare beteende och det har varit många konstiga beteenden.

Det närmaste jag kom Maradona var när jag klev in i en hotellhiss i Milano 1990 och där stod Maradona med en person från Argentinas ledarstab.

Vi åkte sex våningar ned.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Så jag sa inget.

Vi vanliga dödliga har inte mycket att säga till genier.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.